Bakom Benjamin Orlow reser sig en massiv skulptur i lera. Den verkar nästan hänga i luften tack vare en träkonstruktion som stöder den att sträcka sig upp mot taket.
Orlows ansikte på datorskärmen uttrycker stor iver och glädje. Att bli vald till biennalen är en unik händelse i en konstnärs liv.
– Alla som jobbar med biennalen på precis alla nivåer är så otroligt engagerade. Det har varit helt fantastiskt. Det har också varit otroligt att lära känna alla de andra konstnärerna och kuratorerna. Det är en kamratanda som jag inte upplevt tidigare i konstsammanhang, berättar Orlow.
Hans verk visas upp i den samnordiska paviljongen nästan mitt i biennalparken i Venedig, då biennalen öppnar för allmänheten den här helgen.
Några hundra meter bort, i Finlands paviljong, har Jenna Sutela installerat håriga skulpturer som liknar gigantiska vindskydd för mikrofoner. Genom paviljongen blåser inspelade vindar från Venedig och Helsingfors.
– Vind är ju otroligt svårt att banda in, säger Sutela. Och för många är vindens ljud ett störande brus.
Över hundra konstnärer, Finland medverkar mycket
När Venedigbiennalen öppnar den 9 maj blir det för 61:a gången. I de nationella paviljongerna i och kring Giardiniparken ställer 100 länder ut sina konstnärer.
Det finländska inslaget i Venedig inbegriper också en utställning av den indonesiska konstnären Natasha Tonteys multimediala verk på konst- och vetenskapsakademin Ateneo Veneto. Finland finns med i bilden då utställningen arrangeras av Helsingforsmuseet Amos Rex i samarbete med LAS Art Foundation.
Dessutom deltar också den finlandssvensk-armenisk-amerikanska konstnären Nina Katchadourian i biennalen.
Den första känslan är kanske inte att man ska representera Finland i OS i konst.
Jenna Sutela
Konstbiennalen i Venedig är på flera sätt allt annat än okomplicerad.
I april hotade EU-kommissionen att dra tillbaka sitt miljonstöd för biennalen, bland annat på grund av att Ryssland tillåts medverka. Finlands politiska ledning bojkottar officiellt, och biennalens jury ger inga toppriser till länder vars ledare åtalats av Internationella brottmålsdomstolen – inklusive Israel.
För Jenna Sutela väcker de nationella paviljongerna komplicerade frågor.
– Den första känslan är kanske inte att man ska representera Finland i OS i konst. Men det blir lite så, eftersom det finns de här nationella paviljongerna, säger hon.
Trots att de flesta paviljonger förhåller sig kritiskt till nationalism nämner Sutela Rysslands paviljong som exempel på användning av mjuk makt – konst som används för att bygga upp ett lands image.
– Även om konstnärsgemenskapen inte vill ha den där olympiad-associationen, så är den lite oundviklig, säger hon.
Vindarnas stad inspirerade till konstverk om störande ljud
Jenna Sutela har i två år arbetat med sitt verk Aeolian Suite, en ljudinstallation om vind.
Besökare möts av olika håriga figurer som liknar mikrofoners vindskydd, placerade på en scen inspirerad av den resande teatertraditionen commedia dell'arte.
Venedig visade sig vara den perfekta platsen för att utforska vind. Staden överlever tack vare konstant övervakning av väder och vindar – aqua alta-fenomenet (då tidvattnet flödar in och översvämmar stora delar av staden) hotar ständigt.
– Venedig är verkligen vindarnas dramatiska scen, säger Sutela.
Hon har samarbetat med en oceanografisk forskningsstation och studerat vindarnas känslomässiga laddning. I Venedig har varje vind sitt namn, som den melankoliska, sydliga siroccovinden som sägs föra med sig galenskap.
Att spela in vind är tekniskt svårt – det uppfattas som störande brus. Men för Sutela är just det intressant. Vinden behöver konstruktioner för att höras, så hon har bandat broar, träflöjtar och segelbåtsmastar.
– Det är luften som gör ljud möjligt överhuvudtaget – man kan inte tala om den inte finns, i vakuum finns inget ljud, säger Sutela.
Bakterier som talar och tankar utan bruksvärde
Som konstnär rör sig Sutela mellan konst och vetenskap. I tidigare projekt har hon fått bakterier att ”tala ett eget språk”. Men konsten ger en frihet som vetenskapen inte har.
– Det finns en experimentell frihet där. Tankarna behöver inte ha något omedelbart bruksvärde. Därifrån kan intressanta tankar väckas, säger hon.
Som ett bi som bygger en bikupa
I den nordiska paviljongen har Benjamin Orlow arbetat med lera i två månader. Golvet har lyfts ut för att klara vikten av skulpturen Ritual City som han byggt direkt på marken.
– Jag har improviserat från i princip noll, säger han.
Orlow arbetar helt utan plan och litar enbart på intuition.
– Det är nästan som att min egen vilja försvinner och det här verket styr sig själv, säger han.
Han jämför sitt arbetssätt med biets. Ett bi som bygger bikupa är inte medvetet om slutresultatet, utan bikupan blir till som en sidoeffekt av arbetet.
Ritual City kommer att förändras under utställningens sju månader. Leran krymper, sprickor uppstår. Orlow kommer att stötta upp verket med rep, men även dessa stöd kommer så småningom att bidra till verkets sönderfall.
– De här stöden som till en början är nödvändiga för att verket ska kunna stå blir efter ett tag det som gör att det spricker upp och förstörs, säger han.
Verket består av två delar. Förutom lerskulpturen inomhus finns utanför paviljongen ett bronshuvud som står på tre ben, inspirerat av stöd för knotiga träd man kan se i trakten.
– Det finns något intressant i att se något som har utvecklats naturligt och som man sen hjälper åt med olika konstruktioner, säger Orlow.
Leran till skulpturen inuti paviljongen kommer från en lokal tegelfabrik och återvänder dit efter utställningen – för att bli tegel i byggnader runt Italien, som ett kretslopp.
Att vara skulptör är nästan irrationellt
Orlow är känd för sina monumentala skulpturer.
– Det monumentala har så länge varit förknippat med makt och det totatlitära. Men språket i sig har en potential att öppnas upp och uttrycka något mera mänskligt och öppet, säger han.
Orlow är skeptisk till hur nutidskonst ofta förklaras sönder på förhand.
– Just nu finns en tendens att förutbestämma hur konstverk ska upplevas och vad de ska innehålla. Jag är intresserad av att göra verk där man inte ger färdigt tuggade förklaringar, säger Orlow.
Istället vill han låta verken tala för sig själva och att lita på att åskådaren kan utveckla sin egen relation till verket.
Skulptur är i jämförelse med andra konstformer väldigt opraktiskt att jobba med, det erkänner Orlow utan skrupler. Men ändå vill han göra det:
– Det är nästan som en irrationell drift. Men att kunna skapa uttryck som inte går att berättiga eller artikulera på något annat sätt. Det är det jag vill uppnå med mina verk.
Konstbiennalen i Venedig är öppen mellan den 9.5 och den 22.11.