Du kanske äger några plagg med en liten lapp där det står ”made in Bangladesh”. Det är inte så konstigt – i Bangladesh står kläder för cirka åttio procent av exporten.
Modejournalisten Emily Dahl har nyligen besökt fabriker och intervjuat fabriksarbetare i Dhaka, Bangladesh, i samarbete med svenska Fair Action och flera lokala organisationer.
I stället för att lämna fysiska märken utövar cheferna psykisk terror
Emily Dahl
Textilarbetare i Bangladesh tjänar kring 14 000 taka, eller 96 euro i månaden. Det är en bråkdel av det som räknas som levnadslön, enligt organisationen Swedwatch. Många textilarbetare tvingas leva på kredit och har inte ens elektricitet i sina hem, som de ofta delar med flera andra familjer.
– Man kanske inte har tillgång till vatten, vilket ju är superviktigt för att inte bli sjuk. Blir man sjuk innebär det ett tapp i inkomsten, säger Dahl.
Någon sjukdagpenning finns det nämligen inte. En arbetare vittnade till Dahl om att han förlorade jobbet när han gick till läkaren under arbetsdagen.
Textilarbetaren var allvarligt sjuk och flyttade till sin hemby för att återhämta sig. Några år senare, när han skulle söka jobb på en ny fabrik, fick han veta att han var svartlistad på grund av arbetsvägran.
På grund av att fabrikerna har så bra koll på vem som ”arbetsvägrar” var det viktigt för textilarbetarna som Dahl intervjuade att få vara anonyma.
Psykisk terror är vardagen
Textilarbetarnas arbetstider liknar enligt Emily Dahl de vi har i Norden. Lunchpausen är vanligtvis en timme och det är helt okej att gå på toaletten – så länge du fyller din dagskvot.
Där tar likheterna med en nordisk arbetsdag slut.
Som textilarbetare i Bangladesh ansvarar du för ett enda moment i produktionskedjan, kanske knapparna på en skjorta eller prislappen på en tröja. Den lilla uppgiften gör du dag ut och dag in. För att kedjan ska löpa på måste du hela tiden hålla takten.
I slutet av produktionskedjan väntar en kontrollant som inspekterar plagget. Om du gör misstag eller inte lyckas hålla takten måste du jobba övertid för att uppfylla din dagskvot.
– Det hänger skyltar överallt där det står att inga fel godkänns och att kvalitet är allt. Det är nästan en 1984-känsla, berättar Dahl.
Arbetarna som Dahl har pratat med berättar att behandlingen de utstår från fabrikernas chefer liknar mental tortyr.
– I stället för att slå eller prygla sina anställda och lämna fysiska märken använder cheferna psykisk terror, säger Dahl.
– Man hänger hela tiden hotet om uppsägning över huvudet på arbetarna. Man säger att de inte är värda någonting, att de är mänskligt avfall och horor. Det är så fruktansvärt tillintetgörande och förnedrande, som ett sätt att hålla människor i schack.
Ett annat återkommande tema i intervjuerna Emily Dahl gjorde var det våld som de manliga cheferna utövar mot kvinnliga anställda.
– Kvinnor uppger att de blir förgripna på, tafsade på, men också hotade och förföljda på vägen hem av fabrikschefer.
Jobbet i textilfabrikerna har lett till att många tappat sitt framtidshopp. Speciellt äldre arbetare som Dahl talade med berättade att de inte längre har några drömmar eller ambitioner.
I stället är det de kommande generationerna de tänker på, och många hoppas att deras barn kan få ett bättre liv i framtiden.
Men för att barnen ska kunna gå i skolan behöver föräldrarna återvända till fabriken varje morgon.
Ett västerländskt problem?
Den lilla lappen där det står ”made in Bangladesh” behöver ändå inte betyda att ditt plagg är tillverkat på ett oetiskt sätt. Textilindustrin i Bangladesh är stor, och har lång tradition.
– Jag tycker att man kan utgå ifrån att de som syr de här kläderna är väldigt duktiga på det de gör, säger Dahl.
Borde vi som köper kläder som är tillverkade i Bangladesh ha dåligt samvete?
– Många av mina följare på sociala medier bad mig fråga textilarbetarna vad de tycker om oss i väst. Det konfronterade mig med hur mycket vi i väst sätter sådana här frågor i relation till oss själva hela tiden. Där är ju din fråga snarlik, för jag tror inte att det hjälper någon att vi går runt och har dåligt samvete, svarar Emily Dahl.