Att Eva Biaudet (SFP) lämnar riksdagen betyder inte att hon lämnar maktens korridorer. Nu byter hon den politiska talarstolen mot ordförandeklubban i den finlandssvenska kulturvärldens möjliggörare: Svenska Kulturfonden, där hon tillträder i augusti.
Det är en roll hon tar sig an med både ödmjukhet och entusiasm. Hon understryker att det inte finns något samband mellan hennes beslut att lämna riksdagen och den nya posten, intresset för uppdraget dök upp först efteråt.
– Jag känner en stor heder. Det är ett väldigt roligt och spännande uppdrag, och jag är glad över att få fortsätta jobba med samhällsbärande och meningsfulla uppgifter, säger Biaudet.
I en tid då identitetspolitik och gränsdragningar ofta står i centrum, väljer Biaudet en annan väg. Kulturfondens strategi har blivit mer öppen, något som kan provocera vissa men som Biaudet ser som en ren överlevnadsstrategi.
– En minoritet stärks aldrig av att tänka inåt. Vi har en stark tradition av öppenhet. Det handlar om dialog och växelverkan med resten av landet.
Hon understryker att man inte heller i dag behöver ”bevisa” att man är finlandssvensk för att få stöd, men att det svenska språket och kulturen alltid är den centrala ramen för fondens arbete.
Smulor eller prioriteringar?
Det största orosmolnet är ändå ekonomiskt. Kultursektorn i Finland har under det senaste åren pressats av kraftiga nedskärningar från både stat och kommuner. Frågan om Kulturfonden ska fungera som ett ”lapptäcke” för att täcka upp förlorade offentliga medel är fortfarande aktuell.
En uppmärksammad rapport från forskningscentret Cupore slog 2021 fast att de finlandssvenska fonderna riskerar att göra sektorn en björntjänst om de tar över för mycket av statens ansvar. Specialforskare Maria Hirvi-Ijäs kritiserade i Svenska Yles intervju systemet för att dela ut ”smulor” till för många och konstaterade krasst att man helt enkelt inte kan rädda alla.
Biaudets företrädare på ordförandeposten, Mikaela Nylander, höll med om att fonderna i framtiden måste titta mer på genomslagskraften och identifiera var stöden behövs allra bäst.
När kulturfältet och den tredje sektorn nu kämpar med ekonomin på grund av statliga nedskärningar, hamnar den ”heta potatisen” i Biaudets knä: Ska Kulturfonden lappa hålen i den offentliga finansieringen eller våga prioritera hårdare?
– Det kan säkert se ut som en ”lappning” när det offentliga faller bort, medger Biaudet.
Hon betonar ändå att det är svårt att utvärdera vad som har störst betydelse och att både ”smulor och lite större klumpar pengar” kan vara avgörande beroende på situationen. För henne är det inget ”antingen-eller” mellan institutioner och det fria fältet.
Biaudet ser värdet i hela bredden – från kvalitativ spetsforskning och de främsta konstnärerna till medborgarsamhällets hobbybaserade kulturorganisationer.
– Institutionerna bär oss genom svåra tider, men det fria fältet står för dynamiken och modet att riskera något.
Jag brukar tycka om att tro att jag bestämmer allt, men jag har nog förstått att det inte är jag som får göra det ensam här.
Eva Biaudet
”En soffkulturmänska”
Trots att hon nu förfogar över en av Finlands största utdelningsmaskiner, väljer Biaudet en ödmjuk framtoning när ordet ”makt” kommer på tal. Hon talar hellre om expertgrupper och kollektivt beslutsfattande än om personligt inflytande.
Samtidigt sticker hon inte under stol med att uppdraget känns som en kontrast till den hårda partipolitiken.
– I den här världen känns det ganska lyxigt att få jobba med frågor som känns så positiva och spännande.
Medan hennes närmaste kollega, delegationsordförande Tomas Höglund, själv är yrkesverksam artist och lärare, ser Biaudet kulturen från soffan och genom den politiska linsen.
Det är en kombination som lär behövas när 50 miljoner euro ska fördelas i ett allt snålare finländskt kulturklimat.
Hon beskriver sig själv som en entusiastisk storkonsument av kultur – böcker och film ligger henne nära hjärtat.
– Jag är en sådan här soffkulturmänniska. Man talar ju om soffidrottare, så jag är väl den som njuter av att se och uppleva kultur och konst från sidan.
Hon tillägger med glimten i ögat:
– Jag brukar tycka om att tro att jag bestämmer allt, men jag har nog förstått att det inte är jag som får göra det ensam här. Men det är faktiskt roligare att bestämma tillsammans.