Efter veckor av våldsamma sammandrabbningar rapporteras nu ett skört och framtvingat lugn i Iran. Men på Dombron i Åbo vägrar demonstranterna att tysta sitt stöd för folket i Iran.
För demonstranterna är det nu, när regimen försöker kväva protesterna, som stödet utifrån behövs som mest.
I över 150 veckor har iranier från olika etniska och religiösa grupper, samt representanter för sexuella minoriteter samlats varje lördag i Åbo för att protestera mot det alltmer desperata människorättsläget i Iran.
Protesterna började hösten 2022 när 22-åriga iraniern Mahsa Amini dog efter att ha gripits av sedlighetspolisen. Människorättsläget förvärrades i slutet av december när regimen med hård hand började slå ner de senaste protesterna.
Senaste tidens våldsamheter i Iran har också börjat samla fler demonstrerande finländare och andra som vill visa sitt stöd för människorättsfrågor i Iran.
Oro för föräldrarna i Iran
Raha Sabet Sarvestany är forskare vid Åbo Akademi och är själv tidigare politisk fånge i Iran.
Hon beskriver en situation där kommunikationskanalerna har stängts av regimen. Universitet och skolor är stängda, affärer har varit svåra att nå och mattillgången är begränsad. Det rapporteras om tusentals döda och tillfångatagna. Människor vågar inte ens söka vård av rädsla för att bli gripna eller dödade på sjukhus.
Men det är samtalen hem som gör henne mest orolig.
– När mina föräldrar ringde senast, varade samtalet endast fyra minuter. Min mamma upprepade gång på gång att ”vi mår bra, oroa dig inte”. Det är inte normalt. Min pappas röst var dämpad och han sa knappt något. De är gamla, och jag hör att de är rädda, säger Sarvestany.
Hon berättar om hur familjer tvingas begrava sina döda i hemlighet och om barn och unga som hålls fängslade under svåra förhållanden. Oron är särskilt stor för religiösa minoriteter som bahaier, som hennes familj tillhör.
– Det viktigaste vi kan göra här är att visa att vi ser, att vi bryr oss. Vi har ingen makt att förändra situationen direkt, men vi står här varje vecka för att visa att vi är med folket i Iran.
”Protesterna visar att världen ser”
Elmira Jahanshah Rad har deltagit i protesterna på Dombron i Åbo varje vecka. För henne handlar det om mycket mer än att bara stå upp för mänskliga rättigheter.
– När vi kunnat hålla kontakt med folk i Iran har de sagt att det betyder mycket att veta att de inte är bortglömda. Att någon utanför bryr sig och är deras röst gör att de orkar fortsätta, säger Rad.
Hon berättar också att protesterna har en påtaglig effekt på regimen. Irans utrikesminister har uttryckt oro över utländska demonstrationer och vill stoppa dem. Det visar att även små åsiktsyttringar kan ha betydelse.
Rad menar att det är viktigt att vanliga medborgare blir medvetna om situationen, eftersom de kan påverka politiska beslut.
– Vi lever i en demokrati i Finland där folkets röst kan göra skillnad. Om fler känner till vad som händer i Iran kan de kräva att politiker agerar. Till exempel genom att stoppa ekonomiskt samarbete med regimen och sätta press på diplomatiska kontakter.
Elmira Jahanshah Rad understryker att demonstrationerna på bron är opolitiska och samlar människor med olika bakgrund – både iranier och finländare – som står tillsammans för mänskliga rättigheter.
”Iranier har samma rätt till frihet som alla andra”
Tawar Salari är lokalpolitiker i Åbo och dotter till kurdiska föräldrar som flytt Iran och hon har släkt kvar i landet. Hon beskriver ett samhälle präglat av kaos och rädsla där regimen slår hårt mot allt motstånd.
– Iranier vill bara vara sig själva och leva fritt. Men regimen tillåter inte det. Det sker avrättningar utan rättegång, godtyckliga gripanden och dödligt våld på öppen gata, säger Salari.
Rapporter från Iran talar om tusentals dödade och fängslade i samband med protesterna. Salari gläds åt att många vågar visa sitt stöd i Åbo, men påminner om att det inte är självklart. Vissa är rädda för att bli övervakade eller hotade.
– Iranier har samma rätt till frihet som alla andra. Jag är glad att människor här står upp och jag hoppas att Finland och EU utövar verklig press på regimen.
Minnen från revolutionen 1979 kommer tillbaka
Nina Forsten-Lindman, finlandssvensk med lång erfarenhet av Iran, har varit engagerad i människorättsfrågor sedan hon som tonåring flydde Iran efter revolutionen 1979. Hon berättar om tiden med strejker, demonstrationer, skottlossningar och bränder.
Till slut blev hennes familj evakuerad ur landet med bara några timmars varsel.
– Minnen av ljuden och tårgasen, rädslan och vapnen – de lever kvar i mig. Därför har jag fortsatt engagera mig för Iran och människorättsfrågorna där.
Forsten-Lindman har stått på bron sedan Mahsa Aminis död, ibland endast med två eller tre personer till. Hon gläds åt att fler nu vågar delta och att stämningen blivit mer positiv.
Hon är besviken över att Irans ambassadör fick delta på presidentens självständighetsmottagning i december och menar att Finland borde ta tydligare ställning mot regimen.
– Jag tänker stå här tills regimen faller. Och jag hoppas att fler Åbobor sätter sig in i situationen i Iran och engagerar sig.