WASHINGTON Kinas president Xi Jinping tog emot USA:s president med pompa och ståt. Det var tydligt en ceremoni som föll Donald Trump i smaken.
Under mötets andra dag berättade Trump glatt att Xi har gett honom rosor att plantera i Vita husets rosenträdgård och att parterna gjort fantastiska överenskommelser, men gick inte in på vad de gäller.
Relationen mellan de två ledarna har alltid präglats av en blandning av fascination, affärer och hårda ord. I Trumps personliga relation till Xi och Kina ryms allt från Trumps beundran för Xis ”fasta hand” till rasistiska anklagelser om coronaviruset.
Men i Trumps värld styr hans egna intressen och allt är förhandlingsbart.
Ett konkret exempel är att utrikesminister Marco Rubio, en hårdför Kinakritiker, ingick i Trumps delegation. Det här trots att han sedan år 2020 är belagd med inreseförbud efter sin kritik mot behandlingen av uighurer.
Namnändring för Rubio
Under sin tid som senator i den amerikanska kongressen sparade Rubio inte på krutet i kritiken mot Kina. Han har kallat Xi Jinping för en tyrann och sagt att Kinas kommunistiska parti utgör ett strategiskt hot mot USA.
Rubio är inte ensam i sin kritik. Både Republikaner och Demokrater har varnat för teknologiskt beroende av Kina, kritiserat Kinas auktoritära metoder och behandling av etniska minoriteter.
Men hur kommer det sig då att Rubio deltog? Från kinesiskt håll såg man till att stava hans namn på ett nytt sätt, där den nya stavningen inte fanns med på sanktionslistan.
Rubios närvaro är en symbol för den politiska pragmatik som präglar relationen mellan USA och Kina.
Men den visar också att man måste anpassa sig till presidentens prioriteringar. Särskilt ifall man själv har presidentambitioner.
Historiskt snårig relation
USA och Kina har gått från att vara fiender under kalla kriget till att föra diplomati och samarbeta selektivt.
Relationen har ändå präglats av misstänksamhet och en geopolitisk maktkamp, och försvårats av kränkningar av mänskliga rättigheter i Kina, som exempelvis massakern på Himmelska fridens torg år 1989 och frågan om uigurerna i modern tid.
Utöver det har USA i flera årtionden gått en diplomatisk balansgång vad gäller Taiwan, ön som i praktiken har självstyre men som Kina ser som del av sitt territorium.
Den amerikanska linjen är att sälja vapen till Taiwan, men samtidigt inte erkänna ön som självständig stat för att inte förarga Kina.
Under Donald Trumps första mandatperiod ändrades USA:s Kinapolitik. Tonen blev mer konfrontativ och rivaliteten mer uttalad.
”Kina, Kina, Kina” blev ett centralt retoriskt begrepp för Trump, som pekade ut landet som ansvarigt för handelsunderskott och jobbförluster i USA. Redan under valrörelsen 2016 sa Trump att Kina ”våldtar” USA med sin handelspolitk.
När han valdes till president för andra gången var det med löften om en fortsatt hård Kinapolitik. Det blev tresiffriga tullsatser mot Kina och världen stod på randen till ett fullskaligt handelskrig.
När hökarna tystnade
När röken lagt sig blev det ändå klart att presidenterna skulle träffas.
– Jag ska be Xi öppna upp Kina för amerikanska företag, sa Trump under resan till Peking.
Tidigare har Trumpadministrationen gjort undantag för vissa teknologiska försäljningar till Kina, bland annat AI-chip, trots varningar från den amerikanska kongressen om potentiella säkerhetsrisker. Och Tiktok har fortsatt sin verksamhet i USA, trots oro inom underrättelsetjänsten.
De tidigare Kinahökarna som John Bolton och Mike Pompeo böts ut mot mindre konfrontativa figurer som till exempel AI-rådgivaren David Sacks.
Trumps fokus under den andra mandatperioden verkar ligga på kortsiktiga ekonomiska vinster, som ökad handel och investeringar. Det riskerar ändå komma med långsiktiga utmaningar.
Hur blir det med Taiwan?
Om Richard Nixons besök i Kina på 1970-talet blev ett historiskt genombrott, går Trumps möte till historien som det motsatta. Det blev uttalade ambitioner men än så länge litet substans.
Trots ömsesidigt smicker och en möjlig Boeingaffär, som Kina inte har bekräftat, blev det tydligt hur långt ledarna fortfarande står från varandra.
När Xi Jinping varnade för att hamna på kollisionskurs över Taiwan om frågan inte ”behandlas ordentligt” stod det klart att Trumps pragmatism och personliga beundran för Xi har ett pris.
För Xi är Taiwan en icke-förhandlingsbar fråga om nationell enhet och han har inte uteslutit att använda våld.
Om ”behandlas ordentligt” innebär att sluta sälja vapen till Taiwan, skulle Trump riva upp decennier av amerikansk utrikespolitik i Stillahavsregionen och underminera öns självstyre.
Efter mötet försvarade Rubio USA:s Taiwan-politik och sa att Kina begår ett fruktansvärt misstag om man tar till våld. Frågan är om Trump delar den uppfattningen, eller om framtida affärer med Xi väger tyngre.
Josefin Flemmich är USA-korrespondent och bevakar Trumpadministrationen i Washington DC.