Tänk

Tänk att en del projekt måste mogna i flera år för att sedan bli klara på några kvällar.

Visserligen hade jag planerat en större filt från början men jag är väldigt nöjd med den precis som den är nu. 

Den är uppsköljd och får torka i lugn ro. Tänk, den är färdig. 

Ikväll gjorde sig kvällshimlen till och var vackrare än vackrast. 

Vår mest värdefulla tavla. 

Hassel och skymning

Vintertid.

Minerva vill vara ute men hon tycker vädret är ganska bedrövligt så hon kurar på trappan. Jag har lättare att acceptera vädret men blir låg av tanken på att solen nu går ner strax efter klockan fyra. Den där svåra skymningen påverkar mig alltid.

Jag har haft en lugn dag och stickar lite på hasselnötssockorna. 

Bara en fot kvar. 

Mönstret är så fint och det är roligt att göra varje hasselnöt. Hazelnut socks heter mönstret och jag stickar av en handfärgad sockblank från Garnbolaget. 

Vi har en hasselbuske men jag har inte sett några nötter på den. Jag har nog inte tittat tillräckligt noga.

Jag tar in himlens bleka pastellfärger, de där som syns alldeles innan solen går ner och skymningen faller. 

Nu ska jag tända några ljus och ta en kopp te. Det brukar hjälpa mot det mesta.

Lite Knud och ont om plats

Stormen Knud tittade förbi och innan han kom var himlen spännande och dramatisk.

Allt var så stilla och tyst innan regnet, åskan och blåsten dundrade fram.  

Mörkret föll fort men precis innan fanns det ljusa fläckar här och där på himlavalvet. 

Det blev en fredagskväll med ljudbok och 

en koftstickning. Det blir en blekblå Helmsdale. 

Soffan är popluäraste platsen, fast inte lika populär som den var igår. 

Då fanns det ingen plats över till mig. 

- Pilutta dig!

Nåja

Det finns så många fina färgkombinationer som vill fram ur stickorna.

Här samsas grafitgrå Nalle med grå-gul Pallas och det blir så fint tycker jag. 

Det har varit dagens höjdpunkt att sticka det här sockskaftet. Dagen har i övrigt bestått av ett ovanligt eländigt migränanfall. Jag trodde att jag redan betalat för semestertrippen förra veckan med värk och trötthet men nu hoppas jag att migränen var Le grand finale. Så här är det, jag får alltid betala för ansträngning så jag är van vid det men migrän i 30 graders värme är inte särskilt kul. Vädret påverkar förstås i allra högsta grad. Vi hoppades på regn men det blev bara avlägset muller och en dramatisk himmel. 

Nåja, vi såg att det regnade på Blå Jungfrun en stund i alla fall.

Bleka blad och konstig himmel

För ett tag sedan såg jag på Lappeklipps blogg att hon blekt en tunika med klorin och det såg så roligt att jag och Kikki ville testa. Som riktiga Copycats använde vi löv precis som Lappeklipp för att dekorera blekningen. Dock har vi inte förstärkt löven med textilpenna som hon gjort.

Vi började med att klippa till klänningsdelar i ett mörklila linnetyg. Vi tog lika delar klorin och vatten i en sprayflaska och plastade in platsen där vi skulle vara.

 Jag sprayade nerifrån och upp för att få en toningseffekt och Kikki maskade av en remsa på varje plaggdel och sprayade där. Klorin är verkligen inget miljövänligt och trevligt blekmedel, lyckligtvis det gick åt väldigt lite, max ett par matskedar till våra två klänningar.

Jag är väldigt nöjd med hur min blev. Lite höst goes galaxy på något sätt. 

Mönstret är Dress no 2 från 100 Acts of sewing med några modifieringar,  

t ex stora sidfickor. 

Vi använde lite av varje, eklöv, ormbunkar, rosblad, asp och något mer. Det droppade lite från sprayflaskan och där blev det blekare prickar.  

Det var ett roligt experiment och om jag gör det igen vet jag lite mer om hur det går till, hur lite blekmedel som behövs och hur fort det går.  

På tar om galaxer så har säkert alla märkt det konstiga ljuset som varit idag. En grårosagul himmel och en kämpande sol som försökte bryta igenom ett tjockt lager av moln. Uppgifterna går isär om det bara var ovanligt tjocka moln, sandpartiklar från Sahara eller partiklar från bränder i Spanien och Portugal. I vilket fall som helst var det ett märkligt ljus. 

Inte nog med det, Blå Jungfrun var dessutom helt borta! 

Nu är hon tack och lov tillbaka igen.

Ränder och hattar

En riktigt fin dag med tjugo varma grader har vi haft idag. Tyvärr har jag varit så där bottenlöst trött och inte njutit så mycket av dagen som jag hade önskat.

Jag njuter desto mer av den vackra kvällen. 

En liten, liten stund på bryggan. 

Jag stickar omaka sockor som ändå ska bli ett par. Randiga sockor är nästan alltid fina. 

Himlen är också randig och den är riktigt fin. 

Jag hittade ett tvillingpar i gräsmattan. De stod där och såg alldeles kaxiga och förskräckta ut på en och samma gång. Jag lät dem stå. 

På grusgången mötte jag en äldre herre med hatt. Han var lite stel men jag böjde mig ner och hälsade. Det gladde honom sa han, det är inte så många som brukar komma nära äldre herrar i hatt menade han. Så är det kanske. Vad vet jag om hur det är i svampvärlden.

Varmt och kallt

Stå på dig. Var dig själv. Var sann mot din inre människa, mot dina egna önskningar. Bejaka dig själv.

Ibland undrar jag om det bara är tomma ord när man uppmanas vara sig själv. Är det verkligen okej att vara sig själv? Om du ägnar ditt liv åt att försöka ta reda på vem du egentligen är, hur du vill vara och vad som är att vara sann mot dig själv så betyder inte det att omgivningen automatiskt accepterar dig som person och att du försöker vara dig själv. Jag ser fler och fler exempel på det, kanske för att jag börjat tänka på det och iaktta människor och relationer runt omkring. Visst håller de flesta utåt en positiv inställning och kan uppmuntra andra att "vara sig själva" men när det kommer till kritan är många ganska ogina och vill helst att andra ska uppfylla deras mallar, krav och uppfattningar. Man ska passa in i normen, uppföra sig på ett visst sätt, vara artig, social, ta hand om andra, ställa upp och anstränga sig. Om man, för att man försöker vara sann mot sig själv och lyssna till sin egen kropp, inte uppfyller andras förväntningar så blir det lätt dålig stämning. 

Det är intressant att vara människa. Vi är helt beroende av varandra, av att leva i flock, samtidigt kan vi inte riktigt tåla avvikelser, skillnader och oliktänkande. Vi har ibland svårt att acceptera dem som drar sig undan. Det är så lätt att utgå ifrån sina egna referenser och så svårt att sätta sig in i andras känslor, tankar, erfarenheter. 

Allt det här syns i stort och smått,  nära och långt bort, både här och där. Kanske har det alltid varit så, kanske gör vi det extra svårt för oss just nu. 

Förutom att ägna dagen åt funderingar så har jag stickat på de röda sockorna.

De blir finfina. Varmt och kallt-sockor.

Jag har också lyssnat och läst Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan, samma författare som till trilogin om Polly som jag skrivit om tidigare. Den finns som både ljudbok och e-bok på Storytel och därav har jag växlat mellan att läsa och lyssna efter vad som passat bäst för stunden.

En trivsam liten historia, ganska förutsägbar men det är ju ändå en feel good-bok så man vet vad man får. Den här gången är handlingen förlagd till Skottland och beskrivningarna av landskapet är inte riktigt lika målande och hänförande som de av Cornwall i de tidigare böckerna men ändå fina. En midsommarnatt i norra Skottland låter minst lika ljuvlig som i Sverige.

Här i huset vid havet har det varit en fin dag, mestadels solig men på eftermiddagen drog ett oväder förbi med regnskurar. Jag trodde att det skulle bli åska också men det blev det inte. 

Däremot fick vi se en fin regnbåge när ovädret dragit vidare. 

Nu ska jag fundera på något nytt.

En fyraåring

Idag är det på dagen fyra år sedan jag började virka de små rutorna med så kallade afrikanska blommor. Jag höll på under augusti det året sedan var det andra projekt som lockade mer och påsen med allt material blev liggande. 

Idag har jag mest sytt men en ruta passade jag på att göra när jag hade paus från sömnaden.

Sömnaden har handlat om ugglor 

och om folkabussar. 

Att sy barntäcken är så lagom, till skillnad från alla stora quiltar jag gett mig på de senaste åren.

Prognoserna pekade på stora regnmängder och åska under förmiddagen idag. Så blev det inte men 

något är i görningen nu ikväll. Det känns i huvudet och syns över sundet.

Många ansikten

Vår vik har många ansikten och jag tröttnar aldrig på den.

Igår kväll låg två segelbåtar för ankar och en fågel flög förbi. 

Lite senare var ena båten borta och himlen var rosa. 

Till och med molntussarna var rosa. 

Idag var färgerna grå och kanske var det samma fågel som flög över havet som igår. 

Oväder som gjorde mitt huvud tungt men så vackert för ögat. 

Alldeles nyss sken kvällssolen på udden på andra sidan mot en mörkgrå himmel. Vilket skådespel!

Jag har haft en väldigt stillsam dag, försökte sy lite men kroppen ville inte så jag lät bli. Kanske blir det något sytt i morgon, kanske inte. Det enda jag vet säkert är att viken kommer visa en ny sida ikväll och en annan i morgon.