Femtonåriga Alvin Wickholm från Helsingfors har det bra. Han känner att han kan vara sig själv och har trygga vuxna att prata med.
Däremot har han en känsla av att det inte är så för alla.
– Om man inte kan vara sig själv, tror jag att problemen växer. Man känner sig osäker och rädd för att bli dömd av andra.
Alvin Wickholm deltog i en pojkgrupp ordnad av Stationens barn.
Där får pojkar samlas och var kreativa, samtidigt som de pratar om hur det är att vara tonårspojke och hur de mår.
Alvin Wickholm tyckte det var bra:
Pojkar som grupp blir lätt reducerade till en stökig kategori i statistiken och behandlas som ett problem.
Det här kan i värsta fall bli skadligt.
I Stationens Barns pojkprojekt Killevippen riktar man sig till tonåriga pojkar mellan 15 och 19 år.
Planeraren och utbildaren Dimitri Paile leder projektet. Han säger att det skulle behövas en större försiktighet kring hur samhället generaliserar och uttrycker sig om pojkar.
Kommentarerna från deltagarna har varit ögonöppnande.
– Plötsligt har de lärt sig att det är okej att vara pojke, säger Paile.
Att det finns killar som känner att de inte får vara sig själva ser han som ett stort problem. Sådana kommentarer borde få varningsklockor att ringa, säger han.
Gruppen som är specifikt riktad till pojkar är en sådan särlösning som pojkforskaren Harry Lunabba efterlyser i en rapport för Social- och hälsovårdsministeriet.
I sin rapport granskar Lunabba jämställdhet, förebyggande av diskriminering och främjande av delaktighet för pojkar och unga män.
Lunabba lyfter fram att det behöver finnas ett fokus på att pojkar ska få visa sig sårbara. Det förutsätter åtgärder inom skolan, vården och inom det våldsförebyggande arbetet.
Just särlösningar för pojkar kan fungera för att stärka pojkars och unga mäns psykiska hälsa.
Vården känner inte igen när pojkar mår dåligt
Enligt Dimitri Paile ligger det en paradox i att skolhälsoundersökningar visar att pojkar mår bra även om de inte klarar sig i skolan.
Det motsatta gäller för flickor, de ser ut att må dåligt, men klarar sig bra i skolan.
Samtidigt förekommer mer våld och missbruk bland unga pojkar och män. Det visar att allt ändå inte är bra ställt med killarna.
Det är ingen stor nyhet att pojkar klarar sig sämre i skolan än flickor. Så har det varit en längre tid.
Enligt undersökningar klarar sig unga män också sämre i fortsatta studier och tenderar att bli marginaliserade i högre grad än kvinnor.
Vi vet också att antalet män som dör i självmord senare i livet är många fler än kvinnorna.
– Vi måste komma ihåg att det kan finnas en stark känslomässig belastning bakom utåtagerande beteende. Jag tror att sjukvården och stödtjänsterna kan bli bättre på att känna igen när män mår dåligt, säger Paile.
Pojkar behöver mer aktivitet i samband med samtalsterapi
Det finns fortfarande ett stigma kring psykisk ohälsa och det ser ut att vara större hos pojkar än flickor.
Neuropsykologen Petra Boman vid samfundet Folkhälsan, säger att en del pojkar kan uppleva att den vård som finns tillgänglig riktar sig mer till flickor.
Pojkar kan ha nytta av att kombinera samtal med aktivitet i större grad. Den vård som finns är helt enkelt inte anpassad till killar.
– Om vi kunde göra något som är mera praktiskt i samband med vården, till exempel något idrottsrelaterat, skulle vi kanske få med pojkarna, säger Boman.
Det kan ge tydligare mål och något konkret som pojkar kan uppfatta mer givande än samtalsterapi.
Samtidigt behövs en större normalisering av samtal för att minska stigmat kring psykisk ohälsa, säger Boman.
Maskulinitetsnormer som börjar visa sig i tonåren kan leda till att pojkar har en känsla av att behöva bita ihop, medan flickor uppmuntras till att diskutera och prata.
Att pojkarna vill samlas och diskutera tankar och känslor samtidigt som de får skapa med händerna, kan bero på att det känns otvunget och välkomnande, tror Dimitri Paile.
– Jag tror att pojkar dras till aktörer och gemenskaper som talat positivt om dem, vilka dessa än är och oberoende av deras budskap.
Han efterlyser bättre förståelse från samhället om pojkars problematik och fenomen som är specifika för pojkar och unga män.
– Då kanske vi är mer beredda att bemöta och jobba med dem.
Även om statistiken ofta delas upp i pojkar och flickor, betonar alla intervjuade att behoven är individuella.
Det innebär att också se könsminoriteter, som ofta är extra sårbara för stigma och psykisk ohälsa.
Vad tror du skulle göra det enklare för pojkar att våga vara sårbara och söka hjälp när de mår dåligt? Kommentera gärna!