I Slaget på onsdag möttes Vasas stadsfullmäktigeordförande Frans Villanen (SFP), sekreteraren i Föreningen för det byggda kulturarvet i Vasa Antti Koski, och universitetslektorn i statsvetenskap på Åbo Akademi Linnéa Henriksson.
Ämnet var gamla byggnader och deras vara eller icke vara. I Vasa finns flera exempel på fall där staden vill riva och bygga nytt, men där inget händer eftersom besvären avlöser varandra.
”Typiskt för Vasa”
Vad gäller den gamla träläktaren på fotbollsstadion i Sandviken har man kommit så långt att man har jobbat fram ett förslag till ny detaljplan som skulle möjliggöra en rivning.
Antti Koski kritiserar Vasa stad.
– Staden har inte skött om byggnaden tillräckligt bra. Man har bara väntat på att få fatta beslut om att riva den.
– Det här är typiskt för Vasa. Man vill inte sköta om fastigheterna som man äger, säger Koski.
Koski menar att man kunde förbättra konstruktionen rätt enkelt och att det inte heller vore värst dyrt.
Frans Villanen kontrar med att det inte skulle vara värst billigt att sätta läktaren i skick. Han säger att det skulle ha kostat 2,8 miljoner år 2023.
– Men säg att den sätts i skick, då har också UEFA krav på läktaren för att man ska få spela internationella matcher. Så att plöja ner pengar i att iståndsätta läktaren betyder nödvändigtvis inte att VPS eller Finlands U17-flickor får använda den.
Vasa vill ordna U17-EM för flickor år 2027. Målet är att riva läktaren så att man ska få spela matcher på stadion i Sandviken. Men om rivningen inte blir av är plan B att sätta kring 200 000 euro på att förstärka läktarkonstruktionerna.
Det skulle ändå inte betyda att läktaren får användas, bara det att man kunde flytta stängslet framför läktaren längre bort från själva spelytan och därmed få tillstånd att spela matcherna.
Antti Koski tycker att det låter bra med ett tillfällig förstärkning av läktaren för 200 000.
– Tillfälligheten kan sen också fortsättas. Det viktiga är att få läktaren i bruk och visa hur dyrt eller billigt det slutligen blev.
– Ska du renovera läktaren till användbart skick så kan det inte göras genom att bevara de historiska värdena. Vi kan förstås tillfälligt förstärka och ha en tom långsida i all evighet. Men vad ger det vasaborna? undrar Frans Villanen.
Kommunernas reparationsskuld stor
Linnea Henriksson är universitetslektor i statsvetenskap på Åbo Akademi.
Hon skriver inte under på att det skulle vara speciellt typiskt för just Vasa att inte underhålla sina byggnader.
– Det finns en uppfattning i väldigt många kommuner om att kommunen inte har skött sitt. Och det är delvis sant, det finns en stor reparationsskuld när det gäller offentliga byggnader.
Frans Villanen är medveten om att Vasa har en stor reparationsskuld. Men det görs nog också något åt saken. Som exempel tar han den rätt nyligen grundrenoverade styrelsegården.
Våga granska gamla skyddsbeslut
Just träläktaren i Vasa blev en skyddad byggnad år 2020. Det beslutet fattade faktiskt Vasa stadsfullmäktige när man godkände den nu ikraftvarande detaljplanen.
Nu vill man ändra på det skyddsbeslutet, vad ger det för status till skyddsbesluten?
– Man ska vara varsam med skyddade objekt. Men nog måste man ju kunna se på ett beslut och fråga sig om det ska vara så här i all evighet, säger Villanen.
– Det kan vara klokt att skydda, men också att i något skede fundera på om skyddsbeteckningen fortfarande är ändamålsenlig, säger Linnéa Henriksson.
Nio besvär från samma förening
Träläktaren är verkligen inte den enda byggnaden som man strider om i Vasa.
Staden har i flera års tid planerat en ny enhetsskola i centrum med plats för tusen elever. Målet var att börja bygga redan 2024, men det har sinkats av besvär.
Bland annat inlämnade av just Föreningen för det byggda kulturarvet. Nio stycken, enligt Frans Villanen, och Antti Koski säger inte emot det påståendet.
I samband med uppförandet av en ny skola vill staden riva en biblioteksbyggnad från 1976, och det är det som parterna nu grälar om.
– Det skulle vara en ekonomisk förlust men också en kulturhistorisk förlust. Jag var själv som ung studerande med i byggnadskommittén när huset byggdes, säger Antti Koski.
Han fortsätter med att byggnaden i fråga passar väl in i miljön. Mycket bättre än det nya förslaget.
– Vi saknar en stadsarkitekt, som vi hade tidigare. En person som kan sköta om det kulturhistoriska bättre än i dagsläget.
Den vanliga vasabon kanske inte uppfattar just den här byggnaden som särskilt vacker, hur ser du på det?
– Det är adjektiv man brukar använda om man inte förstår arkitektur. Den här byggnaden är ett skickligt arbete, varför måste man förstöra den?
Frans Villanen å sin tur tar fasta på hur mycket besvären kostat skattebetalarna, och att sjuka skolelever i Merenkurkun koulu väntar på nya utrymmen.
– Man ska ha besvärsrätt, men måtta med allt.
En intressant aspekt här är att ordförande för Föreningen för det byggda kulturarvet inte ens visste om föreningens senaste besvär mot enhetsskolan.
Antti Koski upprepar det han sa tidigare, att det är typiskt för Vasa stad att låta byggnaderna förfalla, och det gäller också Merenkurkun koulu.
”Kan fråga sig hur länge man ska kämpa”
Faktum är hur som helst att eleverna hamnar i kläm, när besvären bara fortsätter.
Linnéa Henriksson konstaterar att besvärsrätten är grundläggande i en demokrati.
– Den är väldigt viktig för att man ska kunna påtala felaktiga beslut.
Vad säger du till den som säger att det här är ett fall där man missbrukar besvärsrätten?
– Man kan ibland fråga sig hur länge man ska kämpa, om det handlar om ändamålsenlighetsfrågor.
– Besvärsrätten är viktig och därför är det viktigt att systemet vidmakthålls så som det är, för om det förekommer missbruk så reses snabbt krav på begränsning av besvärsrätten.
”Vad är det här om inte missbruk?”
Frans Villanen tycker att nio besvär talar sitt tydliga språk i just det här fallet.
Samma gäller den gamla studentbyn på Brändö.
– Det har hållit på i långt över tio år. Besvär, på besvär, på besvär. Vad är det här om inte missbruk?
Det senaste är ett besvär mot bygglovet för ett par nya hus på Brändö ämnat för studerande.
Antti Koski svarar med att säga att man gett förslag till Vasa stad om var man istället kunde bygga nya hus för studerande, samtidigt som man bevarar den gamla studentbyn.
– Välj en annan tomt. Det finns många alternativ, till exempel på Smulterö, säger Koski.
– Men det här är ju maffiafasoner! En förening som dikterar hur staden ska planera en stadsdel! utbrister Villanen.
– Vi har gett förslag till staden och VOAS, utan att få svar. Typiskt nog, svarar Koski.
Linnéa Henriksson konstaterar att den här typen av konflikter blir fler och fler, när man börjar bygga allt tätare.
– Vi har ganska dåliga mekanismer för att lösa dessa konflikter, säger Henriksson.
