Konst kan öppna dörrar till nya världar. Den kan beskriva det du inte kunde föreställa dig. Den kan få dig att förstå att livet kan bli annorlunda än vad det är idag.
Det låter som en kliché, som något konstvärlden konstruerat för att bättre kunna försvara sig mot samtidens ekonomiska nedskärningsattack. Men då jag träffar skådespelaren Matti Raita för en audiodokumentär om hans uppväxt med en våldsam pappa, får jag ett konkret exempel på att det faktiskt är sant.
Som barn kunde jag inte föreställa mig en annorlunda vardag, eftersom ”det var som det var”.
Matti Raita
Raita berättar om hur han som femåring blev kallad till pappans sällskap. Pappan drog ner hans byxor och smällde honom på baken ‒ till sällskapets berusade skratt.
Han fortsätter berätta hur våldet småningom blev grövre. Pappan knuffade hårdare, slog och klämde till, ”kanske för att visa att han var den starkare, vilket är konstigt med tanke på att jag var ett barn”.
Som värst blev han knuffad ner för en källartrappa av sten. Det var riktigt grovt och kunde ha slutat riktigt illa.
Berättade inte för någon om våldet
Raita berättade inte om våldet för någon, inte ens för sin mamma som han hade en god relation till.
Det berodde på känslan av skam och på rädslan för att hans föräldrar skulle råka illa ut om han berättade.
Och: ”det var ju som det var”. Som barn kunde han inte föreställa sig en annorlunda vardag.
Tills han som elvaåring läste Jack Londons roman Skriet från Vildmarken som en del av ett skolprojekt.
Den drygt hundra år gamla äventyrsromanen handlar om hunden Buck som säljs till äventyrare i guldjaktens Alaska. Buck utsätts för våld och måste lära sig hugga tillbaka, besvara våld med våld.
Romanen öppnade för nya sätt att tänka
Raita berättar hur han sögs in i äventyret, men romanen kom att betyda väldigt mycket mer för den elvaårige pojken. Den öppnade dörrar till helt nya världar och sätt att tänka.
Med det kom också insikten att saker inte behöver vara just som de är, att livet inte måste se ut som det ser ut.
Romanen fick mig att tänka att det inte behöver vara som det är, och det var en omvälvande insikt.
Matti Raita
Det var en omvälvande insikt, att för första gången tänka tanken att det inte behöver vara som det är.
‒ Då jag förstod att det inte skulle behöva vara så att Buck blev grovt misshandlad gjorde jag den kopplingen till mig själv, att det inte behöver vara så för mig heller, berättar Raita.
Någonstans sådde det ett frö i honom att göra val som ledde bort från det liv han levde.
Just därför är Matti Raita i dag helt övertygad om att litteratur, konst och kultur kan förändra och rädda liv.
‒ I mitt fall räddade boken mig. För mig finns stunden innan jag läste boken och stunden efter att jag läst boken.
Som trettonåring slog han tillbaka
Det behövde inte vara som det var.
Romanen öppnade dörrar till världar som barnet inte hade kunnat föreställa sig, insikter som hjälpte det att tänka tankar som före läsningen av romanen inte kunde finnas.
Som trettonåring utmanade Raita till slut sin pappa. Han slog tillbaka.
Det var början på något som småningom fick våldet att upphöra.
Men inte bara det.
Romanen fick Raita att bestämma sig för att inte vilja bli som hunden Buck, som överlevde med hjälp av att kunna ge tillbaka. Han tyckte det var ledsamt att Buck måste bli det där vilddjuret och förstod att han inte ville det själv, och att han kunde välja bort det.
Musiken hjälpte med att bearbeta det mörka
Senare hjälpte också en annan konstform till med att bearbeta hans mörker: musiken.
Om all hans lediga tid under åren i lågstadiet hade gått till att spela Super Mario 3 gick den under högstadietiden till att spela elgitarr. Tillsammans med den satt han på sitt rum och kunde spela åtta timmar i sträck. Inspirerad av band som Nirvana och Pearl Jam ville han lära sig göra lika häftiga, melankoliska och deprimerande sånger som de.
Musiken var ett sätt att få utlopp för det mörka och som gav honom tillåtelse att vara helt sig själv.
Och så, inspirerad av Nirvanas Rape Me, skrev han låten Mentally Raped.
Våra berättelser styr det vi uppfattar som sant
Konst kan rädda liv, förändra liv och förändra samhällen.
Det är viktigt att hålla i minnet i dagens värld där auktoritativa samhällen går in för att styra kulturvärlden, antingen genom att skära ner det offentliga kulturstödet eller genom att stödja enbart kultur som inte utmanar den auktoritativa makten.
Konsten kan presentera alternativa möjligheter och kan därför också ställa obekväma frågor som makten måste förhålla sig till.
Det existerar nämligen ingen objektivt sann och given verklighet. Det vi uppfattar som sant och riktigt härstammar från våra berättelser om verkligheten. Och där kan konsten öppna för helt nya sätt att tänka och leva.
Själv minns jag hur författaren Monika Fagerholm efter sin roman Diva (1998) berättade att hon där ville föreställa sig en flicka som inte var låst av samtidens normer, som valde att inte vara som flickor ”skulle vara”. Hon ville se om det var möjligt för en flicka att, som hon formulerade det ”ställa sig mitt i världen och säga Här är jag, come on bara, jag är inte rädd, livet söndrar inte mig”.
Så ville hon med konstens medel beskriva en slags utopi, och slå fast att den utopin var möjlig att göra sann eftersom den nu fanns beskriven, svart på vitt.
Som 40+ gör Raita teater av barndomsupplevelserna
I Matti Raitas fall fick läsningen av Skriet från vildmarken honom att stå upp mot våldet och bestämma sig för att inte göra som hans pappa och farfar hade gjort.
I dag är han teaterchef för Unga Teatern i Esbo. Han har som 40+ gjort en teaterföreställning för unga baserad på Londons roman och den egna uppväxten.
Där kan han berätta hur barn som utsätts för våld ofta blir våldsamma som vuxna, men att det i hans fall inte blivit så. Att det går att bryta våldsspiralen.
‒ Det tog lång tid innan jag kunde prata om det, av en rädsla för hur man skulle se på mig, berättar han.
Det har varit en lång väg som krävt en hel del terapi och pratstunder med goda vänner.
En konstupplevelse på en halv eller en hel timme borde vara en del av alla skol- och arbetsdagar.
Matti Raita
I dag tänker han att en konstupplevelse på en halv eller en hel timme borde vara en del av alla skol- och arbetsdagar.
‒ Att barn och vuxna skulle ta del av konst eller skapa konst själva, varje dag eller ens en gång i månaden, skulle kunna göra stora saker åt samhället, konstaterar han.
‒ Vi skulle må bra av att få mera tid att reflektera för oss själva och lära oss vara kritiska till det vi ser och till våra egna tankar. Jag tror vi skulle ha en mycket helare värld om det var så.
Var annars lär man sig sådant?
Kanske i terapisammanhang. Men som Matti Raita konstaterar: med hjälp av konsten skulle man kunna göra så mycket innan det behöver gå så långt.
Matti Raitas klassrumsmonolog Skriet från Vildmarken kommer på nytt upp på Unga Teaterns repertoar i februari.