Att göra är att leva

För mig är det så, jag gör saker hela tiden och har alltid gjort. Vad jag gör varierar över åren; ritar, syr, broderar, målar, kviltar, stickar, virkar, fotograferar, scrapbookar och så vidare. Det är mycket jag gjort och ännu mer som återstår att pröva. Görandet är ett sätt att leva och för mig också en förutsättning.

En snabb titt i mitt digitala fotobibliotek, som inte sträcker sig så värst många år bakåt, visar vad jag sysslat med i mitten på november.

2011 hade jag precis stickat en Honey cowl som lilla dot skulle få.

2012 sydde jag snöstjärnor under organza och höll kurs i flera olika sorters applikationer.

2013 stickade jag Karins Hitte på och i november gjorde vi stora ullsjalar.

November 2014 gjorde jag inte mycket alls men en Hitichhiker-sjal kom av stickorna.

2015 teststickade jag Actiniaria av Dödergök i garn från Manduzana och

i november 2016 hade jag precis maskat av en stor Rheinlust.

I november förra året var det syhelg med Kvilthäxorna och vi var flera som sydde dukar efter samma mönster och

i år har jag precis avslutat Fimmvörduhals-koftan. Den är inte torr än men Åh vad jag längtar efter att få ta den på mig!

Jag gör, alltså finns jag.

Jag finns, alltså gör jag.

Fragment

I nummer 4 av stickmagasinet Laine finns ett sockmönster som heter Fragment. Det är ett fint och finurligt mönster.

Mönstret är gjort av Helen Stewart/Curious Handmade. 

Sockorna är stickade av ett Rowan-garn jag köpte när vi var på semester i Glasgow för många år sedan. Vi letade och letade efter garnaffärer men hittade till slut bara några hyllor i en stormarknad.  

Det fanns en del att välja på.

Garnet är Rowan Fine Art och det är ull, mohair, silke och lite nylon. Garnet har en aura, lite fluff helt enkelt. Fint och lyxigt känns det när man tar i det.  

Det är svårt att fånga den djupa färgen på bild och jag tycker att sockorna inte ser riktigt så randiga ut i verkligheten som de ser ut på bild. 

Min lilla hjälpreda var förstås med när vi skulla ta bilder. 

Den där semesterresan var svår på flera sätt, jag mådde inte toppenbra men min man mådde riktigt dåligt. Han kom inte ut så mycket från hotellrummet tyvärr men det var ändå en fin resa med flera fina ljuspunkter, 

som när vi besökte katedralen i Glasgow, den var magisk!

Och det blev både roligt och lite pinsamt när vännen Ms mobiltelefon började ringa där inne i det högtidliga och signalen var Just idag är jag stark!

Ett riktigt fint minne är när sonen och jag hade en jättemysig fikastund på tu man hand där han drack sitt livs godaste varma choklad. 

De där fina minnena har jag stickat in i de här sockorna. 

Mönstret påminner på något sätt om arkitekturen som fanns överallt i staden.

Nu har det skapats ny arkitektur i mitt minnesgalleri, från en resa till ett par sockor.  

Kan det vara så att Luna till slut tröttnade på att ta sockbilder?

Det är möjligt.

Släppa taget

Nu är det oktober. 

Nycklarna till vårt gamla hem överlämnades idag till de nya ägarna. De var glada. Jag fick migrän. Nu har jag legat i en slags konstig dvala några timmar och trots att det känns som det brinner i huden och jag mår lite illa så känns finns också en lättnad i kroppen. Räkningen på flyttstädningen kom idag  också och när den är betald så finns inga band mellan oss och det gamla huset kvar. Konstigt. Omtumlande. Skönt. Oroligt. Ja, känslorna går i vågor och jag skänker en tacksamhetens tanke till att jag kan vara i nuet, i alla känslorna och låta dem skölja över mig och sakta torka bort. 

Nu har vi släppt taget.

Nu går vi vidare.

Jag går vidare i prickar och ränder.

Jag fortsätter också med dagens ruta ännu en månad. Det är ju bara tre månader kvar till fullt år! 

Vit, lite tom.

Mönstret finns i boken 200 blocks for blankets, throws and afghans och heter Gothic square (nummer 94).

I morgon är det en ny dag, med nya känslor. 

Over and out.

En inre resa

Hurra för vackert höstväder! Sol och 16 grader, blåsigt förvisso men det har det nog varit i stora delar av landet idag. Sol och blåsigt passade mig perfekt för all tvätt torkade snabbt och är redan struken och klar. 

Att tvätta och stryka var dagens lätta insats. En insats som krävde så mycket mer av mig var att gå i genom två kartonger med lösa fotografier. Bilder från de senaste 20-25 åren av mitt liv och som inte hamnade i album när det begav sig. Det var en känslomässig berg- och dalbana att titta på alla bilder. Roliga perioder i livet, tuffare perioder, tunga perioder, familj, gamla vänner, nya vänner och före detta vänner - alla minnen som finns koncentrerade i ett foto, ett fruset ögonblick som inte betyder något för den som inte var med men som innehåller känslor, dofter, och allt som hände innan och efter bilden togs för den som för alltid finns fastfrusen i fotografiets stillbild. Många bilder skulle slängas, som dubletter och mer eller mindre misslyckade kort, och de som blev kvar för att spara får jag ta hand om en annan dag. Finns vanliga fotoalbum längre funderar jag. Hade alla dessa bilder varit digitala så hade jag bara sparat dem i en mapp, osedda, eller slängt dem i en virtuell soptunna någonstans i cyberspace. Saker ändras. Det är det enda vi kan vara säkra på.

I högen av bilder låg några små svartvita, tagna i en fotoautomat, förmodligen på järnvägsstationen i Kalmar.  

De är tagna i mitten eller slutet på 80-talet, säkert med ett eller två års mellanrum. Den där tjejen finns i mig. Jag ser henne glimta till i spegeln ibland. På den nedre bilden har jag en svart stickad tröja på mig. Den var stickad i garnet Fuga, ett knastrigt akrylgarn, och mönstret fanns i ett nummer av Vecko Revyn. Den hade puffärmar och ett hålmönster på framstycket. Jag gillade verkligen den där tröjan, och minnet, ja det är klart och tydligt. 

Man skulle väl kunna säga att jag tagit en resa idag, en resa i minnen med bildernas hjälp. Nu är jag trött, som jag alltid är efter en resa, om den så sker ute i vida världen eller i mitt inre.