Under 70- och 80-talet slog en blond och leende fransman världen med häpnad. Vid sin vita flygel, gärna klädd i en vit kostym och det långa håret moderiktigt i mittbena, spelade han sig in i folks hjärta.
Det fanns något oskuldsfullt och romantiskt över Richard Clayderman och naturligtvis bidrog också den välproducerade underhållningsmusiken till att hans skivor såldes i miljoner exemplar världen över.
Sedermera har Richard Claydermans musik ofta betraktats som ytlig, naiv, kommersiell och rent ut sagt dålig, om man ber sakkunniga komma med ett utlåtande.
Men förtjänar Richard Clayderman vårt förakt eller finns det något som rättfärdigar hans position som underhållningsmusikens okrönta kung?
Det är den här frågan som Arni Rajamäkis pjäs Puhutaan Richardista ställer.
Hata Clayderman
Den nya pjäsen handlar om fyra kritiker som roar sig med att gå på Richard Claydermans konserter, bara för att få utgjuta sitt förakt och sin ilska över ännu en billig coverversion som Claydermans musikfabrik producerat.
För en del av skådespelarna var Richard Clayderman okänd sedan tidigare, för andra, såsom Minttu Mustakallio var han en välbekant artist från barndomen.
– Jag har lyssnat väldigt mycket på Clayderman för min morbror hade en LP-skiva och jag älskade den.
På Teatteri Takomo ska Minttu Mustakallio gestalta en musikkritiker som hatar Clayderman. Om Minttu Mustakallio älskade den franska pianisten i sin barndom, så medger hon att hennes förhållande till den tidigare så älskade artisten svalnat betydligt.
– Min musiksmak har förändrats sedan jag var 12 eller 13. Nu skulle jag inte längre kunna lyssna på honom.
Högt och lågt
Pjäsen driver friskt med självutnämnda experter och själlösa artister. Visst förtjänar Claydermans musik en kritisk känga, men hatet och det gränslösa föraktet känns ibland bara nedgörande och elitistiskt och får kritikerkvartetten att framstå som lika inskränkt som den artist som de häcklar.
– Man kan diskutera konst, men kan man säga vad folk borde tycka om? Där är jag tveksam, säger Minttu Mustakallio.
Pjäsen handlar alltså inte enbart om en enskild konstnär och hans musik, utan om vad som är en godtagbar konstsyn och vilka konstformer som förtjänar en aktning. Är klassisk musik av till exempel Sibelius och Stravinsky finare och mer värdefull än den underhållningsmusik som Richard Clayderman spelar? Och vem har rätt att iklä sig rollen som konstpolis och definiera vad andra ska lyssna på?
– Det finns ju riktlinjer och en måttstock för vad som anses vara god musik, men om någon vill lyssna på Richard Clayderman som gärna för mig, säger Minttu Mustakallio.
En klassfråga
Arni Rajamäkis pjäs fångar på ett skickligt och underhållande sätt den konstant pågående kulturdebatten om vad som är fint och vad som är fult. Elitisternas kamp för sin finkultur har givetvis ett berättigande, i synnerhet i dessa tider av nedskärningar, men samma strävan framstår i Teatteri Takomos uppsättning som både uppblåst och föraktfull mot den mer folkliga kulturen.
– Jag fick inte gå på pianolektioner när jag var barn och därför var jag otroligt avundsjuk på mina kompisar som kunde spela Claydermans Ballade pour Adeline, säger skådespelaren Noora Dadu.
Kulturen i ett arbetarhem i en småstad skilde sig från kulturen i ett högkulturellt hem i huvudstaden, berättar Noora Dadu och minns hur vuxna i hennes omgivning lyssnade på Clayderman för att det var vackert och kanske gav en vink om ett finare och lite bättre liv.
– Naturligtvis är det kommersiell musik, men ändå finns det människor som gråter till tonerna av Clayderman, säger Dadu.
Vi ska kanske inte avskriva och fördöma den kommersiella musiken för att den är kommersiell, slätstruken och banal enligt någon finsmakare.
Claydermans musik kan vara lika berörande som Mozart, och ibland kan hans musik också väcka en nyfikenhet så att lyssnarens musikaliska rum vidgas att omfatta också annat än smöraktiga ballader.
Alla gillar inte Clayderman, men världen blir knappast bättre av att hata honom och utmåla honom som en genomkommersialiserad och själlös produkt. Kanske vi istället borde uppvisa lite förståelse och tolerans för det som vi själva inte gillar, eller som Minttu Mustakallio väljer att uttrycka det:
– Läs böcker, lyssna på musik och gå på teater, men gör det utan att begränsa dig!
Teatteri Takomos pjäs Puhutaan Richardista har premiär den 15 april.