WIEN Spänningen stiger inför lördagens final av Eurovision Song Contest. Om drygt ett dygn kröns en ny vinnare och här i wienerschnitzelns stad håller hela tävlingsbubblan andan.
Poliser med kulsprutor patrullerar längs det höga stängsel som omgärdar hela Wiener Stadthalle. Säkerhetspersonal skannar ackrediteringspass och kontrollerar väskinnehåll med metalldetektorer. Varenda millimeter är kontrollerad, övervakad, avspärrad.
Utanför avspärrningarna viftar enstaka palestinska flaggor i protest mot Israels deltagande. En större demonstration är att vänta under själva finaldagen.
Inuti arenan är finalfebern hög. Journalister spekulerar vitt och brett om vem som ska kamma hem segern. Arrangörer rusar förbi med tidtabeller och rabblar instruktioner på tyska.
I morgon kväll gör 25 länder upp om vem som får ta över stafettpinnen från Österrike. Frågan är: Blir det Australien, Grekland eller Finland som får stå värd för spektaklet nästa år?
Mycket pekar på Finland ...
Det som ändå börjar bli alltmer uppenbart är att Europeiska radio- och tv-unionen EBU verkar bädda för en finsk seger.
Varför annars bjuda in Lordi och Erika Vikman att uppträda i en mellanakt under finalen?
Varför annars göra ett undantag och tillåta Linda Lampenius att spela violin live – något som inte har hänt sedan 1999?
Och varför ge Finland startnumret 17 i ordningen? Samma magiska nummer som Lordi hade år 2006? Och ja, allt det här sker naturligtvis på tjugoårsjubileet av Hard Rock Hallelujahs seger.
Det är nästan för bra för att vara sant.
Startnumret 17 är en fördel. Traditionellt sett gynnas artister som tävlar i finalens andra halva – de fastnar lättare i juryns och publikens minne. Det är inte bara Lordi som har vunnit med det startnumret; år 2012 gjorde Loreen detsamma med Euphoria.
En annan av förhandsfavoriterna, Danmarks Søren Torpegaard Lund, har det lite kämpigare. Han går ut som första akt, ett startnummer som inte brukar vara särskilt gynnsamt.
... men vinsten är ännu inte vår
Snacket i Eurovisionsbubblan lutar allt mer åt att det blir en slutkamp mellan Finland och Australien.
Andra namn nämns förstås också. Greklands spexiga Akylas får mycket kärlek, liksom Frankrikes roskindade Monroe och Israels stilrena Noam Bettan.
Finland saknar alltså inte tuggmotstånd i finalen. Men när man börjar dissekera konkurrenterna blir det ändå tydligt att Liekinheitin är unik.
Akylas färgsprakande scenshow kommer inte att få med sig jurygrupperna – för mycket spektakel, för lite sång.
Monroes operapop påminner för mycket om de två senaste vinnarna – risken är stor att Europa känner sig mättad på det.
Delta Goodrems ballad ter sig helt enkelt för omodern, för polerad, för mycket 2010-tal.
Och Israel då? Ja, låten är förvisso bra, men den saknar det dramatiska momentum de haft de två senaste åren. Noam Bettans midtempolåt sticker helt enkelt inte ut i startfältet.
Blir det en Käärijä i repris?
När jag frågar Linda Lampenius och Pete Parkkonen om de själva tror att de vinner väljer de den diplomatiska vägen:
– Det finns så många starka bidrag i år.
Bakom den professionella fasaden måste de ändå känna det. Trycket. Förväntningarna. Hela Finlands hejarop.
Blir det fest vid Havis Amanda i morgon kväll? Eller står vi inför en traumatisk Käärijä i repris – där Finland återigen tvingas nöja sig med en andraplats och en bitter eftersmak?
Anna Hedström jobbar med att bevaka Eurovision Song Contest, UMK och Melodifestivalen för Svenska Yle. Hon är också en av programledarna för videopodden Torille – vägen till Wien.