Finland har infört en skuldbroms för att minska underskottet i den offentliga ekonomin, och på onsdagen blev det klart att sparmålet ligger på åtta till elva miljarder för nästa regeringsperiod.
Summan är betydligt större än vad Petteri Orpos regering uppnått hittills. Trots att regeringen enligt sig själv beslutat om besparingar på 10 miljarder euro, är den verkliga besparingen bara 3,5 miljarder, enligt Statens revisionsverk.
Det nya målet är alltså upp till tre gånger så stort som den här regeringens, säger Patrizio Lainá, chefsekonom vid Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC).
– Det är en verkligt stor summa. Vi börjar närma oss 90-talets lågkonjunktur, det var senast man anpassade i liknande storleksordning.
Också Tuulia Hakola-Uuusitalo, överdirektör på Statens ekonomiska forskningscentral (VATT), anser att spartalkot som kommande regeringar står inför kommer att bli ”hiskeligt svårt”.
– Det här är inte lätt, men om man hela tiden använder mer pengar än vad man samlar in, så måste man ju anpassa sig, säger Hakola-Uusitalo.
Svårt att hitta nya nedskärningar
Svårighetsgraden höjs av att regeringen redan gjort tuffa nedskärningsbeslut under flera års tid. Det blir bara svårare att hitta nya utgifter att skära i utan att försämra vård och utbildning.
Lainá påpekar att sparkravet är ungefär lika stort som Undervisnings- och kulturministeriets budget, eller så gott som hälften av den offentliga vården.
Klart är att det kommer att behövas både skattehöjningar och nedskärningar, säger Hakola-Uuusitalo.
– Problemet med att skära i utgifterna är, förutom att de alltid tas ifrån någon, vilket gör dem mycket smärtsamma, så skapar grundlagen alla möjliga svårigheter att fatta beslut.
Att höja skatter är heller inte lätt med tanke på att skattetrycket redan är högt, och ytterligare höjningar påverkar de ekonomiska förutsättningarna, menar Hakola-Uuusitalo.
Lainá tror inte att skuldbromsen kommer att få bukt på den offentliga skulden, utan leda till att tillväxten dör ut.
– Risken är att ekonomin hamnar i recession, och då växer vår skuldsättning, säger han.
Enligt Lainá har man nu skapat nationella regler som är striktare än Bryssels. I EU:s böcker skulle anpassningar på sju till åtta miljarder ha räckt.
– Nu skapar man ett överlappande system med ungefär samma mål och som komplicerar finanspolitiken genom att låsa in den på en anpassningsstig.
I motsats till Lainá tycker Hakola-Uusitalo att skuldbromsen är nödvändig. Hon är glad att hela riksdagen nu är mer medveten om hur stora utmaningar Finland står inför ekonomiskt.
– Att vi har ett samförstånd om att Finland lever över sina tillgångar tvingar oss att föra en diskussion om var man ska minska, i stället för var man ska öka, säger Hakola-Uusitalo.
Mindre svängrum för politikerna
Skuldbromsen innebär enligt Patrizio Lainá att partierna binder sina händer gällande finanspolitiken.
Han anser att man nu klippt vingarna av en stimulerande finanspolitik, och att det inte kommer att finnas tillräckligt med utrymme för statliga investeringar som skulle kunna få fart på tillväxten.
– Åtminstone under ett enskilt år kan det vara mycket välkommen hjälp som ekonomin behöver.
Tuulia Hakola-Uuusitalo säger att det har pratats om den expansiva finanspolitiken i tid och otid. I något skede måste vi konstatera att det inte ständigt kan vara läge att stimulera.
Enlig henne är problemet att inkomsterna redan länge varit mindre än utgifterna, oberoende av konjunkturläget.
– Det är ett strukturellt problem, och det strukturella problemet måste åtgärdas. Antingen genom att höja inkomsterna eller minska utgifterna. Själv tror jag att det är en kombination av dessa, säger Hakola-Uuusitalo.
Hur ska det gå för välfärden?
Lainá är rädd för en nedmontering av välfärdsstaten. Han ser skuldbromsen som en fortsättning på den nuvarande regeringens politik, där nedskärningar i välfärden varvas med skattelättnader för de rika.
Han tror att nedskärningarna kommer att fortsätta inom nya oönskade sektorer, till exempel pensionerna.
Hakola-Uuusitalo vill inte gå så långt som att säga att vi inte skulle ha en välfärdsstat i framtiden.
– Har man vant sig vid att de gemensamma tjänsterna förbättras från år till år, saker görs bättre och sjukdomar behandlas mer, så visst känns ju minskningar av. Det är ett steg bakåt för välfärdsstaten.
– Men världen skulle behöva vara ganska mycket på tok för att våra offentligt finansierade skolor till exempel skulle behöva läggas ner. Vi är mycket långt ifrån det.