Den sjungande skogen och det tysta folket – i Suomussalmi kan du njuta av stillhet och uppfinningsrikedom

I Kajanaland, cirka tre mil från Finlands östgräns, kan du stöta på ett stilla folk och en sjungande skog. För över två decennier sedan grundades nämligen två egenartade och naturnära sevärdheter i Suomussalmi.

Mitt på åsen Kaunisniemi finns en dödisgrop, det vill säga en rund sänka som bildats under istiden. Sänkans naturliga väggar gör att dödisgropen fungerar som en konsertsal, helt skapad av naturkrafter.

En karta över Soiva metsä på Suomussalmi kommuns webbsida (på finska)

Det första instrumentet på Soiva metsäs vandringsrutt är en kyrkklocka som dånar dovt och ståtligt. Efter den kan man sätta sig i en klingande gunga eller bekanta sig med plåtskivor som mullrar som åskan.

Instrumenten i Soiva metsä har utvecklats specifikt för den här platsen, och är helt unika. Namnen på instrumenten är lekfulla: oksetti, paalutribula, humatoteemi.

Instrumentens läten besitter en både meditativ och underhållande urkraft. Bakom åskrönet förnimmer man olika ljud – några av instrumenten spelar nämligen sig själva med hjälp av vinden, som till exempel helinäpuu och linnupers.

Redaktören lyckades skapa denna melodi med paalutribulan.

Soiva metsä invigdes 1996. Idén för konceptet kläcktes av Jalo Heikkinen som då var kulturchef i Suomussalmi kommun. Professor Heikki Laitinen och konstnärer ur gruppen EtnoPojat bidrog med idéer, och instrumenten planerades av reklamgrafikern Markku Penttilä.

Soiva metsä byggdes och installerades av Markku Penttilä och Heikki Syrjänen med hjälp av Pekka Westerholm och Olli Penttilä, som båda är instrumentbyggare och folkmusiker. Under öppningsveckan uppträdde också dansare Reijo Kela och professor Heikki Laitinen.

På dödisgropens botten kan man spela på det som troligen är världens största kantele – en pentele. I slutet av vandringsleden finns ytterligare ett instrument som påstås vara det största av sitt slag i hela världen, nämligen ett regnrör.

Ursprungsbefolkningen i Amerika använde sig av en liknande konstruktion för att simulera regnljud, och försökte på så sätt locka till sig regn under torra perioder.

Den imponerande naturen allena gör Soiva metsä till ett sevärt resmål – och upplevelsen blir ännu bättre när man kombinerar motion med musicerande.

Kaunisniemiåsen är ett populärt utflyktsmål bland lokalbefolkningen: här trivs såväl barnfamiljer som joggare och hundägare. Någon trängsel är här ändå inte, trots att Egenland besökte Soiva metsä mitt under högsäsongen, på en vardag i juli.

– Ljuden från Soiva metsä, landskapet och stämningen här ger både kraft och lugn åt den som vandrar här, säger Anna-Liisa Helttunen.

– Lämna stressen bakom dig, spela på instrumenten, gå omkring och njut av den finländska naturen.

Den som har tur kan råka stöta på blåklädda figurer i Soiva metsä. Figurerna kallas för Ilmatar. De deltar i föreställningar som arrangeras här; de vandrar omkring och spelar på ett slags flöjtinstrument. Att se de blåa skepnaderna röra sig bland furorna är en imponerande, nästan lite mystisk syn.

Anna-Liisa Helttunen känner väl till den här skogen – hon är guide i Soiva metsä och har deltagit i den sjungande skogens föreställningar ända sedan starten år 1996. Föreställningarna drog en publik på 3000 personer.

Den allra första föreställningen minns hon speciellt väl.

— Jag har deltagit i åtskilliga kultur- och turismprojekt i Suomussalmi. Jag var arbetslös under en period på 1990-talet. Lite av en slump fick jag Ilmatars roll år 1996, och den upplevelsen var mycket kraftig, den gav mig styrka.

Helttunen rekommenderar starkt att både besöka Soiva metsä och att delta i olika sorters föreställningar –  till exempel olika kulturevenemang på ens egen hemort.

– Vi är ju helt vanliga människor, och vi svävar omkring här och spelar på instrumenten på våra egna sätt. Kultur ger dig kraft.

Soiva metsä är ett färggrant ställe som lugnar dig. Här kan du gå mellan flera dödisgropar, undersöka instrumenten, beundra moskogen, spela och lyssna på instrumentens vackra läten.

Publiktips till Egenland

De mest gripande ögonblicken: när någon står och spelar säckpipa och gör honnör vid åkerkanten. Eller när franska ungdomar sjunger Marseljäsen. Eller när någon går ut på fältet med sin violin och börjar spela. Eller när en annan läser upp en dikt som hen själv skrivit åt det tysta folket. Eller ett litet barns reaktion efter att ha varit ute på fältet... De där små stunderna minns man.

I internationell press har Det stilla folket använts som exempel på den finländska kulturens egendomliga sida, som ibland kallas "Finnish weird". År 2017 var det flera brittiska tidningar som skrev att åkern ser ut som en invasion av zombier.

Helt intill Det stilla folket finns Ritva Huttunens café Niittykahvila. Under årens lopp har Huttunen bevittnat besökarnas olika reaktioner – förundran, glädje och mycket mer. Hon har ändå märkt att många besöker Det stilla folket för att få en motvikt till en vardag full av brådska och stress.

– Jag tror det är tystnaden. Den behövs verkligen idag: folk längtar efter att få vara tysta och ifred.

Det stilla folket föddes en natt då dansaren Reijo Kela plötsligt fick en idé. Han hade planerat en storslagen dansföreställning som behövde en hel del deltagare – närmare bestämt 973 stycken.

Det här är år 1988, och Kelas ursprungliga plan var att deltagarna kunde vara arbetslösa Suomussalmibor. Men det skulle ha kostat 30 miljoner mark, och gick därför inte att genomföra. Under nattens mörka timmar föddes idén om skepnader med huvuden av hö.

Det här representerar säkert något av det mer mystiska slaget, som varken jag eller någon annan vet något om. Och man behöver inte veta något om det heller.

Reijo Kela

– Här finns ju de här olika plaggen – kläderna bär med sig sina bärares historia, som är ständigt närvarande, har Kela sagt i en intervju för Yle.

Det stilla folket betecknas som ett miljökonstverk. Utöver det har Reijo Kela inte velat fundera på konstverkets betydelse. Det finns inte heller några specifika regler på hur man ska förhålla sig till Det stilla folket.

Det är helt önskvärt att ta en selfie tillsammans med de här torvhövdade skepnaderna. Alla besökare är välkomna, förutsatt att man behandlar gestalterna varsamt.

– Vem som helst får medverka i det här konstverket – man får röra gestalterna och byta deras kläder, förklarar Ritva Huttunen.

– Men om du för plagg härifrån ska du ersätta dem med nya. De enda reglerna är att ingen figur får lämnas naken, skuldrorna måste vara täckta, inga bara ytor, inga "napapaitan".

Ursprungligen fanns det närapå ettusen figurer utplacerade på åkern. Under årens lopp har mängden varierat, och idag finns det knappast någon som vet exakt hur många skepnader Det stilla folket består av.

Ett gäng med frivilliga Suomussalmibor byter kläder och huvuden på Det stilla folkets gestalter varje sommar och vinter.

Under högsäsongen i juli – och framförallt under en så solig dag som när Egenland besöker Det stilla folket – är det livligt här på fältet invid riksväg 5. Bildörrar slamrar, och från caféet hörs ett fräsande från plättar som gräddas i stekpannorna.

Men när solen gått ner ändrar platsen karaktär. Vill man uppleva det här miljökonstverket i fred, rekommenderar Huttunen morgonnatten:

– Det lönar sig att komma före klockan fyra, den allra tystaste tiden är mellan tio och fyra. När solen vaknar på morgonnatten och dimman smyger fram tyst över åkern... Då är stämningen här magisk.

Undrar vad Det stilla folket gör då ingen annan är på plats?

– Det kan gott hända att de skrattar åt oss och allt vi sysslar med här, gissar Huttunen.

– Kanske de pratar om dagens besökare. Och så finns ju höladan här bredvid – man vet aldrig vad som händer!

Översättning: John Stark