Budding

Budding är namnet på årets finaste kofta.

Redan första gången jag såg mönstret visste jag att jag ville göra en, en del mönster går liksom rakt in i hjärtat på en. 

Jag hade sedan tidigare köpt Lettlopi, vilket är ett tjockare garn än mönstret är gjort för, tänkt till en helt annan kofta, koftan Sjön, men det mönstret sa aldrig riktigt pling i mig så garnet fick vänta och när Budding dök upp sa det inte bara pling, det sjöng.

Jag fick göra en del modifieringar, som t ex välja två storlekar mindre än om jag valt tunnare garn, anpassa stickor efter garnet, utgå ifrån mått och inte antal varv vilket bland annat medförde att jag gjorde färre varv innan oket delades av för ärmar eftersom längden stämde. 

Jag gjorde kroppen lite A-formad också, eftersom det är så min kropp ser ut.

Mönstret är tydligt och bra och det var lätt att göra ändringarna jag behövde göra.

Anna Johanna heter designern och hon har gjort massor av fina mönster! De finns på finska och engelska. 

Budding betyder knoppande, växa och slå ut och det passar så bra till mönstret och till årstiden. Nog knoppas det i naturen nu. 

Dagens fokus blev dock inte en knopp utan en vildkaprifol som kramar ett träd. 

En trädkramarkaprifol.

En kram. Ett träd.

Ord som hör ihop.

Ihop.

Vissa dagar

Vissa dagar får man anstränga sig lite extra, 

anstränga sig lite extra för att böja sig ner och ser det man inte vanligtvis ser.

Vissa dagar får man anstränga sig lite extra för att tänka att det som är tungt idag kommer vara över en annan dag.

Vissa dagar är det inte lönt att anstränga sig för att sticka svart spets.

De dagarna är det lika bra att gå och lägga sig tidigt så det ska jag göra nu.

😄

Rymdmonster och mossa

Tänk att mossa känns mjuk trots att den är spetsig om man tittar nära.

Spännande.

Spännande var det också att testa ett nytt sätt att måla en bakgrund. Jag doppade en bomullstråd i akvarellfärg, la den på ett papper och duttade sedan på färg, både på garnet och bakgrunden runt omkring.

Allt  fick torka innan jag lyfte bort tråden. 

Det blev oväntat färgstarkt där tråden legat.  

Allt sammans gav mig rymdkänsla och trådmärket blev en slags rymdvarelse, en Space Oddity, och  jag kunde inte låta bli att skriva en strof från Bowies låt med det namnet.

- This is Major Tom to Ground Control.

 I'm stepping through the door

and I'm floating in a most peculiar way,

and the stars look very different today.

Det stora 

och det lilla.

Allt i ett.

Första fredagsfunderingen på länge

Vem är utan svårigheter? Finns det någon enda som inte haft perioder av motgångar, svåra utmaningar och ensamhetskänslor? Finns den människa som aldrig vaknar i gryningstimmen och känner sig liten, otillräcklig och oduglig? Finns den som inte har en gnagande känsla av skuld och skamkänslor någonstans långt inne i magen?

Det allra mesta runt omkring är ganska bra just nu, kanske är det därför som kroppen och knoppen känns helt slut? När det är tillräckligt bra och man inte behöver anstränga sig, inte behöver hålla ihop för att orka hela tiden, det är kanske då, när spänningarna släpper, som tröttheten bubblar upp? Tomheten, energilösheten, färglösheten?

I stället för att känna mig vilse i allt jag inte kan påverka försöker jag se det stora i det lilla. Bokstavligen. Jag bestämde mig för att varje dag under en månad leta upp något litet, något som får mig att förundras. Något som får mig att stanna upp en stund. 

Så jag går med näsan nära marken eller träden eller stenarna. Lavar och mossor har fått min uppmärksamhet. De finns i så många färger och former och är så storslagna i sin oansenlighet. 

Jag försöker känna att vi delar något gemensamt, livet här och nu.

Idag har jag haft en date med min fina prickiga symaskin. Det var evigheter sedan sist. 

Med soulmusik som sällskap jag jag sytt i några timmar. 

Tio par trosor av restbitar av trikå är nu färdiga att använda. 

Färdig är också koftan Budding. Snart ska jag prova den. Kanske när jag går ut och letar efter ett litet underverk i morgon.

Troll i skogen

Ikväll har vi tagit en promenad på Garpedansberget, jag och bästa K. På det berget, som ligger i Gamleby, skulle jag inte vilja gå själv när det är mörkt. Berget är fullt av skulpturer och alla är Garpes vänner men inte mina. 

De flesta är ganska fula och läskiga.

Trots det är det värt promenaden upp på berget för högst upp är utsikten över Gamlebyviken underbar. 

Vidunderligt och vackert. Och på nervägen slipper man otäcka troll.