Som tidigare professionell balettdansare vet jag hur hårt institutionerna kämpar för att öppna dörrarna, men också hur lätt högkulturen ändå ibland stelnar i känslan av ett exklusivt arkiv.
Precis när man hinner tänka att de faktiskt har rätt – att operan och baletten har stelnat i en relevanskris – så händer det.
Det dyker upp någon som den spanska pop-ikonen Rosalía. Hon lånar inte bara lite glans från historien. Hon smälter ner det gamla, och gjuter om det till något helt eget.
Hennes album Lux blev ett av fjolårets absolut mest omtalade verk, och den nuvarande turnén är en direkt fortsättning på det konstnärliga manifestet.
Jag har inte sett Rosalías Lux-turné, som just nu sveper runt Europa, live. Men jag har sett klipp, och redan där syns det: Rosalía har dammat av operan, tagit bort det pretentiösa och behållit det magnifika.
Varje låt blir en målning, varje övergång en berättelse. Ett konstnärligt ekosystem där allt är tillåtet, så länge det känns på riktigt.
När hon kliver in på scenen i en enorm rosa tutu och dansar en pointe – på tå – är det som en direkt känga åt Timothée Chalamet och alla andra som hävdar att den klassiska konsten är död.
Som tidigare proffs kan jag intyga att Rosalía tekniskt sett befinner sig ljusår ifrån en utbildad balettdansare – även om hon ser ut att ha viss träning. Men det är just här det blir intressant.
Med tydliga referenser till Darren Aronofskys film Black Swan och baletten Svansjön ger hon publiken en inblick i konsthistoria, utan att det känns som en lektion.
Vissa kallar det appropriering, jag blir bara glad för att hon ger balettkonsten en hyllning.
Rosalía sjunger på 13 olika språk och dialekter. Hon rör sig sömlöst mellan Goyas Häxsabbat och dekonstruerade Marie Antoinette-peruker, mellan Venus från Milo och Louvrens fallna Ikaros.
I dag ska vi fatta allt på fem sekunder. Ungarna har redan åkt berg-och-dalbana runt jorden på sina telefoner, och i ett flöde av digital skräpmat är det lätt att tro att allt som kräver ansträngning är dödsdömt.
Men det finns också en längtan åt det motsatta. Vi dras mot det som kräver total, fysisk närvaro. Det som inte går att skrolla förbi. Här blir opera, balett och bildkonst en motkraft.
Rosalía är inte ensam om att jobba i det här gränslandet. Men hon gör det med en sällsynt fingertoppskänsla.
Vår tids hypercollage
Förr var finkultur kopplat till bildning, tanken att vi utvecklar vår karaktär genom svår konst.
Högkultur kräver ofta historisk kunskap för att vi ska hänga med. Men den franska sociologen Olivier Roy menar att globaliseringen motarbetar kontext, eftersom det saktar ner kommunikationen. Han säger att högkulturen har förlorat sin funktion som vårt gemensamma ramverk.
I själva verket genomgår hela världen enligt honom en process av ”avkulturering”, där komplex konst förvandlas till polletter som har förlorat sitt ursprungliga djup.
Här kommer Rosalías genialitet in: Hon förenklar inte – hon packar ihop. Hon har förstått logiken i vår tids hypercollage.
Trots att det digitala tempot har urholkat vårt tålamod, bevisar succén med Lux att det finns en enorm aptit för Mozart och Goya – så länge det serveras med rätt intensitet.
Rosalía är inte bunden till en spansk nationell identitet, utan till en global, konstnärlig sådan, som talar till en generation som vägrar välja mellan en nattklubb och ett museum.
Rosalía gör det Madonna gjorde under sin storhetstid: hon plockar de bästa av de bästa till sitt team.
Organisten Yudania Gómez Heredia visade hur Rosalías låt Berghain kan spåras till Mozart och Vivaldi – nu dirigerar hon turnén.
Stjärnkoreografen Dimitris Papaioannou (mannen bakom Atens OS-ceremonier) och ett av dansvärldens hetaste namn (La)Horde, som jobbat med Madonna och Angèle, lyfter dansen till nya sfärer.
Tillsammans förvandlar de Berghain – Rosalías hyllning till rejvscenen i Berlin – till barock scenkonst i realtid. Det är konst man vill dansa till.
Eliten flyr när massorna förstår
Länge har operan och baletten varit omringade av osynliga stängsel: höga biljettpriser, klädkoder, en känsla av att vi måste förstå för att få vara med.
Rosalías biljetter är till och med tre gånger dyrare än många operapriser. Men hennes stil lindar in högkulturformerna i en förpackning som hennes publik hänger med i och vill ha mer av.
Det som gör debatten med Timothée Chalamet så laddad är att den petar på ett ömt sår. Sociologen Pierre Bourdieu visste vad det handlade om: Eliten flyr så fort massorna förstår koderna. Konsten förlorar sin funktion som exklusiv statussymbol.
Rosalía bryter den cykeln. Hon visar att balett och opera kan vara nyckeln till något större. Har man fått smak för det goda, vill man ha mer.
Men här finns en hake. För många stannar upplevelsen vid en vibe på Instagram, medan den fysiska närvaron i arenan förblir en lyx för dem som har råd.
Rosalía ger kidsen bas och estetik. Eliten får känna sig smarta för att de fattar referenserna. Win-win.
Så nej, högkulturen står inte inför sin död. Men den står inför ett maktskifte.
Rosalía har tagit finkulturen ur dess monter, slitit ner de röda sammetsgardinerna och sytt om dem till en bomberjacka för framtiden.
Själv står jag först i kö. Inte för att jag har slutat gå på operan eller slutat läsa böcker, utan för att jag vägrar välja. Jag drivs av samma kärlek till högkulturen som Rosalía – en kärlek som vägrar låta sig begränsas till ett enda rum.
Prislappen är bara fortfarande för hög. Kultur är fortfarande en klassfråga, även när den ser ut som en fest.
Jenny Jägerhorn är kulturredaktör med en bakgrund som balettdansare på Finlands Nationalopera och -balett.