Jag tillbringade måndagen som vi fotbollsfans gör – ohälsosamt många timmar tillsammans med Sky Sports News klassiska sändningar under Transfer Deadline Day.
Med en aldrig sinande ström av experter i rutan vet jag inte hur många gånger jag hörde att den här sommaren bjudit på ”the GREATEST transfer window EVER”.
Själv tänkte jag mest ”så här var det väl inte meningen att allt skulle bli?”.
Salig Platini i Åbo
I januari 2011 besökte den tidigare storspelaren Michel Platini det årets europeiska kulturhuvudstad Åbo. Dels för att inviga en fotbollsutställning i Logomo, dels för att skryta om sina egna bedrifter för fotbollens bästa.
Jag ställde till och med några frågor till den dåvarande Uefa-bossen, och efteråt skrev jag mitt livs första text om det nya konceptet Financial Fair Play. Ett regelverk som skulle hindra fotbollsvärlden från att leva över sina tillgångar.
Platini var salig, och det var svårt att säga emot. En rättvisare, rimligare och sundare fotboll? Bring it on!
Nu har vi facit. Reglerna infördes – och fotbollen blev orättvisare, orimligare och vidrigare.
Liverpool strödde pengar
Transferfönstret som stängde i går slog alla tidigare rekord. Liverpool köpte spelare för 500 miljoner euro. Ingen klubb har någonsin handlat för mer. Den qatariska statens leksak PSG har aldrig spenderat mer än 350 miljoner, saudiska Al-Hilal stannade under 400 året de vände upp och ner på fotbollsvärlden.
Och Liverpools konkurrenter hakade förstås på. Arsenal handlade för 300 miljoner, Manchester United firade 15:e platsen i ligan med att köpa spelare för 250 miljoner. Chelsea rodde in tio nya namn (och 100 miljoner i prispengar under klubblags-VM), medan Manchester City redan i januari panikhandlade för över 200 miljoner. Tottenham hängde med så gott de kunde i andrahandssorteringen.
Men bakom Premier Leagues ekonomiska ”Big Six”, alla bland Forbes tio mest värdefulla klubbar i världen, är verkligheten en annan.
För resten gäller det att hålla koll på siffrorna.
Utmanare uppmuntras inte
Så som den engelska fotbollens PSR (Profit and Sustainability Rules) i praktiken fungerar får de klubbar som redan är mäktiga och rika shoppa loss. Genom spelarköp får de rubriker, sponsorer, fans, tv-tittare, eventuella segrar – och blir ännu rikare och mäktigare.
För varje fönster växer det ekonomiska gapet, för uppkomlingar uppmuntras inte av PSR. Alla ska veta sin plats, inte byta till en större kostym.
Rent konkret: Både Liverpool och Aston Villa ägs av amerikanska holdingbolag med djupa fickor. Men eftersom Liverpool är ett globalt megabrand som vinner titlar med jämna mellanrum kan de göra minus på några hundra miljoner under en silly season.
Aston Villas främsta marknad är däremot Birmingham med omnejd och klubben har inte vunnit något sedan 90-talet. Så där tilläts inget spenderande i sommar. Villa fick nöja sig med att ta in lånespelare och kontraktslösa, och att ”balansera böckerna” genom att sälja spelare, helst egna produkter som ger extra PSR-krediter.
Också nya maktfaktorn Saudiarabien finns förstås med i ekvationen, men inte på det sätt man kan tro. Newcastles ägare PIF kan inte slänga ut 150 miljoner på nya spelare, där sätter reglerna stopp. Däremot är det inga problem för stora Liverpool att sälja spelare till saudiska PIF-klubbar för 150 miljoner, som sedan kan spenderas – exempelvis på Newcastlespelare.
Rättvist, någon?
Bundesliga = farmarliga
Under Financial Fair Play har de ekonomiska klyftorna växt i Premier League, men samtidigt har gapet mellan England och övriga Europa blivit större.
Bayern München undantaget är de medlemsägda tyska klubbarna chanslösa när de dopade engelsmännen kommer med checkhäftet. Bundesliga är numera en farmarliga för Premier League.
Se på hela transferfönstrets fem största affärer. På första plats hittar vi visserligen en svensk forward med selektiv arbetsmoral och en förkärlek för sexårskontrakt, men de fyra följande är spelare som gått från Bundesliga till Premier League: Florian Wirtz, Hugo Ekitiké, Nick Woltemade och Benjamin Sesko.
Listan på spelare som i sommar gått samma väg är lång: Simons, Gittens, Hincapié, Frimpong, Adli, Röhl och Stach är bara början på den.
Spaniens läge är liknande. I en beskrivande historia betalade Man United 95 miljoner för Antony, och ville nu dumpa honom till medelstora spanska laget Real Betis för 20 miljoner. Problemet var bara att Betis inte har några sådana summor, och tvingades skramla hela helgen och övertala Antony till en lönesänkning för att få affären i hamn.
Och i Frankrike är Strasbourg helt officiellt Chelseas farmarlag, eller ”systerklubb” som det lite vackrare heter.
Damerna största orättvisan
Om Uefa ska ha ett trovärdigt Financial Fair Play-system borde det sträva efter att minska skillnaderna mellan länder, men nu går det tvärtom.
I Finland sålde Inter troligen bort sitt guld när klubben fick en miljon euro av AIK för Axel Kouamé. I runda tal två veckors lön för Mohammed Salah enligt det nya kontrakt som han skrev på av kärlek till Liverpool.
För att inte tala om den allra största orättvisan, som Uefas regelverk inte lyft ett finger för.
Alexander Isak gick för nya brittiska rekordsumman 150 miljoner. Det är 130 gånger mer än damernas nya europeiska transferrekord som också slogs i sommar. Olivia Smith kostade 1,15 miljoner när hon köptes av Arsenal. Med andra ord tre veckolöner för Liverpools nyförvärv Hugo Ekitiké, som vid 23 års ålder ännu inte debuterat i Frankrikes A-landslag.
Financial Fair Play, anyone?
Hyllas för jätteaffärer
Jag inser förstås att jag gnäller för döva öron. Premier Leagues popularitet kommer att slå alla rekord i höst, både när det gäller intresse och superlativ.
Som regerande mästare som köpt spelare för 500 miljoner borde Liverpool såklart vinna både Premier League och Champions League, men om de faktiskt gör det kommer tränaren Arne Slot ändå att framställas som ett totalt geni.
Och när Alexander Isak börjar spruta in mål kommer Liverpool i expertsofforna att höjas till skyarna för sina smarta affärer. Vilket är lite som om man köpte den dyraste lägenheten i stan och av bostadsanalytiker hyllades för att man fick många kvadratmeter.
Varje gång Liverpool mot en mindre klubb vänder underläge och gör segermål på stopptid (man får en hel del sådana för en halv miljard) kommer det att fokuseras på mental styrka och taktisk briljans. Spelarlöner och följderna av Financial Fair Play kan vi ta någon annan gång.
Norden sticker ut
Men om det mot förmodan finns någon som känner sig lite trött finns faktiskt en annan värld också. Ni har väl koll på att Mjällby (!?!) håller på att vinna Allsvenskan? Eller att Bodø/Glimt är första norska laget i Champions League på 18 år?
Här hemma har Jaro ligans minsta spelarbudget men håller sig kvar utan problem. Och i den finländska guldstriden finns fyra lag inom två poäng. Dessa fyra klubbar förstärkte förresten inför seriespurten genom att plocka in överblivna spelare från Superettan, andraligorna i Belgien och Holland, och ligorna i Kosovo och Azerbajdzjan.
Just i dag känns det synnerligen attraktivt.
Christoffer Herberts är sportjournalist som långt innan Financial Fair Play reste runt Europa med HJK när klubben var ett av 24 lag i Champions League.