Den nya finlandssvenska psalmboken togs i bruk den första advent år 1987, men många tycker ändå att den firar sitt 40-årsjubileum just i år, närmare bestämt den 13 februari.
– För det var då, år 1986, som psalmboken blev antagen av kyrkomötet, säger Birgitta Sarelin, som hörde till dem som jobbade hårt med processen.
Sarelin var sekreterare i psalmboksutskottet och minns hur hon brukade släpa på en resväska full av dokument när hon åkte på deras möten.
– Det var ju före datorernas tid, så jag jobbade med papper och penna, och i resväskan hade jag ett helt kartotek med två A5:or per psalm, ett papper för text och ett annat papper för melodi. Sedan gick vi igenom alla psalmer, ton för ton och ord för ord.
Sjöng igenom hela psalmboken
Göran Stenlund, som också satt i psalmboksutskottet, minns mötena som trevliga och speciella.
– Vi sjöng ju igenom alla psalmer samtidigt som vi analyserade dem, så hela upplägget var lite annorlunda. Tre av oss kunde ackompanjera när det behövdes, men ibland satt vi också i rum utan instrument och då sjöng vi a cappella. Det var en rolig tid och andan i gruppen var god.
Den osaliga evigheten
Den gamla finlandssvenska psalmboken hade 632 psalmer och i den nya minskades antalet till 585.
– De gamla psalmerna var också mycket allvarsamma och gick under ganska dystra rubriker, säger Birgitta Sarelin.
Några exempel på sådana rubriker kunde vara: Världens väsende och försakande, Kamp mot enskilda synder, Blinda och dövstumma, Den osaliga evigheten, Bedrövelse och anfäktning och Botfärdiga fångar.
Den typen av uttryck togs bort och ersattes med rubriker som Glädje och tacksamhet, Skuld och förlåtelse och Tro och trygghet.
– Så det blev ett ljusare teologiskt angreppssätt, säger Sarelin.
Präglad av kriget
Göran Stenlund påminner om att den gamla psalmboken gavs ut år 1943, mitt under kriget, och att mycket i samhället förändrades då det blev fred.
Stämningen blev lättare och ungdomarna började ta mera plats.
– Det märktes också i kyrkan. I Sverige gjorde man ett häfte med enklare andliga sånger för barn 1960, och vi påverkas ju mycket av sådant som händer i Sverige.
Det skapades en trend som så småningom också började gälla psalmerna.
– Man började nog tycka att många av de gamla psalmerna var tröga och lite tråkiga. På sextiotalet förnyades en hel del melodier för att göra dem lite mera rytmiska, men vi hade fortfarande ingen ny psalmbok.
Jobbet med den nya psalmboken började redan år 1975
Till slut kom ändå initiativet till en totalförnyelse av hela psalmboken och år 1975 tillsattes en psalmbokskommitté med sju medlemmar.
– Det var experter på musik, litteratur och teologi, eftersom en psalm består av just de tre delarna, säger Sarelin.
Och den kommittén jobbade på i många år.
Först bläddrade man igenom den gamla psalmboken och funderade på vilka psalmer man kunde utesluta för att de levt ut sin tid.
Sedan tänkte man vidare på de psalmer som balanserade på gränsen och på vilka som kunde vara kvar, men kanske inte som sådana utan i bearbetad, omformulerad form.
Som tredje moment diskuterades vilka nya psalmer man kunde plocka in.
Demokratisk process
Förnyandet av en psalmbok är en demokratisk process. Stenlund förklarar att kyrkomötet aldrig fattar ett beslut utifrån vad en kommitté har kommit fram till.
Först ges kommitténs förslag till något av kyrkomötets utskott, som går igenom det noggrant.
År 1984 tillsattes då det psalmboksutskott där både Stenlund och Sarelin var med.
Deras uppgift blev att gå igenom alla föreslagna psalmer för att slutligen komma med ett eget betänkande till kyrkomötet.
Ett betänkande kan beskrivas som: ”Så här tycker vi nu om det hela. Kan ni godkänna?”
– Och det är nog ett hiskeligt arbete att förnya en hel psalmbok, säger Birgitta Sarelin.
Som svenskspråkig sekreterare för psalmboksutskottet blev hennes främsta uppgift att sammanställa synpunkter från allmänheten, allt från varje församling i Borgå stift till domkapitlen och de teologiska fakulteterna i både Helsingfors och Åbo.
Alla skulle få säga sitt.
Man måste stiga upp emellan. Blodet stannar ju annars
Birgitta Sarelin
Många församlingar och institutioner tog uppgiften på allvar och kom med åsikter och förslag.
Birgitta Sarelin minns hur stort jobb det var att både läsa igenom alla utlåtanden och anteckna dem i sitt alltmer växande kartotek.
Vissa psalmer krävde också flera A5:or än bara två för att det fanns så många åsikter om dem.
Bland andra psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen hade många människor synpunkter på, kommer hon ihåg.
– Så det var absolut inte fråga om några åttatimmars arbetsdagar. Det var nog tio timmar minst. Jag satt med mina papper från det att jag steg upp tills jag lade mig. Sen tog jag en promenad mitt på dagen också. Man måste ju stiga upp emellan. Blodet stannar ju annars!
Både Stenlund och Sarelin kommer väl ihåg den dagen när kyrkomötet godkände deras betänkande och det beslöts att den nya finlandssvenska psalmboken äntligen skulle skickas vidare till en redaktionskommitté för publicering.
Sarelin minns att den trettonde februari år 1986 var en smällkall vinterdag.
– Vädret var så vackert och vi avslutade hela kyrkomötet med att ställa oss upp och sjunga Lova Gud i himmelshöjd. Vi sjöng den samtidigt på både finska och svenska, eftersom den finska nya psalmboken också blivit godkänd i samma veva.
Nu blev Hosianna en psalm – förr var den bara en körsång
När redaktionskommittén sedan gjort sitt med allt från layout till bilagor och korrektur var den nya finlandssvenska psalmboken färdig att delas ut i kyrkorna den första advent år 1987.
Det var ett lämpligt tillfälle, eftersom Hosianna då hade blivit en regelrätt psalm och dessutom psalm nummer ett.
Före det var Hosianna bara en körsång, berättar Sarelin.
– Det betydde att församlingen inte kunnat sjunga den i kyrkan, eftersom man då bara fick sjunga det som fanns i psalmboken.
Körerna hade mandat att sjunga annat, men i och med att Hosianna nu blev en psalm blev den också laglig att brista ut i även för de bänkade i församlingen.
Den nya finlandssvenska psalmboken fyller 40 år. Kan man fortfarande kalla den ny?
– Den är fortfarande gångbar. Och vi måste ju kunna mötas över generationerna i våra psalmböcker, så de gamla psalmerna behöver få hänga kvar. De är ju också vårt kulturarv. Men vissa ålderdomliga begrepp som folk inte förstår måste man byta ut, säger Sarelin.
Som exempel nämner hon en psalm som förr var nummer ett i gamla psalmboken.
– Gläd dig du Kristi brud, en dansk goding från 1500-talet. Där ändrades slutet till ”vår konung är nu nära” från det ålderdomliga ”vår konung vi hembära”, för att folk helt enkelt inte förstod varför man skulle bära hem en konung ...
I psalmbokstillägget, som antogs av kyrkomötet 2015, finns också både nya psalmer och en grekisk hymn från 200-talet.
– I de riktigt gamla psalmerna sjunger man inte om julgranar och sådant, utan där handlar det rakt av om att Gud blir människa genom Jesus. När det nu är mera fixerat vid stjärnor och pynt, lovsjungs barnet i krubban i de äldre texterna. Så de tidigare århundradena har mycket att ge, säger Sarelin.
Funkar ännu ett tag
Göran Stenlund säger att det är intressant att tänka på att den äldre psalmboken endast hann finnas i trettio år innan man började planera den nya, som nu redan fyller fyrtio.
– I något stadium kommer det säkert att behövas en ny psalmbok igen, för att språket hela tiden förändras och för att vi ska kunna möta nya generationer på deras nivå. Men hittills verkar den nya finlandssvenska psalmboken ännu fungera bra. Den är ändå den nyaste i sitt slag.
I dag finns Birgitta Sarelins gedigna kartotek i kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi.
Medlemmar i psalmboksutskottet var förutom Göran Stenlund och Birgitta Sarelin även Elly Sigfrids, Henrik Perret och ordförande Fredric Cleve.
Psalmbokstillägget, som kyrkomötet godkände år 2015, består av 147 nya psalmer med författare från både ny och svunnen tid.
I programmet Himlaliv berättar Susanne Ringell om hur hon kom att bli en av dem:
Vilken är din favoritpsalm och varför? Finns det någon sång eller psalm du saknar i psalmboken? Varför? Berätta i kommentarsfältet!