En luftvärmepump flåsar varm luft i nacken när jag står i publikhopen på Dynamo i Åbo och väntar på att Vasas flora och fauna ska kliva upp på scenen.
På väggen hänger ett lakan med bandets namn och en ödslig discokula reflekterar lite mörkt ljus över rummet.
Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus kliver på och öppnar med Ni får gärna höra av er från bandets andra album Veneziansk afton.
Den underbara bilden av hur huvudpersonen talar med arbets- och näringsbyrån, och en praktikplats på just Kårkulla samkommun, bidrar till att tina upp den frusna tillvaron och sätter tonen för kvällens spelning.
Efter det följer Kajanaland, Visning här igen, Släkt med Lotta Svärd och berörande Liten på jorden från fina nya albumet Berg i dagen. På låten finns en av bandets bästa fraser: ”Jag var sminkad som en panda, i glasskiosken på Wasalandia”.
Den gemensamma nämnaren är outsiderskapet, oförmågan att fästa vid världen och jag gillar den uppgivna nerven som består spelningen igenom.
I dagens Finland är isbrytare och Wolt de stora framgångsfyrarna och därför är det också fräscht att påminnas om hur landet såg ut kring debuten 2015 där Björkas på Lotta Svärd sjunger att hans småkusin sa att han liknar ett Angry Birds-svin.
En finlandssvensk låtskatt
Uppsättningen är enkel. Kärkinen sjunger, Björkas spelar lyhört på akustisk gitarr och sjunger också medan Ventus piano har grepp om melodierna.
I Sverige turnerar bandet åtminstone ibland med trummor och bas och det tillåter ett mera vitalt uttryck.
Det är klart att den där grymma elgitarren på nya Jag hade betett mig skulle ha varit rolig att höra, detsamma eurodiscon på Du ville ha barn men inte med mig eller den vilda synten på Vit Eld, men det här är främst teoretiska invändningar.
Det man får är en vacker, melankolisk inramning som bereder texterna plats och trots att jag hört dem otaliga gånger så roar de mig fortfarande. Berör också för den delen. Hjärtat som bultar bakom låtarna går det inte att ta miste på.
Det har gått över tio år sedan Vasas flora och fauna släppte sitt första album, ännu längre sedan de med en enda låt, Nog var han en vän, pekade ut en ny riktning för finlandssvensk indiepop.
Det betyder att de har en djup låtkatalog att tillgå när de bygger upp sitt liveset.
Oemotståndlig Saijonmaavibb
Jag har sett Vasas flora och fauna i lite olika sammanhang: Pusterviks i Göteborg, Sellosalen i Esbo, After Eight i Jakobstad men också på Dynamo under bandets tidiga år.
På många sätt är det fortfarande samma band.
Mattias Björkas bockar djupt så att håret flyger efter låtarna och hans lågmälda humor alternerar med den där desperata känslan av att leva i en värld som är fientlig (och som bara blir värre med åren).
Daniel Ventus berättar att Wasaline sålts. Förra gången det hände lades linjen ner, säger Björkas, och tillägger att de inte ska komma undan med det igen den här gången.
Björkas berättar också bittert att bandet beskrivs som vispop i Sverige, hyj helvetti! Vi flinar. Han återger också några andra recensionsformuleringar som faller under samma hyj helvetti, så får se vad han och bandet tycker om det här:
På jullovet zappade jag runt på min linjära tv och fastnade för ett program om Arja Saijonmaa och i synnerhet ett klipp där hon som ung sjöng med den grekiska vänstermusikern Mikis Theodorakis.
Som förstenad låg jag i soffan och hörde Arja och Mikis sjunga stämmor, det kändes som om hjärtat ville brista, två röster som samlade kraft, möttes för att tillsammans spränga hela världen.
Jag kom att tänka på det här när bandet mitt i konserten spelade en av mina absoluta favoritlåtar Ett juni-tåg.
Björkas och Kärkinens stämmor gav upphov till samma typ av paralys i mig, en känsla där jag tycker att hela världen blir tydlig för mig, hur en mild skönhet kan frälsa världen.
Tina Kärkinen har en fantastisk medelhavsvibb i sitt sätt att sjunga, som en varm, lite Saijonmaask 70-talsvind som tinar upp en.
På tal om det har värmepumpen i salen slutat blåsa varmt och när det är dags för sista låten är jag mycket nöjd över att bandet genomgående hållit grepp om sitt vemodiga uttryck.
Jag vet inte om man kan kalla Om jag nånsin far till Jakobstad igen för publikfrieri, men att spara låten som alla vill höra till slutet är så nära bandet kommer den här kvällen.
Och trots att jag först muttrar lite för mig själv över för mycket tempo, så är den övriga publikens uppsluppna reaktion smittsam. Nog skulle det vara näpet att göra en poäng av att klaga på en så fin låt.
Rättelse 17.01.26 klockan 11:04: Det påstods felaktigt att Mattias Björkas sade hyj saatana, hyj helvetti är korrekt.