Vi har hört det till lust och leda: finländarna blir äldre, vården blir dyrare, det föds få barn. Vilka är de skattebetalare som ska stå för att vi har råd med hälsovård och gratis utbildning också i framtiden?
När finländarna får frågan vad deras skattepengar borde användas till, svarar 90 procent: vård och utbildning.
En stor majoritet säger dessutom att hälsa är det viktigaste för att ha ett gott liv.
Samma svar ger också föräldralediga Daniela Gotthardt som besöker centrumbiblioteket Ode i Helsingfors med döttrarna Sigrid och Astrid.
– Ett välfärdssamhälles viktigaste uppgift är att erbjuda gratis hälso- och sjukvård, en gratis utbildning och småbarnspedagogik.
Gymnasisten Leo Martiskainen är inne på samma linje när han räknar upp: hälsovård, vård av äldre och mjuka tjänster som bibliotek.
Musikern och skådespelaren Pio Simonsen är från Danmark, men har bott i Finland i 15 år.
– Jag drömmer om ett samhälle där vi har en större gemenskap, ett fællesskab, för att använda ett danskt ord.
Tillbaka till efterkrigstiden?
Regeringens mål att spara tio miljarder redan under den här regeringsperioden, kommer inte att bli verklighet. Det betyder att ännu större sparbeslut hamnar på framtida regeringar.
En riksdagsmajoritet, alla partier utom Vänsterförbundet, godkände nyligen en skuldbroms för att få bukt med det offentliga underskottet. Målet är att spara åtta till elva miljarder euro under nästa regeringsperiod.
Nedskärningarna i både utkomststödet och bostadsbidraget har drabbat dem mest som redan är i en utsatt situation.
Brödköerna har blivit längre, fattigdomen har ökat och samhällsklyftorna växer. Kritikerna menar att det inte håller i längden.
– Som fenomen speglar det att det är någonting mycket, mycket fel i vår socialpolitik, då den inte kan trygga de resurser som människor behöver för att leva ett skäligt liv, säger Johannes Kananen, docent i socialpolitik vid Åbo universitet.
Kananen har forskat i välfärdsstatens historiska förändringar och dess framtid i över 20 år och bland annat publicerat forskning om det Nordiska välfärdssamhällets utveckling från frigörelse till diciplin. För tillfället leder han en grupp som forskar i nya, skapande socialpolitiska lösningar.
Kananen menar att samhället först måste säkra de medborgerliga rättigheterna, rätten till omsorg och utkomst.
Sedan ska ekonomin anpassas till de här rättigheterna och behoven.
Det är helt tvärtom mot hur systemet ser ut i dag, säger Johannes Kananen. Men från början var socialpolitiken just sådan, hävdar han.
Efter andra världskriget byggdes systemet upp med gratis hälsovård och utbildning, vilket ledde till friska och bildade medborgare.
Det i sin tur ledde till en allt bättre ekonomi, när människor kunde arbeta.
– Genom socialpolitik frigjorde vi mänskligt potential som skapade fler resurser som vi kunde använda till att frigöra ännu mer resurser. Det ledde till en ekonomisk och kulturell utveckling, säger Kananen.
Men sedan den svåra ekonomiska recessionen på 1990-talet har det sociala skyddsnätet försämrats kontinuerligt i 30 år.
Snart måste ett val göras: fortsätta spara eller lägga om hela systemet. Johannes Kananen tänker att en liknande uppgång och positiva synergier mellan ekonomi och kultur som efter andra världskriget behövs för att vi ska kunna bevara och förbättra det sociala skyddsnätet.
En ekonomisk utmaning
Vid tankesmedjan Näringslivets delegation Eva oroar sig forskningschefen Ilkka Haavisto för den åldrande befolkningen och den sjunkande nativiteten.
På grund av den åldrande befolkningen blir hälso- och sjukvården allt dyrare medan Finland nu har en långsam ekonomisk tillväxt.
– Utmaningen att klara av det här rent finansiellt kommer att vara svår och kräver mycket skicklighet av våra beslutsfattare.
Ansvaret för att styra finanserna ligger på politikerna, säger Haavisto.
Vid en jämförelse av några stödformer mellan 1994 och 2026, syns det tydligt hur stöden förändrats och försämrats.
Haavisto spår att finländarna kommer att få betala mer ur egen ficka för den framtida vården. En del operationskostnader kanske betalas av den sjuka själv och vissa läkemedel kanske inte kommer att subventioneras av staten.
En möjlighet han ser är att gå över till ett försäkringsbaserat hälsovårdssystem i stil med det som finns i Nederländerna.
I Nederländerna måste alla invånare ha en sjukförsäkring. Men den är statlig, inte privat som i USA.
– Olika jämförelser visar att det nederländska systemet är det bästa i världen när det gäller effektivitet och resultat, säger Haavisto.
Systemskifte krävs
Johannes Kananen vid Åbo universitet menar att det behövs ett systemskifte inom den sociala välfärden för att välfärdssamhället ska kunna leva kvar. Systemskiftet behövs för att göra både ekonomin och socialpolitiken ekologiskt och socialt hållbara, säger han.
I forskningsgruppen som han leder forskar man bland annat i hur man kan främja människors kreativa potential i samarbete med medborgarorganisationer och hur man kan identifiera politiska rekommendationer som baserar sig på vetenskaplig fakta.
En lösning för framtidens socialpolitik är att skilja på utkomst och arbete, menar Kananen. Människor ska arbeta av fri vilja och inte i första hand för att få en utkomst.
Det skulle, enligt honom, krävas två stora samhällsförändringar för att uppnå det här.
Det första handlar om samarbete där de som producerar en vara eller tjänst också äger företaget där de tillverkas. Ett konkret exempel på det här är kooperativ.
Den andra förändringen handlar om utkomst. Kananen menar att vi ska arbeta för att använda våra förmågor, inte för att byta det mot en lön som i nuvarande form av lönearbete. Istället kunde lönen vara i form av att våra behov i samhället tillgodoses eller att införa en form av basinkomst.
Kananens tes om välfärdsstaten är att ingen ska behöva vara fattig, ingen ska behöva svälta och det ska finnas en någorlunda rättvis arbetsfördelning.
Det låter lite utopistiskt.
– Nej. Det är mycket realistiskt och konkret. Det handlar om medvetenhet och vilja. För tillfället underkastar vi oss makthavares, forskares, politikers eller tjänstemäns ganska trånga syn på framtiden, och den synen är ganska dystopisk, säger Kananen.