För den som kan sin Itkonen är det mycket som är bekant i nya Hetken hohtava valo - både på gott och på ont, som det ska visa sig. Liksom den Finlandianominerade ”tsunamiromanen” Kohti (2007) är också den senaste en generationsroman om en medelklassfamilj, på ytan lycklig och lyckad. Och liksom i de flesta av Itkonens tidigare romaner skildras skeendena ur flera olika perspektiv, den här gången tre.
I centrum har vi alltså familjen Vuori med makarna Esko och Liisa, som gifter sig unga kring 1960 och får tre söner, av vilka den äldsta, Esa är bokens jag-berättare. Hans berättarplan är nutiden och han riktar sig direkt till sin dotter, som i ett öppet brev i du-form. Typ: ”Sinä vihaat Tsehovia”(Du hatar Tjehov), för att citera bokens inledande mening. Här är givetvis också Tjehov-referensen direkt värd att notera. För den litterärt sinnade och kunnige läsaren erbjuder den kan hända en nyckel till tolkning?
Hur som helst, genom att på detta sätt bikta sig, försöka minnas och berätta om sin familj, sin mamma och sin pappa, vill Esa förklara sig och låta dottern förstå – samtidigt som han själv hoppas få en insikt i – varför livet blev som det blev. Till saken hör att livet för Esa inte blev kanske precis som han – eller hans föräldrar – tänkt sig det. Även om han nu åtminstone till en del har försonat sig och är någorlunda tillfreds med sitt liv som frilansjournalist stationerad i Uleåborg.
Esas hågkomster och redogörelser varvas sedan med skildringar i tredje person där perspektivet är turvis pappa Eskos och mamma Liisas. Via några nedslag i olika skeden av familjens liv under fem decenniers tid lär man som läsare känna karaktärerna parallellt med att en bekant närhistoria av nationen Finland växer fram och belyses genom några enskilda individers öden.
Det här sker på ett för Itkonen mycket karaktäristiskt sätt med en ton av lite sorgsen resignation. Samtidigt som han målar upp stora skeenden tar han skickligt fasta på små, träffsäkra detaljer som uppenbart är självupplevda och känns äkta. Det får mig som läsare att känna igen mig och sätta mig själv in i historien; jag minns, erinrar mig och jämför med detaljer och episoder ur min egen uppväxt, ur mitt eget liv. I det här påminner Juha Itkonen faktiskt om Kjell Westö.
Igenkännbara Itkonen-karaktärer
Det är i synnerhet berättaren Esa som jag identifierar mig med. Vad det nu sedan säger om mig själv, så är han den här lite velige, humanistiskt lagde grubblaren, som inte alltid gjort de rätta besluten i sitt liv. Eller som när han äntligen gjort ett beslut och skridit till handling, så visar det sig inte nödvändigtvis har varit fullt igenomtänkt. Och om liknande protagonister har förekommit tidigare i Itkonens produktion, så är också pappa Esko en rätt så typisk Itkonensk man.
Han är Esas motpart, den handlingskraftige self-made-mannen, framgångsrik egenföretagare i elektronikbranschen som beundrar USA och i mångt framstår som urtypen för en samlingspartistisk basbisi och patriark. Lite stereotypt kan det förefalla, men det är emellertid ingen karikatyr som träder fram här, den typens författare är Itkonen inte. För Eskos positiva drag, hans optimism och medryckande entusiasm, får också utrymme. Han må vara en ”de stora gesternas man”, som tar plats och kan irritera, men likväl är han med sina brister lätt att sympatisera med. Fast här kunde det egentligen vara intressant att höra hur någon jämnårig med Esko själv ser på saken, hur han känner igen sig i beskrivningen av den äldre generation som Esko representerar.
Vad gäller kvinnoskildringarna har Itkonen tidigare fått beröm och också Liisa är mångbottnad och trovärdig, om än något undflyende. Men det kan tänkas vara avsiktligt. Under barnens uppväxttid har Liisa troget stått vid sin makes sida och tagit hand om barnen vid sidan om sitt eget arbete som barnmorska. Tills hon sedan kring femtio börjar inse att hon kanske har haft andra förväntningar och att hon i själva verket i allt har varit bara ett bihang till Esko. Så skiljer de sig mycket riktigt till Eskos bestörtning och besvikelse.
Lite handling
En viktig roll för helheten spelar därtill ännu Esas före detta partner, Marjaana, mamma till dottern som Esa riktar sig till. Övriga personer i boken, däribland Esas två yngre bröder, förblir marginella. Men orsaken till att jag så länge uppehåller mig vid det här, är helt enkelt att det är i spänningen, friktionen mellan personerna, i relationerna dem emellan, som det mesta i romanen rör sig kring. Någon desto tydligare intrig finns egentligen inte. Och den här gången blir det nog en brist, i synnerhet som Hetken hohtava valo sträcker sig på över fem hundra sidor.
Visserligen har Itkonen också tidigare skrivit långa romaner. Men nu saknar jag t.ex. en liknande intrikat uppbyggnad med historien om ett fiktivt band, som gjorde ”rockromanen” Anna minun rakastaa enemmän (2005) till en av mina absoluta favoritböcker.
Fast med tiden har jag lärt mig uppskatta mycket annat hos Itkonen än rockreferenser och popnörderi, och det är nog inte för en spännande handling jag främst läser honom. Han hör helt enkelt till mina favoritförfattare, ska jag väl säga om det inte hittills har framgått tydligt nog, och också i Hetken hohtava valo finns det mycket jag känner igen från tidigare och därför gillar. Och nu hade jag knappast väntat mig någon drastisk överraskning eller häftigt klimax, men trots att jag trivs i sällskap med familjen Vuori kommer jag inte ifrån en viss känsla av leda mot slutet då allt bara går sin gilla gång, så som man anar att det ska gå. Men just så kanske livet i allmänhet rätt ofta brukar te sig?
Det sköna med Itkonen är att han så uppenbart gillar sina karaktärer, med alla deras brister, och han skildrar tillvaron som vacker trots allt.