Händerna skakar, blodet rusar i öronen och jag är torr i munnen fastän jag precis druckit en halv liter vatten. Jag hör de ödesdigra orden: "Nu är det dags för vår första talare!" och applåderna drar igång. Nu finns det ingen återvändo. Jag måste upp på scen.
Ungefär två månader tidigare har teamet bakom konceptet Mortified Finland #finlandssvensk frågat om jag vill vara med och läsa upp stycken ur mina dagböcker, på en scen, framför publik. Jag svarar genast nej. Det finns inte en tanke på att jag verkligen ska genomföra det här. Inte på grund av att det är pinsamt, det bryr jag mig inte om, utan på grund av min scenskräck.
Man kunde kanske tro att så kallade radiopratare inte lider av rampfeber, men det gör jag. Det är nämligen stor skillnad på att prata in i en tom vägg, och att prata framför en bunt riktiga människor.
Man kunde kanske tro att så kallade radiopratare inte lider av rampfeber, men det gör jag.
Innan jag började högstadiet älskade jag att hålla föredrag i skolan, ha dansuppvisning och spela teater. Men efter ett halvt år i högstadiets hårda miljö blir det svårare. En kille på klassen tycker det är roligt att skratta högt när jag svarar fel eller inte kan svara på frågor på finskalektionen. Sakta men säkert tar stressen över det som är roligt med att framträda. Sakta men säkert finns bara ångesten kvar.
Scenskräcken får många år att växa till sig eftersom jag undviker att hamna i situationer där jag måste tala inför publik. Till slut ger till och med en vanlig presentation mig illamående och syrebrist. Jag kan inte ens säga mitt namn i en grupp med nya människor utan att jag tror jag ska börja spy.
Till slut ger till och med en vanlig presentation mig illamående och syrebrist.
Så när Tommi och Anni Kotkamaa från Mortified Finland frågar om jag kan uppträda är svaret ett solklart nej.
Men här händer något som bryter mönstret. De ger inte upp.
Varje vecka skriver Anni och frågar mig om jag är med. Till sist känns det som om hon antar att jag är med och jag får lite panik. I flera veckor går jag och gruvar mig över det här. Samtidigt sås ett litet frö: Tänk om jag ändå klarar av det?
När det bara är en vecka kvar innan showen bestämmer jag mig ändå: Jag kan inte vara med. Det går inte. Det är bara ett problem. Tommi ringer och säger att jag behövs. Jag är viktig för showen.
När det bara är en vecka kvar innan showen bestämmer jag mig ändå: Jag kan inte vara med. Det går inte.
Resultatet? Jag står bredvid scenen och det är jag som ska börja hela showen. Jag har sovit dåligt, kissat tre gånger under den senaste halvtimmen (jag är ändå kissnödig) och druckit vatten (jag är ändå torr i munnen), men nu måste jag upp.
Efteråt säger alla att jag var hur lugn som helst. Att jag knappast kan ha scenskräck. Då vet de inte hur det kändes inombords. Inombords skrek jag högt. Hjärtat bankade och jag blev andfådd. Men jag fortsatte - jag drog mitt framförande från början till slut. Och publiken skrattade.
De senaste veckornas spänningar bara ramlade av mig. Puff borta. Nu kan du slappna av, sa kroppen.
Efteråt kändes det himmelskt. Jag hade gjort det otroliga. Jag hade stått på en scen och pratat i över tio minuter. Samtidigt blev jag enormt trött. De senaste veckornas spänningar bara ramlade av mig. Puff borta. Nu kan du slappna av, sa kroppen.
Det var roligt att kunna dela med mig av mina tonår, att få publiken att skratta (med mig den här gången, inte åt mig) och att ge mina vänner en nostalgikick. Det roligaste var ändå det här: Nu känner jag att jag kommit in i en ny era. Den skrämda tonårstjejen har fått ge plats för ett nytt självsäkert jag. Har jag klarat det en gång kommer jag att klara av det igen. Och den här gången ska jag inte låta det gå tio år mellan mina uppträdanden.