– Jag har fått inse att min karriär inte blev ett enda långt segertåg. Jag är en brottare som tvingas hantera mycket motgångar, skador och förluster. Och ibland kommer det segrar, säger Elias Kuosmanen.
I höstas, 30 år gammal, vann Kuosmanen VM-brons i 130-kilosklassen i grekisk-romersk brottning, en efterlängtad milstolpe.
13 år tidigare vann han världsmästerskapen och finländska mästerskapen i sin juniorklass, båda två under samma år. Allt var upplagt för att ännu större bragder skulle följa.
– Jag såg framför mig en karriär som superidrottare som skulle gå från seger till seger, som Duplantis eller Ingebrigtsen gjort senare.
Större bragder följde, men det dröjde länge innan Kuosmanen nådde de nivåer han stakade ut åt sig själv som tonåring.
Karriären har kantats av flera svåra beslut. Men varje gång Kuosmanen stått inför ett stort beslut, eller rent av övervägt att sluta, har han bestämt sig för att göra det bästa av situationen och fortsätta kämpa.
Ibland har jag känt bitterhet över min egen nivå, och behövt bevisa för mig själv att jag kan bättre. Jag vill inte sitta i gungstolen sedan och ångra att jag gav upp.
Ett beslut att lägga ned brottarkarriären var verkligen nära. Om han fattat det hade Finlands första VM-medalj i brottning på herrsidan på femton år också förblivit hypotetisk.
Vi ska återkomma till det här senare.
Några år tidigare genererade ett av hans största beslut rubriker.
Inför OS i Tokyo var tanken att Kuosmanen skulle representera Finland i 97-kilosklassen. Han hade det inom räckhåll, men då OS sköts upp ett år kom kollegan och konkurrenten Arvi Savolainen ikapp och förbi.
Kuosmanen bestämde sig för att istället försöka kvala in sig till OS i den största viktklassen, 130 kilogram. På träningarna hade han redan sett att han kunde hävda sig mot motståndare en viktklass ovanför.
– Besvikelsen över den förlorade OS-platsen var stor. Jag var grinig och bestämde mig för att kämpa ända till slutet.
Han fick en plats i kvalturneringen och tog den. Snudd på sensationellt gick det vägen mot motståndare som var betydligt tyngre än han själv.
– Jag lyckades överraska dem. Den rörlighet jag hade utvecklat i de lägre viktklasserna var en akilleshäl för bjässarna. Något liknande har nog skett tidigare, men det är länge sedan någon som är så mycket lättare kommit till nästa viktklass och lyckats utmana.
Drömmen om ett helt OS
OS i Tokyo spolierades av en skada i debutmatchen. Men Kuosmanen var i den största viktklassen för att stanna. Och siktet var fortfarande inställt på framgång i de största och viktigaste turneringarna.
Tre år senare var det dags igen.
– Det tuffaste beslutet i karriären var inför OS i Paris, slår han fast.
Då kom den största besvikelsen.
– Jag kände att jag var tvungen att kvala in till OS. Det hade inte varit en bedrift att kvala in, snarare ett måste.
I den sista kvalturneringen i Istanbul, ett par månader innan OS-starten, gick Kuosmanen på en stor förlust i kvartsfinalen, den var direkt avgörande för drömmen om Paris.
– Jag njöt inte av brottningen utan försökte forcera fram det, och misslyckades.
Han hade lovat sig själv att lägga av om han missade OS i Paris.
I några månader levde jag som att brottarkarriären var avslutad.
Det var ett drastiskt beslut. Tiden efter det misslyckade kvalet höll han sig borta från brottningsmattan helt och hållet.
– I efterhand kan jag se att jag ofta ställt ultimatum åt mig själv. Tänkt att om jag inte klarar det här eller det där, så förtjänar jag inte att fortsätta.
Men.
– Något drog mig tillbaka. Till en början tränade jag någon enstaka gång i veckan för att hålla igång, utan att ha en tanke på att fortsätta tävla. Innan jag visste ordet av märkte jag att jag tränade sex gånger i veckan och njöt av det igen.
Brutal ärlighet
”Det är så dåligt brottat att det inte finns några förklaringar. Det här borde jag klarat om jag så haft 45 graders feber. Jag kan inte förstå att jag blivit så här mycket sämre på ett halvår.”
Så löd Kuosmanens kommentar efter en förlorad match i första omgången av VM 2018.
Brutalt ärliga slutsatser och svidande självkritik är vanliga inslag då Kuosmanen utvärderar sina svagare prestationer.
– Ärligheten innebär att jag vågar skärskåda mina egna utföranden och medge misstag jag gjort, men också ta reda på varför jag begått misstagen.
Sedan gäller det att komma över förlusterna snabbt, innan man börjar älta.
– Det här är ändå bara idrott. Det vore ganska själviskt att gå runt och sura över en förlust i flera veckor. Livet tar inte slut på grund av att Kuosmanen skadat sig eller inte tagit sig till OS.
Belöningen
Under VM i Zagreb 2025 hittade Kuosmanen rätt i den mentala uppladdningen. Men hans medverkan var långt ifrån självklar. En ljumskskada några veckor innan mästerskapen var nära att ställa till det.
– De sista fyra veckorna före mästerskapen kunde jag inte brottas överhuvudtaget.
Men det är också karaktäristiskt för var Kuosmanen befinner sig i karriären.
– Skadorna har gjort sitt. Nuförtiden måste jag anpassa min brottning efter vad kroppen tillåter mig göra.
Men i Zagreb kom till slut utdelningen för allt slit och alla svåra beslut, VM-brons.
– Det var en känslosam stund. Jag har alltid känt att jag kan slå vem som helst och vinna en VM-medalj. Men innan det här hade jag inga medaljer som bevis för att jag verkligen hör till världseliten. Nu, efter alla svåra år, fick jag bevisat att jag gör det.
Bevisat är nyckelordet också i ett annat avseende. Var det rätt beslut att byta viktklass?
– Jag själv och många andra har tvivlat. Nu lyckades jag bevisa att det har funnits något förnuft bakom alla svåra beslut.
Då Kuosmanen talar om sina karriärval låter allt väldigt naturligt, som att han på något plan vetat att belöningen skulle komma förr eller senare och att det motiverat honom att kämpa vidare.
Men han medger att det finns stunder då han tvivlat.
– Då jag är trött och har ont överallt är det lätt att tänka på allt jag redan uppnått, och fråga varför jag fortfarande plågar mig själv. Men jag njuter av livet som idrottare, det är det här jag vill göra. Då är det lätt att fortsätta.
Nu tar Kuosmanen med förnyad kraft sikte mot OS i Los Angeles. Mästerskapen är fortfarande två år bort. Men i egenskap av den enda finländare som tog en VM medalj i en sommar OS-gren under 2025, bär Kuosmanen återigen stora förväntningar på sina axlar.
– Målet är att kvala in och göra en bra turnering. Jag vet att jag kan vinna över vem som helst en bra dag.