Vem har inte undgått att se Eva Röses fladdrande röda hår göra reklam för den nya svenska komedin Att göra en pudel? Man måste erkänna att svensk film har börjat spotta ur sig allt mer intressanta projekt som försöker komma bort stämpeln att ofta vara stel och daskgrå. Några vi bl.a. kan tacka för detta är produktionsbolaget Breidablick Film som förutom Att göra en pudel, även kommit med den schizofrena Storm (2005) och den sköna novellfilmen Disco Kung Fu (2002). Alla med Eva Röse i en av rollerna. Här spelar hon Rita, en hundfrisör som behöver en vändpunkt i sitt liv. Salongen går lika med noll och varje dag kommer hon hem till sin krävande fostermor (Lena Nyman). Med hjälp av hemhjälpen Samir (Eagle-Eye Cherry) lyckas Rita ta ledigt en helg för att söka vägledning till förändring på ett new age-hem. Där träffar hon Knut (Niklas Engdahl), en hårdnackad journalist som är på uppdrag för att skriva om alla dessa white trash människor som luras på pengar…
Bort med den svenska diskbalja realismen och in med lite skön distanserad rom-com som amerikanerna blivit så förmätet duktiga på. Vad regissören Anette Winblad och manusförfattaren Kathrine Haugen nämligen lyckas göra är en förvånansvärt charmig och inte minst trevlig (på ett positivt sätt) romantisk komedi som saknats så kärt i Sverige. Visst så figurerar inte så himla många karaktärer och filmen känns tämligen liten i skala men det hindrar än inte från att bli underhållen. En bedårande Röse lyckas bära upp filmen tillfullo med hjälp av Lena Nyman och Niklas Engdahl. Eagle Eye Cherry hade man emellertid gärna fått ta mer del av. Röse får till precis rätt mängd glädje och söthet för att hålla fast oss filmen igenom, medan Lenas rasistiska fostermor är ett kul återseende av en svensk filmikon.
Vi får inte glömma den sköna new age-satiren som saknades i besvikelsen Hälsoresan – En smal film av stor vikt (1999) och den träffsäkra avslutningen. Det är dessutom svårt att inte tycka om hunden Totos husse.
Istället för att trampa i det sedvanliga hålet av allt för bittersvarta toner får vi både en älskvärd och varm komedi. Lite mer kött på benen kunde gärna ha getts då intrycken av relationerna ibland kanske inte blir så starka som hoppats. Formeln känner vi annars så väl igen med alla dess förväntade mönster och twistar, men det var väl länge sedan vi fick se något så enkelt och distanserat som detta i svensk film och det är något jag vill salutera. Att göra en pudel är kanske inte något banbrytande, men det är definitivt en uppfriskande fläkt som faktiskt passar utsökt till en ask choklad.