Varje sommar varnas det för massförekomster av blågröna alger som återigen blommar i Östersjön. De är inte alltid synliga för ögat, ibland flyter de som flingor i vattnet, som värst bildar de en tjock, gröngul sörja som driver fram på havet.
Men visste du att de blågröna algerna, eller cyanobakterier som de faktiskt heter, inte alls är några alger?
– I själva verket har cyanobakterier ingenting med alger att göra, utan de är bakterier. Till och med människan är närmare besläktad med alger än vad cyanobakterier är, säger Conny Sjöqvist, forskare i miljö- och marinbiologi vid Åbo Akademi.
Cyanobakterierna lever på alla möjliga ställen i vår omgivning. Utöver i hav och sjöar kan de hittas överallt där det finns lite fukt, också i jordmånen.
De har till och med upptäckts i extrema förhållanden som is, heta källor och vulkaniska områden.
Cyanobakterier utgör alltså en tålig grupp, men också en av de äldsta organismer som finns på jorden. Utan dem skulle livet här nödvändigtvis inte se ut som det gör i dag.
Syresatte vår atmosfär
För omkring 4,5 miljarder år sedan bildades jorden. När livet uppstod såg det ganska annorlunda ut än nu.
Det fanns inget syre i atmosfären och det enda liv som fanns bestod av anaeroba bakterier som inte behöver syre för att överleva.
Men den syrelösa jordens framtid kom att förändras på ett alldeles avgörande sätt då en ny organism uppstod: cyanobakterien. Vad som gjorde denna bakterie speciell var dess förmåga att fotosyntetisera, alltså producera syre av solljus.
– Cyanobakterierna spred ut sig i systemet, diversifierades, och blev mycket vanligare. De syresatte hela vår atmosfär till 21 procent, alltså samma nivå som vi har i dag, säger Conny Sjöqvist.
Det här brukar kallas den stora oxidationshändelsen. Syresättningen av jordens atmosfär utrotade största delen av det anaeroba liv som fanns på jorden då, men möjliggjorde evolutionen av allt det liv som finns här i dag, inklusive människans. För utan syre kan vi inte leva.
Än i dag är cyanobakterierna livsviktiga för vår och andra arters överlevnad.
– Hälften av allt det syre som vi har i jordens atmosfär produceras av de mikroskopiska organismer som finns i våra världshav, säger Sjöqvist.
Cyanobakterierna utgör också föda för andra organismer, till exempel djurplankton. Dessutom har de förmågan att binda kvävgas från atmosfären.
– De kan ta upp kväve och förvandla det till ammonium, som sedan kan användas som näring. Det här är till nytta för att tillföra näring till risodlingarna i Asien.
Övergödda hav och döda bottnar
Det har alltid funnits cyanobakterier i Östersjön, det är alltså inte fråga om något nytt fenomen. Men på grund av människans verksamhet har det i decennier släppts ut för mycket kväve och fosfor i havet, vilket är som gödsel för cyanobakterierna.
Det här har lett till de utbredda blomningarna av cyanobakterier som det varnas för varje sommar. Varningarna ges för att en stor del av cyanobakterierna är skadliga för människor och djur.
– Om somrarna ser vi vanligtvis tre arter av cyanobakterier i Östersjön. En av dem är inte alls giftig. En annan art är alltid giftig. Och den tredje arten är giftig i omkring hälften av fallen.
Övergödningen av Östersjön har också lett till att stora delar av dess botten fått brist eller helt slut på syre, vilket gör livet svårt för bottenlevande djur. Dessa områden brukar kallas för döda bottnar.
– Då bottnen blir syrefri frigörs fosfor, som funnits lagrad i sedimenten, och då får vi ännu mer fosfor in i systemet, vilket leder till en större blomning av cyanobakterier följande år. Det är en ond cirkel.
Det enda sättet att bryta den onda cirkeln är att minska på näringsbelastningen som kommer från land, anser Conny Sjöqvist.
– Östersjön är ett väldigt känsligt system och vattenutbytet med Atlanten är långsamt. Även om vi stoppade all näringsbelastning i morgon, skulle det ta några decennier för Östersjön att nå ekologiskt sett en god status igen.
Men Sjöqvist är ändå hoppfull när det gäller Östersjöns framtid. Ända sedan 1980-talet har man implementerat olika åtgärder för att minska på näringsbelastningen. De har haft en positiv effekt.
– Vi har minskat kvävebelastningen med ungefär 50 procent. Fosforbelastningen har minskat lite mindre än så. Det är fint att se att åtgärderna har en effekt, det tar bara lite tid.
Conny Sjöqvist är en av gästerna i Efter Nio. Du kan se hela avsnittet här nedan:
