Redan vid dörrkarmen på väg in i träningssalen stannar de upp, tystnar och bugar. Sedan stiger de in i träningssalen. Innan de gör entré på den mjuka mattan stannar de upp igen, tystnar och bugar.
Den tysta bugningen är en ritual som ramar in hela träningen. Det är en grundpelare i taekwondons filosofi och ett sätt att visa respekt och tacksamhet för allt som gör träningen möjlig: för tränaren, träningskompisarna, utrustningen och för den egna träningssalen.
Samtidigt fungerar den som ett sätt att lämna vardagen utanför dörren och hitta fokus.
– Det skapar ett omedelbart lugn och en fin stämning i gruppen, säger taekwondoentusiasten och mamma Mia Holmberg.
När träningspasset är slut upprepas gesten som ett tyst tack för det man lärt sig, innan utövarna bugar sig ut ur salen.
”Det är mitt fel”
Träningssalen, eller dojang som den kallas på koreanska, är ett andra hem för familjen Holmberg - Mankonen.
– Det är mitt fel att vi alla håller på med taekwondo, skrattar mamma Mia Holmberg. Jag började först och så motiverade jag alla andra att börja.
I dag tränar alla sex familjemedlemmar aktivt. Föräldrarna har dessutom grundat en egen förening och fungerar som tränare. Engagemanget sträcker sig också till nationell nivå eftersom de är aktiva inom Finska Taekwondoförbundet.
Vi lever och andas taekwondo, konstaterar pappa Kristian Holmberg.
– Det är taekwondo 24/7 i vår familj. Om myggan biter så biter den ordentligt. Det är inte längre bara en hobby utan vi har slukats med i den koreanska kulturen och allt vad sporten innebär.
Taekwondo är en nationell idrottsgren i Korea och Kristian Holmberg drömmer om att idrotten skulle få en liknande position i Finland.
Familjen lägger otaliga timmar ner varje vecka på idrottsgrenen, allt på frivillig basis.
– För oss är det allra viktigaste att ge barn och unga en trygg och motiverande miljö. Att se hur de växer, får uppmuntran och bygger ett bättre självförtroende genom sporten är den verkliga drivkraften, förklarar Mia Holmberg.
Mer än bara en sport
Det som har fängslat hela familjen är disciplinen och respekten inom grenen. Tjugoettåriga Juuli Mankonen har tränat sedan hon var åtta år gammal, hon har svart bälte och har varit med i landslaget. Sporten har format den hon är som människa idag.
– Jag har fått mina värderingar genom sporten. Jag respekterar andra människor på ett annat sätt nu och är öppen för saker, säger hon.
Med tanke på världsläget uppskattar Kristian Holmberg lugnet han får under en träning.
– Då behöver jag inte själv gå med i kaoset. Jag gillar också det disciplinära, att någon säger åt mig ”gör så här och gör så här.”
Men det handlar inte bara om disciplin. Den fysiska ansträngningen ger en belöning som är svår att hitta någon annanstans.
– Känslan efter att ha sparkat i en timme eller 90 minuter är oslagbar. Man är helt trött men man mår ändå så bra. Det är alltid ”voittaja-fiilis”, en känsla av att vara en vinnare, säger Mia Holmberg.
Hela familjens hobby
Alla fyra barnen Nea och Kia Holmberg, och Juuli och Rosa Mankonen tränar taekwondo. Medan de yngre barnen tävlar aktivt, har de äldre syskonen också tagit på sig tränarroller.
Föräldrarna ser bara fördelar med det gemensamma intresset.
– Man vet var de är. Vi kan stödja dem då vi vet vad det är frågan om. Idrotten ger så mycket. Det är lite som en uppfostran med tanke på respekt och disciplin, säger Kristian Holmberg.
Den starka gemenskapen är något Juuli nu för vidare som tränare.
– Det är fint att se då andra lyckas. Min träningsgrupp har roligt på träningarna och vi är som en familj.
Drömmen om Korea
Passionen för sporten har också lett till en kärlek för taekwondons ursprungsland, Korea. Familjen har besökt Korea flera gånger.
– Hela familjen älskar den koreanska kulturen, människorna och maten. Vår äldsta dotter har också lärt sig koreanska, berättar Mia Holmberg.
För Juuli Mankonen har resorna kommit med både träning, tävlingar och vänner för livet.
– Jag har besökt Korea sju gånger och bott där flera veckor i sträck. Jag har fortfarande kontakt med vänner jag fått där, säger hon.
Kopplingen till landet är så stark att den har blivit en del av familjens framtidsdrömmar.
– Jag känner mig alltid trygg och välkommen i Korea. Jag drömmer om att någon gång kunna bo där en längre tid, säger Mia Holmberg.