Svenska Yles musik- och kulturredaktörer Lasse Grönroos och Anne Hietanen samt Anna Hedström från X3M har lyssnat på Megadeths avskedsalbum, som kort och gott är döpt till Megadeth.
Metalbandets sjuttonde studioskiva i ordningen är den första (och sista) med finska gitarristen Teemu Mäntysaari. Avskedsturnén når Tuska i sommar.
Anne Hietanen: Halleluja!
Jag visste inte att jag borde ha längtat efter en sista platta av Megadeth. Ändå ropar jag halleluja en minut efter att jag tryckt igång första låten Tipping Point.
Efter ytterligare tio sekunder har jag dragit fram mitt luft-trumset och börjar spela vilt i otakt. Nästa låt funkar också och jag är beredd att förlåta året 2026 som börjat så dåligt.
Måste man göra dåliga låtar bara för att man tror på Gud?
Men sen kommer något som låter som riktigt dålig Alice Cooper, från Poison-eran ungefär. När jag lyssnar på orden blir det inte bättre. Gott folk, lyssna inte på Hey God! Måste man göra dåliga låtar bara för att man tror på Gud?
Let There Be Shred gör allt bra igen. Bra tempo, och Dave Mustaines stämband har inte tagit skada av decenniernas gång.
Megadeth är och har alltid varit Daves sångröst. Det är den som får mig att lyssna på A Tout Le Monde åtminstone en gång varannan månad. Utan den skulle mitt liv vara ungefär fem gånger sämre.
Puppet Parade funkar säkert live, men är helt för poppig och irriterande för mig. I Am War tilltalar mig mest, eller den tilltalar mitt tolvåriga jag som började lyssna på metal.
Det här är musik som blickar bakåt men som kan återuppstå för korta stunder, med konstgjord andning och god vilja.
Lasse Grönroos: Saknar Daves onda röst
Singlarna Let There Be Shred och Tipping Point har bra ös. Men det tekniska sågandet som varit deras varumärke är ibland litet av en stötesten. Ett fett riff som Peace Sells är mer värt än tusen blixtsnabba solon som låter som en geting i ditt huvud.
Teemu Mäntysaari uppfinner inte hjulet på nytt men mäter sig väl med bandets tidigare gitarrister. Skivan har mer snabba partier än minnesvärda riff.
Mustaine blev ju kristen för cirka ett kvarts sekel sedan. Jag undrar om det är därför han inte längre låter så elak som förr. Jag saknar hans klassiska ”onda röst” som i Sweating Bullets (1992).
Bäst låter det när de river loss som om det var 1986 igen, men vissa spår är bara slöa. Obey the Call och I Am War är trötta men I Don’t Care lyfter sakta till min favorit.
Anna Hedström: Vad är Megadeth?
Jag måste börja med att erkänna en sak: när Lasse frågade om jag ville recensera Megadeth fattade jag först inte vad han talade om. Jag hade alltså aldrig hört talas om dem förut, och det kanske säger en hel del om min kunskap om metal.
Min erfarenhet sträcker sig till Metallica och sen tar det tyvärr slut. Jag gillar AC/DC (fast de kanske drar mer mot rock’n’roll-hållet?) och Lordis Eurovisionslåt Hard Rock Hallelujah. Och den kanske inte heller kan klassas som metal? Nåja, ni fattar grejen.
Med det sagt så går jag in för det här uppdraget med öppet sinne, redo att bredda mina vyer! Vi sätter igång.
Albumet börjar åtminstone inte med vrål i öronen, som jag hade förväntat mig. Till min förvåning märker jag hur foten vickar under skrivbordet genom hela Tipping Point och I Don’t Care (som jag faktiskt ser mig själv svettas till på gymmet).
Men sen kommer Hey God! och Dave Mustaine tappar mig totalt. Jaha, nu blev det religiös sörja. Suck.
Anne Hietanen: Dave förtjänar lugn och ro
Avskedslåten The Last Note kommer och går, men sedan, sedan händer det något stort.
Introt till Metallica-covern Ride the Lightning kör igång. Ett av världens absolut bästa intron. Det här är på riktigt låten som gjort mitt liv bättre, inte bara fem gånger bättre, snarare femhundra gånger.
Men det låter inte så bra som det borde. Daves röst passar konstigt nog inte alls lika bra som James Hetfields. Kanske Dave har fått lite för mycket frid i sitt hjärta för att klara av att leverera med tillräckligt mycket tryck?
I så fall är det honom mer än väl förunnat. Dave kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.
Lasse Grönroos: Långt ifrån guld
Idrottstermer ska helst användas bara om tammerforsiska band men Megadeth har varit skyldiga till några allvarliga stolpskott under sin karriär (framför allt Super Collider).
Efter guldåldern 1985–98 fick magplasket Risk (1999) mig att sluta lyssna. 2004 hittade de tråden igen på The System Has Failed, men de två senaste albumen hade för stort fokus på shredding.
Nya skivan är ingen katastrof men långt från guld som till exempel United Abominations (2007) eller So Far, So Good… So What! (1988).
Att avsluta med en Metallica-cover är märkligt. Ride the Lightning var en av de sista låtarna Dave hade credits för. Tolkningen låter som Megadeth men är ändå originaltrogen. Cirkeln sluts.
Anna Hedström: Nu får det vara nog
Resten av albumet är, i min mening, ganska sömnigt. Jag tappar intresset och börjar skrolla Instagram, men vaknar till liv igen vid orden ”I lost my job and I lost a tooth” i Another Bad Day och tänker: kära hjärtanes, det var då verkligen en dålig dag.
Låttiteln I Am War får mig spontant att tänka på frasen ”Be a man” från I’ll make a Man Out of You” (Mulan, 1998). Nu sjunger den långhåriga mannen om att han ska ut och kriga, för han är krig. Är det här toxisk maskulinitet? Jag vet inte, jag vill bara att albumet ska ta slut.
Skivans höjdpunkt är sista låten Ride The Lightning – som ironiskt nog är en Metallica-cover. Det kanske förklarar varför den har mer sting än de andra.
Så, är jag frälst? Nja. Det finns säkert bra thrash metal där ute, men det här albumet var inte riktigt min kopp te. Min är fylld med Lana Del Reys Norman Fucking Rockwell! (2019) och Lordes Virgin (2025) för tillfället. Megadeth får klara sig utan mig.