Ruusa Viljanen Rossi är initiativtagare till och projektledare för ödehusaktiveringsprojektet Många byar små i Korsholm. I två års tid har hon kartlagt tomma bostadshus och undersökt möjligheterna att få ut dem på fastighetsmarknaden, så att de kan få nya invånare och ett nytt liv.
Ödehusaktiveringsprojektet har fått stor uppmärksamhet, både bland media och bland familjer som kunde tänka sig att ta sig an ett ödehus. Projektet är också bland de första i sitt slag i Finland, medan man i Sverige redan med framgång prövat liknande koncept. Viljanen Rossi har också i flera års tid kartlagt amerikaåtervändarnas byggnadsarv i Österbotten.
Ruusa Viljanen Rossi pendlar mellan sitt hem i Stockholm – förstås ett före detta ödehus som hon håller på att renovera – och sina forna österbottniska hemtrakter. Hon utbildade sig först under senare år till arkitekt i Stockholm.
Arkitekt i andra generation
– Jag växte upp i en engagerad arkitektfamilj där hus, byggande och arkitektur var ständiga samtalsämnen vid matbordet och det var svårt att undvika att bli impregnerad. I min ungdom var jag dock mera intresserad av konst och litteratur, mode och design än arkitektur, berättar hon.
Hennes pappa, den kända Vasaarkitekten Kalle Viljanen, uppmuntrade inte heller Ruusa till att välja arkitektyrket, tvärtom.
– Pappa var alltid väldigt tydligt. Vad än du gör, bli inte arkitekt. Det var först när jag fick mitt första barn för 25 år sedan och insåg att jag ville att det skulle få växa upp i ett gammalt hus på landet, som mitt intresse för byggnadsvård, byggnadskonst, arkitekturhistoria och arkitektur på riktigt vaknade.
Därför är ett gammalt hus inte bara ett gammalt ruckel för henne utan ett historiskt objekt som har en egen själ och är upp till pärlsponttaket fyllt med historia och historier.
– Men jag uppskattar även den tidsliga förankring och den existentiella tröst som en gammal byggnad ger, en känsla av att vi är länkar i en lång kedja och att det är på vårt ansvar att varsamt vårda och utveckla det som tidigare generationer byggt upp.
Byggnadsvården utgör en skön motvikt i vår annars så egocentrerade samtid
Ruusa Viljanen Rossi
Viljanen Rossi berättar att gamla hus för henne alltid har handlat minst lika mycket om materiell och hantverksmässig kvalitet, samt trivsel och atmosfär, som om den rent kulturhistoriska vittnesbörden.
– I början förstod jag arkitekturen från ett annat håll. Min pappa är en typisk regionalist och var väldigt intresserad av österbottniska gårdar och det österbottniska byggnadsarvet men ritade trots det framför allt nya hus av olika slag. Och det var inte det som lockade mig primärt. Men sen när jag själv köpte en ödegård och började rusta upp den kände jag att den här sortens hus vill jag jobba med.
Ruusa Viljanen Rossi är inte den enda ur en stor syskonskara som har ett kreativt yrke. En syster, Inkeri Viljanen, är bildkonstnär och en annan, Iiris Viljanen, än känd singer-songwriter som började som sångerska i Vasas flora och fauna och gick sedan sina egna vägar och hamnade också i Sverige. Men de har inte direkt korsbefruktat varandra.
– Vi har nog hittat våra egna vägar in i hur man lever ett kreativt och aktivt verksamt liv. Men det är klart att vi haft stor behållning av varandra, men kanske inte professionellt. Det ser jag inte riktigt, förklarar Ruusa.
Jag var intresserad av hus redan som barn. Jag älskade dockhus och att bygga kojor av rivningsvirke i min och mina syskons ”kojby” var det bästa jag visste.
Ruusa Viljanen Rossi
Ena foten i Stockholm och andra i Österbotten
På senare tid har Viljanen Rossi börjat jobba mer och mer i Österbotten. Samtidigt är hon och hennes familj också stadigt förankrade i Stockholm. Det här är inte alltid så lätt.
– Mitt hjärta är lite brustet i två halvor, den ena delen i Österbotten och den andra i Stockholm. Jag har ändå bott så länge där och mina barn är sådana ”halvstockholmare”.
Trots att jag inte bott i Österbotten på snart 20 år känner jag mig som en österbottning
Ruusa Viljanen Rossi
– Men jag jobbar ju i Österbotten av en anledning. Det här är mitt hem i hjärtat. Så är det ju. Men jag bor mellan två världar och här kan man kalla om korsbefruktning. Det här ger fantastiska möjligheter att plocka russinen ur de här båda kakorna. Det tycker jag är intressant. Både hur man jobbar och hur folk i gemen är, kulturen, attityder.
Viljanen Rossi säger att det bästa med Österbotten är att saker blir gjorda.
– Det är bara att sätta i gång. Det funkar helt annorlunda i en storstad. Där handlar allt mycket mera om en slags konsumtion. Man konsumerar tjänster av olika slag. Och det är en obekant som gör och de flesta ser bara på. Men för mig passar det otroligt bra som österbottningar gör. Man gör själv. Vill man få någonting gjort sätter man i gång. Och det här tar jag alltid med mig härifrån.