Att klaga på väder är verkligen helt bortslösad energi, vi kan ju ändå inte påverka det. Inte i stunden i alla fall men nog tänkte jag någon sur tanke när jag åkte hem från jobbet och dimman låg och nosade strax över backen för att lite senare bytas mot hällregn. Även om jag inte klagade så önskade jag i alla fall lite mer ljus, för ljus behöver jag.
När det nu var som det var så fick jag väl lysa själv då - i mina limegröna favoritbyxor i linne från Karin Sömmare och mina absoluta favoritskor. Hade jag vetat när jag köpte dem att de skulle bli så uppskattade så hade jag köpt ett par till men sånt kan man ju aldrig veta direkt. Hade jag köpt fler par så hade de garanterat skavt och varit obekväma efter bara några steg. Föresten skulle jag vilja ha ett par turkosa skor med sådär 5-6 cm hög klack. Väldigt svårt att få tag i... men rätt var det är så står de någonstans och väntar på mig tror jag. Optimist som jag är.
Ibland önskar jag verkligen att det gick att förmedla dofter via bloggen! Schersminens doft är bland det bästa och ljuvligaste jag kan tänka mig, och då tål jag inte parfymer och andra saker som luktar starkt. Okej, jag skulle förmodligen inte klara att sitta inne i busken flera timmar, men att gå ute i trädgården och då och då förnimma doften ger lyckokänslor av hög rang.
Lyckokänsla får jag också av att se gurkorna växa. Snart är det skördetid - woohoo!
Lyssnar du på Sommar i P1? Jag gillar det verkligen och medan jag lyssnade på fascinerande Katarina Gospic idag så stickade jag klart bården på den virkade sjalen. Nu är det instickat lite
hjärnkunskap i den.
Ännu fler smånystan från restgarnskorgen är nu upparbetade. Undrar vilken del av hjärnan det tillfredsställer?
Det ser ganska lovande ut men nu luktar det blöt ull i vardagsrummet igen. Hm, får gå ut i trädgården och sniffa lite schersmin igen då.