Särskilt sensitiva människor har ett finkänsligt nervsystem. Vi registrerar fler nyanser och tar över huvudtaget in intrycken på ett djupare sätt. ... Goda intryck, som t ex att se på konst, att lyssna till musik eller fågelsång, lukta på blommor, smaka på något gott eller njuta av storslagen natur, kan ge upphov till ett inre jubel. ... Om du är särskilt sensitiv känner du säkert igen att det är svårt att ignorera ljud, lukter eller visuella intryck, som du inte själv gillar. Du kan bli störd och irriterad på intryck som du själv inte har valt och som du inte kan välja bort. Det som andra upplever som helt vanliga ljud kan för dig vara irriterande oljud som får ditt nervsystem ur balans. ... Vi är inte alltid själva medvetna om hur mycket ljudintrycken belastar oss. Ibland upptäcker vi det inte förrän efteråt. Jag kan t ex mycket väl sitta på ett överfullt kafé och faktiskt ha det ok, och även vara i stånd att stänga ute stojet och koncentrera mig på den jag är tillsammans med. Men i det ögonblick jag går ut i den friska luften kan jag märka att något inuti, som har varit väldigt anspänt, slappnar av och efteråt är jag trött. ... Problemet är att energin sinar och du behöver dra dig tillbaka. Om det inte är möjligt blir du lättretad och den empati du annars har så mycket av, kan helt försvinna.
Jo, så är det. Precis så. Tänk att Ilse skrev både om sig - och mig. Och kanske dig? För enligt hennes bok är vi många som är särskilt sensitiva. Inget konstigt med det, bara inte helt lika mer robusta människor.
När energi och ork är i botten så är det skönt att bara vara i tystanden och lugnet, med stickningen och naturen. Där har jag varit idag.
Fortsätter krympa restgarnslagret. Stickar små flätor.
Virkar en kant bara för att jag har lust.
Och är.