Det finns gott om skildringar av stridande bröder. Från Kain och Abel till Thor och Loki. Och i sin tolkning av Kalevalasångerna om Kullervo tar manusförfattarna Antti J. Jokinen och Jorma Tommila sats i rivaliteten mellan bröderna Kalervo och Untamo.
Inledningsvis följer vi en sammanbiten Untamo (Eero Aho) som iakttar hur den gladlynta Kalervo (Johannes Holopainen) utan att darra på handen yxar fram en stadig stockstuga på mark som tillhör brodern.
Denna orättvisa får Untamo att ta till svärdet för att skipa rättvisa och ur blodbadet som följer fiskar han upp brorsonen Kullervo för att uppfostra honom som sin egen.
Pojken förtränger de traumatiska händelserna, men alla förstår att det är bäddat för trubbel den dag han inser sanningen om sin bakgrund.
Sagolikt snyggt
Det är inte bara Jorma Tommila som leder associationerna till Sisu-filmerna där han spelar huvudrollen – visuellt är det lätt att urskilja ett släktskap mellan Jalmari Helanders Finlandsbild och den som målas fram i Kalevala: Kullervon tarina.
Det är en bild som är både vacker och mäktig, en bild som kunde få vilken resebyrå som helst att blomstra.
Det är helt enkelt väldigt snyggt när Rauno Ronkainens kamera glider fram över klipphällar, sjöar och mossar. Det är ståtliga furor, rodnande kvällshimlar och snöiga vidder så långt ögat kan nå.
Antti J. Jokinen har varit mån om att filma i norra Karelen och skådespelarna har upprepade gånger lyft betydelsen av att jobba i dessa verkliga, natursköna miljöer.
Och visst är det samspelet mellan människan och naturen som är filmens trumfkort. Du kan känna hur fukten och kylan tränger genom märg och ben. Känna lingonriset rispa mot huden, tyngden från järnet som smids.
Det här kunde mycket väl ha blivit en mustig skildring av levnadsvillkoren i 1100-talets Finland. Men det blir det inte.
Utanförskap, hämd och hat
Det finns många dramatiska teman i Kalevala: Kullervon tarina. Far- och sonproblematik, utanförskap, avundsjuka, hämndbegär.
Elias Salonen och Eero Aho gör vad de kan för att fylla sina rollkaraktärer med de känslor manuset ger utrymme för. Det är inte deras fel att spektret blir smalt.
Det är inte heller deras fel att de tematiska trådarna trampas sönder i de många sammandrabbningarna, eller under förflyttningarna mellan dessa.
Efter två timmar och tjugo minuter har jag slutat räkna hur många gånger någon av rollgestalterna smyger omkring i skogen. Långt innan dess har jag dessutom gett upp försöken att förstå varför de agerar som de gör.
Däremot är det uppenbart att filmen till 98 procent handlar om män som löser sina problem med våld. Och ersätter avsaknaden av ett känslospråk med en sup – eller femton.
Plötsligt har en väldigt sliten bild av den finska mannen gjort comeback.
Inget magiskt skimmer
Filmskaparna har framhållit att de inspirerats av ursprungstexten, men att de velat göra den mer underhållande och lättillgänglig.
Tyvärr har de i samma veva kastat ut barnet med bastuvattnet tills svärdslamret är det enda som återstår. Åtminstone nästan.
I lugnare stunder bränner det ändå till mellan Salonen och Aho på ett sätt som låter ana konturerna av den story som ligger någonstans under ytan.
Den som handlar om ett övergivet barn som ständigt stöts ut ur gemenskapen. Den som handlar om en vuxen som söker försoning utan att först formulera sitt brott.
Vad händer med den som hatar, vad händer med den som utsätts för hat?
En varning utfärdas i varje fall av Väinämöinen i det sista som står att läsa om Kullervo i Kalevalas trettiosjätte sång:
Eftervärld, låt aldrig barnet uppfostras av onda viljor, vyssjas av förvända mänskor, vaggas fel av obekanta.
Den som en gång fostras galet, vyssjas bakvänt, vaggas illa, han blir aldrig som han borde, aldrig vuxen till förståndet, även om han blir till åren, och till kroppen välutvecklad.
