Tiktokinfluencern HSTikkyTokky skriker: ”Din feta jävla hora, försvinn ur min studio.”
En annan poddare skryter med att hans fru packar hans kondomer innan han åker på resor. Han tror nämligen på ”envägsmonogami”, att männen kan vara otrogna.
En tredje föredrar rena och traditionella kvinnor som partner, och äcklas av kvinnors lögnaktighet och frigjordhet.
Samtidigt gör man pengar på Onlyfansnätverk och blir avsugen av en kvinna i den heta Marbellanatten.
Paradoxer är det minsta problemet med det som kallas manosfären, förstår jag när jag ser journalisten Louis Theroux nya dokumentär Inside the Manosphere på Netflix.
En dokumentär som kommer ut bara ett år efter den uppmärksammade serien Adolescence, som visade hur unga pojkar dras in i ett toxiskt kvinnohat medan deras föräldrar står rådlösa.
Den så kallade manosfären är ett brett ekosystem: från anonyma hatkonton på sociala medier till forum för en rörelse där antifeminism, antisemitism och vit makt-ideologi ofta möts.
I dokumentären hänger Louis Theroux tillsammans med några av manosfärens mest kontroversiella mansgurun just nu. Han följer hur de skapar innehåll som går ut på att förnedra människor och visa upp sitt egna, fabulösa liv.
Allting är yta, men bakom den ekar ihåligheten, osäkerheten och ängsligheten.
Jag är själv mamma till en 10-årig pojke. Jag är livrädd för de digitala monster som dominerar internet och formar unga pojkars ideal.
Att dokumentären ger inblick i dessa dolda världar är avgörande.
Det är ändå svårt att säga om Theroux dokumentär verkligen lyckas förklara begreppet manosfären och dess mest radikala former.
Han petar och pekar på manosfärens frontfigurer medan han fåfängt intellektualiserar dem. Han undrar om allt handlar om frånvarande pappor och så vidare.
Men Theroux är som alltid sevärd med sin speciella metod, han himlar med ögonen när han tycker något är korkat och ställer enkla, ibland överraskande frågor, där han får människor att öppna upp och avslöja mer än de först tänkt.
Ändå fungerar den stilen inte riktigt på de medievana män som är i fokus, eftersom de hela tiden filmar honom och lägger ut klipp som han inte kan kontrollera på nätet.
Hatar kvinnohatarna verkligen kvinnor?
Efter att ha sett dokumentären om manosfären undrar jag om dess ledande figurer verkligen hatar kvinnor eller om det är något annat som egentligen driver dem.
I Louis Theroux-dokumentären får vi bland annat träffa onlinestreamers som den brittiska 24-åriga Harrison Sullivan. Inför hundratusentals följare på Tiktok lever ”HSTikkyTokky” inte bara drömmen, han säljer den också. Vältränad kropp, bikiniklädda modeller och ett lyxliv i Spanien.
Vi tar en tur till Miami där vi får lära känna poddaren Myron Gaines, som vill frånta kvinnor deras rösträtt och drömmer om att ha flera fruar.
Han anser bland annat att ”alla män är torskar. Alla kvinnor är horor.”
Otroligt nog blir de här killarna helt chockerade om man kallar dem kvinnofientliga. De säger att de älskar kvinnor.
Men de rabblar på om något märkligt narrativ om att världen är förstörd eftersom män föds utan värde och hela tiden måste kämpa för att bevisa sitt värde.
Kvinnohatet skulle lätt kunna bytas ut mot något annat om det gav ett bättre resultat
Med tanke på vilket inflytande HSTikkyTokky, men också profiler som bröderna Tate, Joe Rogan och många fler har, så sjunker den här typens narrativ som smör i unga och vilsna killar.
Förutom värdera dig själv-snacket säljer manosfärens influencers, alltså ”manfluencers”, allt från fitnessprodukter och krypto till i princip allt som funkar på nätet, inklusive tillgång till Onlyfansbrudar.
Samtidigt som dessa manfluencers predikar traditionella värderingar visar de upp sig själv med lättklädda modeller i bikini. Det går inte att skilja ideologin från bluffen.
De gör bokstavligen vad som helst som driver algoritmen. Den som gör dem rikare.
Det är någonstans här det går upp för mig att kvinnohatet är ett ypperligt medel för influencers att få uppmärksamhet som ger makt som ger pengar.
Kvinnohatet skulle lätt kunna bytas ut mot något annat om det gav ett bättre resultat.
Kvinnohatet en gammal berättelse i ny form
Dokumentären vill få oss att tro att manosfären håller på att skriva om reglerna för manlighet. Men det stämmer inte.
Sanningen är att manosfären inte skapar något nytt alls, den tar bara en urgammal, giftig berättelse och ger den en teknologiskt uppgraderad megafon: hat mot kvinnor, hbtq-personer, judar och andra minoriteter, hat som cirkulerat i generationer.
Som om misogyni är en obskyr subkultur snarare än ett ihållande socialt tillstånd.
Manosfären karaktäriseras i mainstream-media som rätt och slätt kvinnohat, men egentligen är hatet nästan en bisak.
Manosfären är ett pyramidspel, ett storskaligt bluffande. Och jo klart de här killarna har toxiska åsikter, men man kan se det som en maskulin motsvarighet till den kvinnligt fokuserade online-världen kring wellness.
Inside the Manosphere avslöjar egentligen inget nytt, vi visste allt detta redan. Den ger snarare maximal exponering åt personer som betraktar varje form av uppmärksamhet som pengar.
Theroux avsikt är kanske att förklara manosfären, men också om han inte når ända fram så gör hans dokumentär oavsiktligt något viktigare: den visar upp en värld där ingenting längre betyder någonting.
Inte de unga pojkar som följer dessa influencers, inte kvinnorna som med sina kroppar får känna verkan av ett strukturellt hat, inte heller influencernas egna värden och moral.
Allt är till salu: kvinnorna, drömmen, moralen. Det enda som räknas är den egna vinsten.
Cynismen och tomheten i det hela är nästan för tung att bära.
Kia Svaetichin är kulturjournalist som leder podden Sällskapet.
Hurdana erfarenheter har du av det som kallas manosfären? Berätta i kommentarsfältet!