I veckan fick vi ett så uppgivet lyssnarbrev att vi bestämde oss för att haka på temat direkt.
Signaturen Sorgsen och pappalös, 44 har nyligen mist sin far och behöver å det snaraste råd och tröst av andra som upplevt samma sak.
Jag gråter och har ångest dagligen. Det gick så rasande fort, på lördagen var han med på barnbarnets kalas, på måndag hamnade han på akuten och tre veckor senare var han borta. Den sista veckan klarade jag inte av att åka dit, cancern hade förvandlat honom till en skelett, att se sin far på det viset var hemskt. Under den sista veckan önskade jag att han skulle få somna in och slippa lida, men när han väl gick bort drabbades jag av panik. Hur skall jag lära mig att leva utan personen jag alltid frågade om råd ? Hur får man lugn och acceptans i livet igen? Att besöka barndomshemmet är ångestfullt, min kropp är så tom på nåt vis. Hur klarar ni andra er när föräldrarna dör? Tips, idéer och hjälp, tack!
Sorgsen och pappalös, 44
Nu behövs din hjälp!
Har du varit med om samma sak som vår brevskrivare, det vill säga mist en förälder eller annan närstående och blivit lamslagen av sorg?
Hur hanterade du detta?
Hur länge satt den värsta ångesten i, när började det lätta?
När kommer lugnet tillbaka? Går det att hitta acceptans i något skede?
Fanns det något konkret som lindrade sorgen, saker du kunde ägna dig åt som fick det att kännas bättre?
Var du den effektiva som tacklade sorgen genom att ta itu med praktiska arrangemang kring begravning och dödsbo, eller den som behövde dra sig tillbaka och sörja i ensamhet?
Hur skulle du beskriva sorgen och saknaden i dag?
Om du skriver till oss före torsdag 7 maj hinner vi läsa ditt svar innan vi spelar in podden.
