Micke Stenberg bänkar sig för hur mångte gången som helst på sin plats i Helsingfors ishall. Där sitter han under alla HIFK:s hemmamatcher.
Det är dags att inleda intervjun.
– Är du redo, frågar jag.
– Alltid, lyder det självsäkra svaret.
Stenberg är väldigt bekväm i ishallen.
– Det här är mitt andra hem, säger han.
Ja, det börjar ju snart bli 40 år sedan du började...
– Nå inte ännu. Inte är jag så gammal, avbryter Stenberg min fråga med ett litet skratt.
Men faktum är att Stenberg har varit ”rösten” på HIFK:s matcher i ishallen sedan 1989. Det är hans uppgift att berätta för publiken i hallen vad som händer på isen, vem som har gjort mål, vem som har fått utvisning och allt möjligt annat som står i hans manus.
En lyckosam öl
Redan innan den långa karriären tog vid gick han på matcher i ishallen – första gången som sex- eller sjuåring. Idrott och ishockey har alltid legat honom nära hjärtat.
Att han började som speaker var ”ett trevligt misstag”, som Stenberg uttrycker det. Han bodde på Mannerheimvägen och en kväll satt han på en lokal pub i närheten av ishallen.
En gammal bekant, A-juniorernas dåvarande lagledare, frågade om Stenberg vet någon som är intresserad av att speaka under IFK:s hemmamatcher.
– Jag känner nog någon. Han sitter mittemot dig.
Följande morgon klockan 9.02 ringde ”Mr. IFK”, dåvarande vd:n och ordföranden Frank Moberg, och de kom överens om att Stenberg får prova jobbet en match.
– Efteråt kom Frank och sa att ”hördu, platsen är din”. Det var ett trevligt misstag att jag råkade sitta på öl den gången.
Osannolika vändningar och broiler
Under sin långa karriär har Stenberg sett mycket.
Det han minns allra bäst är mästerskapen 1998 och 2011.
Men han minns också enskilda matcher.
– Jag minns att vi låg under mot Tappara med 0-6 efter två perioder och halva publiken stack hem. Plötsligt ledde vi 7-6 och med två minuter kvar gjorde Tappara sitt sjunde mål och matchen slutade oavgjort. Jag skulle gärna se mera av sådana matcher.
Under en annan match kastade publiken broiler på isen.
– Spelet var så totalt bajs.
Stämningen i hallen börjar på isen, konstaterar han.
– Om laget spelar bra, så kan vi fast spela Vikingarna och gänget diggar, säger han.
Stenberg minns också vissa spelare som han såg upp till som yngre och som sedan spelade i samma rink mitt framför hans ögon.
– Matti Hagman, Darren Boyko, Simo Saarinen. Men det är länge sedan.
”Stig inte på logon”
I samband med intervjun får vi en rundvandring bakom kulisserna i ishallen. Vi ser hur båda lagen värmer upp i korridorerna, vi serveras kaffe i personalcafeterian och vandrar omkring runt sargen och under läktarna för att komma till Stenbergs riktiga arbetsplats – funktionärsbåset mellan bägge lagens utvisningsbänkar.
I ”båset”, alltså bordet och stolarna mellan sargen och publiken finns mixerbord, mikrofon, flera datorer och skärmar för matchklockor och videogranskningar. Allting har en egen funktion – och en egen funktionär.
Överallt stöter vi på spelare, tränare och funktionärer som hälsar på Stenberg eller kommer med en kommentar eller släng, och han svarar med samma mått.
Alldeles i slutet av rundvandringen får vi gå in i själva hjärtat av ishallen – hemmalaget IFK:s omklädningsrum. Stenberg ringer upp en person som minsann kan guida oss i rummet. Målvaktslegenden Jan Lundell, som numera fungerar som lagledare.
Han spelade över tio säsonger i HIFK och har följaktligen tillbringat åtskilliga timmar i rummet med mörka träpaneler.
Vi får lära oss att inte stiga på den stora HIFK-logon som snurrar mitt i omklädningsrummet, att det finns ett system med regler och böter och att det är det 20-åriga löftet Aron Kiviharju som har hedersuppdraget att spela musik via den stora högtalaren i omklädningsrummet.
– Det är allt från rock till rap till techno. Musiken hörs in till mitt rum och jag tycker att den funkar ganska bra, summerar Lundell.
”IFK önskar alla en trevlig ishockeykväll”
Med en dryg halvtimme kvar till matchstart bänkar sig Stenberg på sin plats i båset tillsammans med matchens andra funktionärer. Bredvid sig har han sonen Tommi, som sköter musiken i hallen. Vi hör allt från Status Quo och Lynyrd Skynyrd till Linkin Park. Noterbart är att det är så gott som uteslutande rockmusik som dundrar i högtalarna.
Under matchen löper allting på som en väloljad maskin. Vid varje avblåsning är det far och son Stenberg som pratar eller spelar musik. Ibland samtidigt. Med van hand gestikulerar Micke att Tommi ska sänka volymen då han ska prata.
Hur kan du upprätthålla din energinivå år efter år, även om det går dåligt för IFK?
– Jag kan ju inte tänka på det. Jag koncentrerar mig på att göra så bra ifrån mig som möjligt.
Han säger att han skulle kunna sitta och svära då det går dåligt, men att han måste glömma allt annat än det han ska säga härnäst.
Men hur mycket hinner du följa det som händer i matchen?
– Det är lite som schack. Jag måste koncentrera mig på följande drag. Jag följer med, men inte som en normal åskådare.
Dessutom konstaterar Stenberg att hans plats mellan utvisningsbåsen, med bara sargen och lite plexiglas som skiljer honom från spelet på isen, inte direkt är den bästa om han vill se på matchen.
– Det har hänt att jag har åkt hem och fått frågan om hur matchen slutade. Då har jag fått svara att jag inte kommer ihåg, ler Stenberg.
Hur ser du på att din röst är så pass legendarisk som den är?
– Jag gör ju bara mitt jobb.