Efter att USA och Israel inledde en massiv attack mot Iran i lördags och dödade landets högsta ledare ayatolla Ali Khamenei vädrar den iranska oppositionen morgonluft. Det gäller speciellt dem som vill se makten övergå till den så kallade ”kronprinsen” Reza Pahlavi.
Men oppositionen både utanför och inne i landet består av flera olika grupper med helt olika intressen och visioner för hur framtidens Iran ska se ut.
Trots ett djupt utbrett missnöje och en lång kamp mot det nuvarande styret har de olika oppositionsgrupperna, från monarkister till marxister, redan länge visat att de inte klarar av att samarbeta, säger säkerhetsforskaren Rouzbeh Parsi.
– Under alla dessa årtionden har de aldrig lyckats hålla ihop mer än ett halvår eller ett år förrän de har gått skilda vägar.
Monarkismen är starkast utanför Iran
Den grupp som i dag har bäst synlighet, speciellt i västvärlden, är de som vill se Reza Pahlavi ta makten. Men hur stort stöd Pahlavi verkligen har i Iran är i praktiken omöjligt att säga, säger Rouzbeh Parsi.
– Relativt sett har Pahlavi ett mycket större stöd i dag än för tio år sedan, men frågan är vad det verkligen innebär?
Parsi drar paralleller till situationen före revolutionen 1979. Då slöt oppositionen upp bakom ayatollan Ruhollah Khomeini utan att egentligen veta vad han stod för.
– Precis som man då gjorde med Khomeini projiceras nu en massa saker på Pahlavi. Och precis som Khomeini säger han att han inte vill styra, utan bara vara en övergångsfigur.
Stödet för Pahlavi handlar mest om utbrett missnöje med det nuvarande systemet, tror Parsi.
Den monarkistiska ideologin är ändå starkare än många andra oppositionsgruppers. Det handlar om nationalism av det slaget som Reza Pahlavis far och farfar byggde och använde för att skapa det moderna Iran, säger Rouzbeh Parsi.
– Även om den delvis har direkt fascistoida drag är det någonting som har resonans för mannen på gatan.
Dessutom är den monarkistiska oppositionen störst bland diasporan och bäst av alla exilorganisationer på att ta plats i västerländska medier.
– De gör väldigt mycket ljud ifrån sig, de organiserar sig mer på nätet och ordnar demonstrationer, säger han och fortsätter:
– Då är det lätt att göra misstaget att tro att stödet är lika stort för honom i Iran som bland diasporan.
Få bevis på att Pahlavi kan styra
Reza Pahlavi har heller ingen etablerad organisation eller tilltänkt övergångsregering kring sig.
Förra veckan publicerade Pahlavi en 150-sidig plan för hur ett Iran under honom ska styras. Men Rouzbeh Parsi konstaterar att planen i dagsläget främst kan ses som teoretisk.
– Det är bra att ha en plan för hur man ska få ordning på ekonomin. Men först måste vi få veta hur du verkligen tänker ta över, säger han.
Med det menar han planer på hur man ska ta kontroll över till exempel ministerier, polis och skatteindrivning, något Pahlavi inte har lagt fram.
– Man måste kunna strukturera eller styra över något, ens en bridgeklubb eller schackförening, innan man börjar applicera en 150-sidors plan på ett land där det bor 92 miljoner människor.
Folkets Mujahedin MEK inte populär
Folkets mujahedin (MEK) är en oppositionsgrupp som bildades 1965, då för att kämpa mot Pahlavidynastin och USA:s inflytande i Iran. Efter att ha deltagit i revolutionen 1979 kom organisationen ändå snabbt på kant med den nya regimen, och har sedan dess fungerat i exil.
Gruppen grundades som en marxistisk vänsterorganisation, men i dag är dess verkliga ideologiska inriktning oklar.
MEK klassificerades som en terrororganisation av USA fram till 2009, och av EU ända fram till 2012.
Gruppen kan ses som ett slags spegelbild till monarkisterna, säger säkerhetsforskaren Rouzbeh Parsi.
– De är en extremt välorganiserad grupp som utvecklats som en sekt sedan slutet av 1980-talet. Deras medlemmar är väldigt motiverade och ibland direkt fanatiska.
Men organisationen har ingen klar ledargestalt. MEK:s långvariga ledare Massoud Rajavi försvann under oklara omständigheter 2003, och organisationen har sedan dess styrts av hans fru Maryam Rajavi.
Gruppen deltog i kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet på den irakiska sidan, något som än idag gör att MEK är djupt impopulär bland en stor del av Irans befolkning, säger Parsi.
– De har ingen popularitet, och väldigt svårt att få folk utanför sin innersta krets att ställa sig på deras sida.
Tidigare var MEK den organisation som tog mest plats i medier och den politiska diskursen genom kontakter med europeiska och amerikanska politiker.
Men i dag har de marginaliserats av Pahlavis anhängare.
Enligt Rouzbeh Parsi finns det heller inte några tecken på att MEK och Pahlavi skulle kunna samarbeta.
– MEK har inget till övers för monarkisterna, och vice versa, konstaterar han.
Kurdiska miliser för sin egen kamp
Ungefär tio procent av Irans befolkning är kurdisk, och flera olika kurdiska grupper har redan länge fört en väpnad kamp i mindre skala mot styret i Teheran.
Förra veckan, bara några dagar innan USA och Israel attackerade, meddelade också flera av de här väpnade grupperna att de gått samman i en koalition i sin kamp mot Iran.
– Ju mer splittrad en opposition är, desto enklare är det för en repressiv stat att utmanövrera de olika grupperingarna, säger Rouzbeh Parsi.
Därför kan det nu ses som betydelsefullt att de lyckats gå ihop under ett gemensamt paraply.
– Kurderna har en historia av att ha använt våld för att framhäva sin självbestämmanderätt, fortsätter Parsi.
Men det skapar också motsättningar mellan dem och andra oppositionsgrupper. Till exempel monarkisterna motsätter sig alla tankar på självbestämmande för minoriteter som skulle kunna utvecklas till regelrätt separatism.
– Det blir en friktionspunkt mellan den nationella oppositionen och grupper som värnar om religiösa och etniska minoriteter.
Rouzbeh Parsi tror inte att alla de kurdiska grupperna ändå nödvändigtvis vill ha ett självständigt iranskt Kurdistan.
– Men potentialen finns där, och det gör att andra delar av oppositionen främst ser dem som ett hot, konstaterar han.