– Jag anser att tiden är inne för att väcka liv i EU:s klausul om ömsesidigt försvar, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen under säkerhetskonferensen i München i helgen.
Även den tyska förbundskanslern Friedrich Merz lyfte i sitt tal i München fram samma klausul i EU:s grundfördrag.
De båda hänvisar till artikel 42.7 i Lissabonfördraget. En artikel som är ganska okänd för de flesta men som är EU:s motsvarighet till Natos artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier.
Artiklarna är ganska snarlika.
Natos artikel 5 stipulerar att varje medlemsstat ska betrakta en väpnad attack mot en medlem som ett angrepp mot dem alla.
EU:s artikel 42.7 förpliktar medlemsstaterna att med alla till buds stående medel ge stöd och bistånd till en medlemsstat som har utsatts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Också den har prövats bara en gång och även då handlade det om terrorism.
Frankrike aktiverade EU:s artikel 42.7 i samband med terrorattackerna i Paris 2015.
Det finns en betydande skillnad mellan trovärdigheten i de båda artiklarna. Nato är en militär försvarsallians som vilar på den amerikanska militärens enorma styrka. Medan EU i första hand är ett politiskt och ekonomiskt samarbete utan gemensamma militära styrkor.
Varför tala om EU-försvar när vi har Nato?
Trots att de flesta EU-länder även är medlemmar i Nato, är det logiskt att man nu diskuterar en ”plan B”, en europeiskt ömsesidig försvarsplan. Det menar Niklas Helwig, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet.
Orsaken är att artikel 5 i Nato kräver konsensus; samtliga medlemsländer måste vara överens för att den ska aktiveras.
Helwig listar två olika scenarier som teoretiskt skulle kunna förverkligas vid ett angrepp mot ett europeiskt Natoland: det bättre och det sämre scenariot.
USA förblir passivt: USA väljer att inte ingripa militärt, men lägger inte heller in ett veto mot att aktivera artikel 5.
– I ett sådant läge skulle européerna fortfarande kunna använda Natos gemensamma ledningsstrukturer och planering för att svara på hotet, förklarar Helwig.
USA lägger in veto: USA blockerar ett samförstånd inom Nato och nekar användningen av alliansens resurser med motiveringen att det inte handlar om ett angrepp som faller inom artikel 5.
– I ett sådant läge står européerna tomhänta inom Nato. Det attackerade landet blir i stället tvunget att åberopa artikel 42.7 i EU-fördraget eftersom Nato inte kan agera på grund av USA:s hållning.
EU-klausulen kräver inget gemensamt beslut
Den stora skillnaden mellan klausulerna är att EU:s variant aktiveras automatiskt utan behov av konsensus i Bryssel.
– Om till exempel Finland eller Tyskland åberopar artikel 42.7, har övriga medlemsstater en fördragsenlig skyldighet att bistå. Länder som Ungern kan invända bäst de vill, men det spelar ingen roll eftersom mekanismen inte kräver ett centralt beslut, säger Helwig.
Svagheterna: Saknar kärnvapen och ledning
Trots den juridiska automatiken är det oklart vilket faktiskt skydd EU-klausulen ger i dagsläget.
Enligt Helwig finns det tre stora hinder för att göra EU:s alternativ trovärdigt:
- Kärnvapen: EU saknar den avskräckningseffekt som USA:s kärnvapenparaply ger.
- Ledning: Unionen saknar de militära ledningsstrukturer som krävs för att styra stora operationer.
- Oklar praxis: Det saknas en tydlig plan för exakt hur stödet ska implementeras.
– Den nuvarande diskussionen handlar därför om att göra artikel 42.7 mer konkret, så att den i framtiden kan utgöra ett reellt och trovärdigt komplement till Nato, säger ledande forskaren Niklas Helwig vid Utrikespolitiska institutet.
Det är mot den här bakgrunden och den vacklande tilltron till USA i Europa som Tysklands förbundskansler Friedrich Merz nu frågar vad EU:s försvarsartikel innebär.
Samma fråga ställde president Sauli Niinistö under sin period som republikens president. Då var Finland ännu inte Natomedlem och USA var en pålitlig allierad till Europa.