Du vet säkert hur det känns när du sitter framför en film där bilderna blir så påträngande att du helst skulle vilja titta åt ett annat håll.
Ibland för att det som visas är obehagligt, men minst lika ofta för att innehållet skapar en känsla som äter sig in under huden.
Du vrider lite obekvämt på dig, känner kallsvetten krypa över ryggen och anar hur tårarna trycker bakom ögonlocken.
Du sneglar på klockan och önskar att eländet ska vara över. Inte för att filmen är eländigt dålig utan för att den får dig att må eländigt.
Här är fem bra filmer jag själv ogärna återkommer till – i kommentarsfältet får du gärna lista dina egna exempel.
If I Had Legs I’d Kick You (2025)
Mary Bronsteins träffsäkra skildring av en kvinnlig terapeuts (Rose Byrne) väg mot det totala sammanbrottet bjuder på utmattande tittning.
Dottern är så sjuk att hon måste sondmatas, maken är ständigt bortrest i jobbet, klienterna är påfrestande och taket i familjens lägenhet har rasat in – bokstavligen.
Och så har vi en konstant, tärande brist på sömn.
Det här är en film som levererar en så realistisk känsla av emotionell klaustrofobi att jag nästan får svårt att andas.
Inte ens Conan O'Brien som terapeut gör läget lättare.
We Need to Talk About Kevin (2011)
Lynne Ramsays filmatisering av Lionel Shrivers bok har vissa likheter med filmen ovan.
Här möter vi en mamma (Tilda Swinton) som försöker analysera hur det kommer sig att hennes son blivit en skolskjutare.
Som baby sover Kevin sällan och mamma är inte bara konstant trött utan också desperat över att hon inte lyckas knyta an till sonen.
Och när han väl blir äldre blir det tydligt att det är något som inte riktigt stämmer. Ett hotfullt stråk av elakhet och brutalitet blir allt mer påtagligt.
Det här är en otroligt välspelad film som jag i åratal försökt tränga ut ur mitt minne. Just för att bristen på kontakt mellan mor och son är så påtaglig och för att det alltid är tungt att se unga människor vara brutala.
Dancer in the Dark (2000)
Lars von Triers udda musikal är en mästerlig uppvisning i hur man kan skapa en fullständig motsats till ett lyckligt slut.
Här möter vi en mamma (igen!) spelad av Björk som håller på att förlora synen och som sliter och sparar för att kunna rädda sonen från att gå samma öde till mötes.
Även om det här är en musikal så får den inte publiken att dansa ut ur bion på lätta fötter.
Nej, här anar du från första stund att det kommer att sluta dåligt. Och när slutet väl kommer är du överraskad över hur illa något faktiskt kan gå.
Requiem for a Dream (2000)
I sin film om olika former av beroende suger Darren Aronofsky effektivt musten ur tittaren. Det här är en suggestiv, emotionell och visuellt storslagen film som inte lämnar en ifred.
Ellen Burstyn, Jared Leto och Jennifer Connelly är extremt skickliga på att skildra vägen från pulserande liv till utmärglad hålögdhet.
För min del räcker det att, 26 år senare, höra några toner från Kronos Quartets soundtrack för att jag ska kastas tillbaka in i den sällsamt obehagliga tittarupplevelsen.
The Passion of the Christ (2004)
Så här i påsktider faller det sig ganska naturligt att lyfta just denna film.
Här följer vi bokstavligen Jesu (Jim Caviezel) golgatavandring mot den död som föregår uppståndelsen. Och det är själva döden som står i fokus.
Regissören Mel Gibson låter såren, blodet och smärtan ta över hela duken – det finns ingen större chans för tittaren att fly in i några symboliska eller andliga dimensioner.
Det här är en välspelad och snygg film som gör ont. Återstår att se om Gibsons nya Jesusfilm – med finska skådespelaren Jaakko Ohtonen i huvudrollen – blir lika smärtsam?
Alla dessa filmer är välskrivna, välregisserade och välspelade – problemet är bara att det gör ont att titta på dem. Åtminstone för min del.
Har du exempel på bra filmer som träffat dig så hårt att du inte vill återuppleva smällen?