Det här är personligt!
Om man inför premiären på ren_essens läst om hur skådespelaren Cecilia Paul lämnade en fast teateranställning och drabbades av en svår sjukdom, är det lätt att tolka föreställningen som en pånyttfödelse. Att som 40+ titta tillbaka på det man hunnit uppleva och öppna upp för något nytt.
Det handlar om stora livsomvälvande saker, som aldrig är lätta att gestalta på en scen.
Paul väljer att göra det med en ordlös föreställning, och det är sannolikt klokt.
Dans och rörelser kan effektivt förmedla känslor på ett mångtydbart sätt, och i det här fallet vinner föreställningen på att vara mångtydbar. Att man som åskådare kan plocka med sig de bitar som känns betydelsefulla, och kan tolka dem på sitt eget sätt.
Det här är fysisk scenkonst, en mix av performans och dans och ljudkonst. Ordlöst, tidvis poetiskt, mångtydbart. Redan titeln kan tolkas på många sätt utgående från en rad synonymer till ordet essens: innersta väsen och sammanfattning, men också parfym och doft.
Det som skiljer Cecilia Pauls soloverk från yngre kollegors performativa scenkonst är en mer traditionell relation till begrepp som narrativ och dramaturgi. Här erbjuds man tydliga tecken för åskådare ta fasta på, tecken som hjälper en att skapa sin egen tolkning av det Paul spelar upp.
Samtidigt finns Hanna Nikanders ljudkonstverk genomgående där som föreställningens bollplank, ständigt starkt närvarande. Det är något som Paul spelar mot, som om det ordlösa soloverket ändå byggde på en dialog, en ordlös dialog mellan ljudvärlden och Pauls fysiska reaktioner.
ren_essens är som en skapelseberättelse
Allt börjar i en dimmig värld med rök, vit tyll, en ruffig ljudmiljö.
Det är som en tid före världsalltets – eller pjäsfigurens – födelse, när mängder av krafter krockar med varandra i jakt på jämvikt. Som i ett videokonstverk ser vi en ojämnt avlång hög med tyger, lite puppaliknande, där dramatiken skapas av mötet mellan musiken och de minimala rörelser som kan urskiljas ur tyghögen.
Sakta, sakta kryper en gestalt fram ur tyllen, något som söker ett jag, från något djurlikt till något robotliknande till något mänskligt som småningom möter någon form av verklighet som ställer krav.
I en lång sekvens möter detta något en rad popkulturella referenser, allt från Britney Spears och Nirvana till Madonna och Michael Jackson. Paul leker med gamla låtars videoverk, något som för oss som kommer ihåg videorna till Vogue och Thriller betyder lite extra när Paul med musiken ur högtalarna kopierar koreografier.
Till slut blir allt för mycket för detta något. Mitt i en kakofoni av ljud och rekvisita är det som om Pauls kropp skrek ”var det det här jag fick? Var det här allt?”
Men vi behöver inte lämna salongen med bilden av en kollaps. Samtidigt som ljudvärlden tonar bort och salongen för första gången under föreställningen fylls av total tystnad, möts vi av Pauls milda leende.
Kanske fick vi uppleva en pånyttfödelse, och ett hopp om en bättre framtid.
Kanske så?
”Förändring är något cykliskt och smärtsamt”
Efter föreställningen läser jag Pauls egen föreställningstext.
Där berättar hon hur verket fötts ur en längtan efter att bryta sig loss ur ärvda roller, om hur förändring varken är ”linjär eller varsam, den är cyklisk, vild och smärtsam och till slut befriande”.
Själv lämnar jag salongen med minnet av Cecilia Pauls scennärvaro och milda leende, och en glädje över att teaterkollektivet Universum efter en snart treårig ökenvandring äntligen fått flytta in i sina nya utrymmen.
Scen Konepaja (som den faktiskt heter på svenska) är som en modern släkting till den gamla kyrksalen som tidigare var kollektivets hem. Också nu får Universum verka i en sal där platsens historia på ett fint sätt är starkt närvarande, den över hundra år gamla industrimiljön som fungerat som maskinverkstad.
Fast, i sista stund mötte det nya teaterhuset ännu ett problem.
Lilla scenen, där ren_essens skulle spelas, hann aldrig bli klar till premiären på grund av problem med en branddörr. På rekordtid byggdes stora scenen om till ett mindre utrymme där Paul fick fira sin premiär, men med följden att hon bara hinner spela två kvällar innan den redan inbokade Kettutytöt tar över utrymmet.
Var och när produktionen får fortsatt liv efter veckoslutets andra föreställning återstår att se.