Svenska teatern/Spelåret 1838-1839
| ← Del 7 |
|
Spelåret 1839—1840 → |
| Alexis Backman. Efter afbildning i Kungliga teaterns porträttsamling. |
Från föregående spelår erinra vi oss, hvilket bittert klander i lokalpressen drabbade presidenten Westerstrand för hans förvaltning af den Kungliga teatern, då han omsider i maj 1838 inlämnade sin afskedsansökan, och de ännu skarpare smädelser, hvarmed öfverstelöjtnant Backmans kandidatur till chefsplatsen mottogs. Emellertid kunde man icke finna någon lämpligare, som ville åtaga sig tjänsten under det högst bedröfliga tillstånd, hvari teaterns affärer då befunno sig. Därtill kom, att Backman för att göra sig än mer behaglig inför vederbörande afstod från chefslönen till teaterkassans förmån och åtnöjde sig med de 1,000 rdr bko han förut åtnjutit såsom andre direktör. Och så blef Westerstrand tjänstledig 1 juli med villkor, att han pro forma skulle kvarstå såsom förste direktör, och teaterns styrelse lades i händerna på öfverstelöjtnant Alexis Backman såsom direktör för den sceniska och krigsrådet Karl David Forsberg såsom direktör för den ekonomiska förvaltningen, ett tvåmannaregemente, hvilket den forne teaterchefen Gustaf Löwenhielm stämplade såsom »lika principvidrigt som oerhördt», och hvilket August Blanche i Freja kallar för ett »dumvirat» med långa näsor och öron, som han förklarar vara alldeles ohjälpligt.
Fråga om teaterns reorganisationRegeringen aflät 1 juli till den nya teaterdirektionen en befallning att inkomma med ett förslag till teaterns reorganisation; och för att yttra sig öfver det afgifna projektet tillsattes en kommitté bestående af statsrådet friherre Åkerhielm, t. f. statssekreteraren Munthe, lagman Björk och protokollssekreteraren af Zellén. I februari 1839 blefvo de färdiga med sitt arbete. Hufvudinnehållet var att teaterns fortvaro skulle bestämmas för fem år i sänder, och att någon minskning i sujetternas flitpengar och kapellets löner skulle företagas, hvarigenom man räknade på en besparing af ungefär 6,000 rdr bko om året. Kronprinsen lät då kalla till sig hrr Almlöf och Svensson och tillsade dem att hos statsrådet Åkerhielm taga kännedom om den del af reglementet, som rörde flitpengarna, och inhämta kamraternas tanke därom. Men Backman tillät icke detta ske, förrän kommitterade först meddelat direktionen sitt förslag. Resultatet blef att konungen bestämde, det teatern skulle få fortlefva i fem år till 1 juli 1844, att teaterns reglemente förnyades med högst oväsentliga förändringar, och aflöningssystemet förblef sådant det var. Beträffande inhemska författare föreskref reglementet, att Kungliga teatern visserligen borde uppmuntra dessa, dock bör »ej ett svenskt original föredragas framför en öfversättning, som äger större värde.» Att märka är att, så snart en teaterförfattare låtit trycka ett arbete, kunde hvilken teaterdirektör som helst uppföra det, utan att inhämta författarens tillstånd eller betala denne ett runstycke. Detta oefterrättlighetstillstånd räckte ända tills F. O. 20 juli 1855 trädde i kraft.
Teaterns affärerDå Westerstrand afgick från direktörsposten, ansåg sig regeringen nödsakad att till honom återbetala hans för teaterns räkning utlagda penningar och skaffade de därtill erforderliga medlen på samma sätt, som den gjort en gång förut, och hvarom lokalpressen längre fram på hösten visste berätta, att »fonden för det lån, stort 15,000 rdr bko, hvilket nyligen för k. teaterkassans räkning blifvit upptaget, lär vara extra utgiftsmedlen, hvarå regeringen anordnat 5,000 rdr bko årligen till ränta och amortering, så att lånet kan återgäldas på mindre än sex år. Denna operation synes vara en förnyelse af den, som efter 1823 års riksdag ägde rum, då förste teaterdirektören friherre Åkerhielm, som lämnat sin personliga ansvarighet för omkring 20,000 rdr bko till teaterns behof, i stället att få dessa, såsom statsutskottets och rikets ständers mening utan tvifvel var, ersatta af första hufvudtitelns tillökta anslag, fick dem anvisade att på en längre tidrymd amorteras af extra utgiftsfonden med några tusen riksdaler årligen — ett förhållande, hvilket jämte vägran att till 50,000 rdr öka teaterns årsanslag från civillistan lär föranledt friherre Åkerhielms resignation från förste direktörsposten. Herr presidenten Westerstrand säges nu befinna sig i liknande enskilda ansvarighet för ett ej obetydligt belopp, och det är ju således allt skäl att statsverket skyddar äfven honom från förlust. Emellertid torde blifvande revisorer ej underlåta att fästa uppmärksamheten vid dessa dispositioner för teatern af en fond, som under ingen förevändning synes afse dylika föremål, och hvilken, disponerad som nu är förhållandet till kabinettskassan, teatern m. m., skäligen vid nästa riksdag torde kunna, om ej alldeles försvinna ur budgeten, åtminstone till halfva beloppet, eller 50,000 rdr bko årligen, nedsättas.»
Sedan Allehanda 18 augusti tillkännagifvit Kungliga teaterns öppnande två dagar därefter, fortsätter det: »Det lär, efter hvad man med visshet vet, stå till på det sätt, att aflöningen till den vid teatern anställda personalen icke kunnat utgå längre än till den 1 sistlidne april, utan lär denna personal under hela sommaren saknat annat medel att försörja sig och sina familjer än lån, sannolikt hos procentare, hvilkas bekantskap är den olyckligaste en ung man eller en husfader kan göra, enär den vanligen slutar med gäldstugan eller cession — en kurs, som också (och det är visst icke underligt) blifvit genomgången af en stor del bland teaterpersonalen. Oss förefaller det bra djärft, att under sådana förhållanden hrr Backman och Forsberg ens kunna fordra, att samma personal skall uppträda i tjänstgöring, innan den fått betalning för hvad den gjort, och vi skulle icke förundra oss, om en eller annan nekade att uppfylla slika obilliga anspråk. Tvärtom skulle vi ansett det bestämdt nyttigt, om teaterdirektionen nödgats helt enkelt anmäla, att den nya spelterminen icke kunde öppnas förr än den under de senare åren åsamkade skulden vore på ett eller annat sätt garanterad; men sådant hade måhända varit detsamma som att förbereda sin egen afsättning — hvilket in parenthesi sagdt torde varit ännu nyttigare — och herrar departementschefer vilja naturligtvis framförallt bibehålla sina platser; således måste de göra sig nödvändiga; de måste icke fullständigt låta veta, hur ställningen verkligen är, åtminstone låtsa som det ännu kunde hänga ihop och som de ägde något slags högre förmåga att drifva verket med de resurser som finnas etc. Publiken kan detta visserligen under närvarande teaterstyrelse vara tämligen likgiltigt, ty på den estetiska ståndpunkt nämnde styrelse befinner sig, med de åsikter om skön konst den äger och med dess förvaltningsprinciper, skulle utan tvifvel, äfven med mer än tillräckliga finansiella tillgångar, vår teater icke motsvara sitt ändamål eller administreras till belåtenhet för den bildade allmänheten eller ens bära sig — men, som sagdt är, för de personer, hvilka åt den dramatiska konsten riktat sin hela verksamhet och byggt sin framtid på den för få år sedan meddelade höga garantien för teaterns bestånd — är denna osäkerhet i sanning betänklig, och det är dem det mest gäller, om man låter det gå till det yttersta. I öfrigt hänvisa vi till en följd af artiklar uti D. A. under augusti och september sistlidne år, däri red. med bevis ådagalagt, huru, i vårt omdöme, oefterrättligt och oförsvarligt den kungliga teatern blifvit under de senare åren handhafd och förvaltad — ett förhållande, hvilket i estetiskt och disciplinärt hänseende tyckes hafva blifvit i väsentlig mån förvärradt under den sedermera förflutna tiden, sedan herr öfverstelöjtnant Backman blef styresman för scenen, och hans inflytande småningom blef det enda gällande.»
Redan samma dag svarade krigsrådet Forsberg med följande upplysning, som dock ej infördes i tidningen förrän 21 augusti. »Till Redaktionen af Dagligt Allehanda. I anledning af den artikel rörande Kungliga teaterns återöppnande, som Redaktionen denna dag låtit i sitt blad inflyta, anhåller undertecknad, som med aflöningens utbetalande vid samma teater äger den närmaste befattningen, att få upplysa att under loppet af april, maj och juni månader detta år, eller före den tid då andra kvartalet tilländagick, 10,000 rdr bko blifvit till teaterns samtliga personaler utbetalade i afräkning å dem för samma kvartal, eller från den 1 april till den 30 juni, tillkommande löneförmåner; att de svagast lönte eller corps de ballet, kör och betjäningsstaterna, hvilka äga att sin aflöning månatligen utbekomma, i orubbad ordning fått lyfta densamma vid början af hvarje månad, och alltså i detta ögonblick icke äga något att af teaterkassan fordra; att de flesta medlemmar af k. hofkapellet, som icke från teaterkassan direkte likvideras, längesedan ägt tillfälle att i hofkapellets pensionskassa och emot utbetalning af teaterkassan lyfta innevarande års andra kvartal; att de vid k. teatern högst lönade artister och tjänstemän väl äga en del af sina löneförmåner för andra kvartalet innestående, men att sådant icke innebär någon ovanlighet, enär hvarje år vid denna tid förhållandet varit nära enahanda; att med undantag blott af tvenne artister, hvilkas permission till utrikes ort ännu icke tilländalupit, k. teaterns aktörs-, balett- och körpersonaler nu äro samlade, utan att
| Karl Forsberg. Efter teckning af Maria Röhl 1847. |
någon enda bland dem anmält hvarken hinder eller oberedvillighet att i tjänstgöring inträda; samt att vid sådana förhållanden direktionens åtgärd att öppna teatern icke blott sker till underdånig åtlydnad af K. Maj:ts därom meddelade nådiga befallning, utan ock står i närmaste förening med de vid teatern anställda personers egen fördel. Stockholm den 18 augusti 1838. Carl D. Forsberg. Direktör för Kungliga teaterns ekonomiska förvaltning.»
Ett meddelande från teaterdirektionen i hufvudstadstidningarna dagtecknadt 7 augusti förkunnade, att den träffat öfverenskommelse med direktören för Théâtre royal français de Berlin, mr Delcour, om hans trupps uppträdande å Kungliga teatern. »I sammanhang härmed får direktionen tillkännagifva: att, sedan amfiteatern nu blifvit nybeklädd samt för första gången med mattor belagd, priset å biljetterna till denna plats blifvit förhöjdt från 1 rdr 24 sk. till 2 rdr bko för stycket; att de griljerade avantscenerna, hvilka under senare år varit för allmänheten tillslutna, nu komma efter verkställd reparation och inredning att åter för åskådare upplåtas; samt att hädanefter blott en biljett utgifves till hvarje oxöga eller avantscen, och att, vid oförändrade priser, dessa platser alltså betalas: hvardera oxögat på första raden med bko rdr 6; d:o d:o på andra raden med bko rdr 5; d:o d:o på tredje raden med bko rdr 2,12. Hvardera avantscenen, inrymmande minst fem åskådare, med bko rdr 5. Stockholm 7 augusti 1838.»
»Rättfärdigandet för denna prisförhöjning», säger Dagligt Allehanda 27 augusti, »var icke rätt lyckligt. Att en kunglig teater finner sig befogad att förhöja priserna för det den med några mattor af det simplaste slaget belagt ett golf kan ej gillas af opinionen i en tid, då man är van att se alla entreprenörer af enskilda anläggningar och företag till allmänhetens förlustelse eller uppbyggelse bemöda sig om successiva förbättringar, utan att därför förhöja afgifterna. Det hade därföre, som ref. tror, varit bättre att alldeles tiga med de där mattorna, hvilka många tycka alldeles icke förtjäna någon mention, och helt enkelt stödja sig på värdet af platsen relativt till de öfriga inom salongen och dess begärlighet framför dem. Men äfven härom vore åtskilligt att säga. Så länge scenens föreställningar icke genom sin dyrbarhet rättvisa en prisförhöjning, så länge är ej denna befogad och ej rättsenlig. — Vi tillstyrka att priserna nedsättas igen efter franska truppens afresa. Hade förhöjningen uttryckligen sagts äga rum för de franska spektaklen, hade tidningen ej haft något att anmärka, skulle den än sträckt sig längre än till amfiteatern.» — Och Allehanda tröttnade icke att vid alla möjliga tillfällen beskärma sig öfver mattan. Ändtligen försvann den omsider i november, »utäten af Allehanda» hette det i en notis i ett annat blad.
Under sommaren led teatern tvenne smärtsamma förluster, därigenom att Nils Almlöfs hustru Karin Cederberg afled 20 juni (se del IV sid. 219) och Bernhard Crusell 28 juli (se del IV sid. 161). Vid hans jordfästning 2 augusti i Jakobs kyrka ägnade hofkapellet honom sin hyllning i toner under hofkapellmästaren Berwalds anförande.
Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1838—1839De under spelåret 1838—1839 uppförda pjäserna (nyheterna kursiverade) voro i bokstafsordning: Adèle de Sénanges (1 gång), Alfhild (6), Alphyddan (5), Ambassadören (1), l'Ami Grandet (1), Angelo Malipieri (1), Armide (3); Barberaren (2), Begge arrestanterne (1), Bildhuggaren (5), Brudslöjan (5); la Cachucha (3), la Camaraderie (2), Clémentine (1), Coelina (3), Czar Peter (2); Dagen före bröllopet (3), Debutanten och hennes far (14), Don Juan (2); Elake husbonden (2), En duell under cardinal Richelieu (6), l'Enfant trouvé (1), Engelska matrosen (2), l'Epée de mon père (1), Ett besök på dårhuset (4), Ett divertissement af dans (2), l'Etudiant et la grande dame (1), Eugenie (2), Euryanthe (4); Familjen Riquebourg (6), Farliga tanten (15), Felsheims husar (2), Feodor och Maria (3), Ferdinand Cortez (3), Figaros bröllop, op. (4), Fra Diavolo (9), Friskytten (4), Friskytten, scen och aria (1), den Fulaste af de sju (6), Fästmön från hufvudstaden (2), Föregifna skatten (1), Förmente prinsen (1), de Förtrogne (1); le Gamin de Paris (1), les Gants jaunes (1), Giftermålet på befallning (2), Giftermål på gamla dagar (2), la Grande dame (1), Grefvarne Klingsberg (2), Griselda (10); la Haine d'une femme (1), Hamlet (5), Hedvig (1), Heliga Cecilia, tabl. viv. (2), Hemkomsten (3), Hernani (1); l'isle des fantaisies (2), Jag bedrar mig aldrig (1), le Jeune homme en loterie (1), le Jeune mari (1), la Jeune marraine (2), Juden (2); Kabal och kärlek (3), Konung Edvards söner (2); Lilla slafvinnan (1), Louise de Lignerolles (4), Lägret för Montauban (1), Löjliga mötena (3); la Maitresse au logis (1), Man gör så godt man kan (3), Mannen och älskaren (6), le Mariage de raison (1), Marie de Sivry (1), Marie eller Bröllopsfesten (3), le Mari et l'amant (1), le Mari et la veuve (2), Maskeraddivertissement (3), les Memoires d'un colonel (1), Michel et Christine (1), Michel Perrin (1), fransm. (1), Min fars värja (6), Misstroende och list (6), Moiraud et C:ie (1), Monsieur Beaufils (2); Numro 777 (3), Nya garnisonen (1), den Nya öfversten (2); Pariserpojken (4), le Parrain (1), Paul et Jean (2), Pas de deux (2), Pas de trois (1), le Père de la debutante (3), Postiljonen från Lonjumeau (9), Preciosa (2), les Premières amours (1), le Prisonnier d'une femme (1); Qväkaren och dansösen (3), Qväkarne (2); Renaudin de Caën (1), les Rivaux d'eux mêmes (1), Robert af Normandie (12), le Roman d'une heure (1); Sannljugaren (1), Sans nom (1), le Sauveur (1), Schweiziska familjen (5), Sedan solen gått ned (3), Sen er i spegeln (3), Shakspeare kär (4), Silkesstegen (6), Slottet Montenero (5), Smekmånaden (3), den Stumma (5), Supplikanterne (2), Svartsjuka hustrun (1), Sömngångerskan (2), Sömngångerskan i Provence (2); Tartuffe (2), le Tartuffe (1), Tre hustrurs man (12), Trettio år af en spelares lefnad (2), Trollflöjten (9), Trop heureuse (1), Tvillingbröderne (8), Två ord (1), Två års giftermål (3), Tyrolarne (2); Une bonne fortune (1), Une jeune ménage (1), Unga gifta mannen (1), Ungdomsminnen (7), Un mariage à rompre (1), Un mariage sous l'empire (1); Valerie (5), Vestindiefararen (1), les Vieux péchés (2), Vouloir c'est pouvoir (2); Zoé ou l'Amant prété (1); Ålderdom och dårskap (1). Af dessa 141 stycken voro 21 musikpjäser, hvaraf 3 nyheter, 71 talpjäser, hvaraf 10 nyheter (därjämte gaf Delcours trupp 40 stycken på franska språket), och 9 baletter, hvaraf 4 nyheter. Dessutom gåfvos 6 konserter, men inga maskerader.
Första representationen gafs måndagen 20 augusti kl. 1⁄2 7 e. m., då »Shakspeare kär», »De förtrogne» och »Misstroende och list» uppfördes. Den fulltaliga publiken hälsade som vanligt med mer eller mindre starka bifallsyttringar sina gunstlingar välkomna, Charlotte Erikson, Emilie Högquist, Charlotte Ficker, Nils Almlöf, Hyckert, Deland m. fl. Abraham Hjortsberg hade efter Sevelin fått öfvertaga von Saar i »De förtrogne», men genom sin nästan fullkomliga brist på uttryck, minspel och gester förfelade han alldeles den komiska effekt, som finnes i denna roll. Allehanda tyckte det var synd, att han längre skulle spilla sin tid på ett för honom så otacksamt yrke som aktörens. Mellan pjäserna spelade förste violinisten vid k. operan i Paris Prosper Sainton, en talang af första ordningen, som genast tillvann sig en odelad beundran och stormande bifallsyttringar för sin säkerhet, sin eld, sin ungdomskraft och den lätthet, med hvilken han besegrade alla svårigheter.
Gästspel af Théâtre royal français de BerlinDen franska truppen, som bestod af nio herrar och fem damer, uppträdde första gången redan på onsdagen, då tvenne enaktskomedier gåfvos, som förut varit uppförda hos oss under namn af »Mannen och älskaren» (le Mari et l'amant) af Vial och »Den första kärleken» (les Premières amours) af Scribe. För att utfylla programmet gafs »Fästmön från hufvudstaden» af de svenska skådespelarna. — Fransmännen kvarstannade hos oss något öfver en månad och gåfvo därunder tjugusex spektakel, bestående af tillsammans fyrtio komedier och vådeviller, de flesta av Scribe. Nästan alla de uppträdande voro verkliga talanger med stor teatervana, förstodo att kläda och föra sig väl och utvecklade ett förträffligt samspel. De behagade därför mycket den finare publiken, som nästan hvarje afton de spelade fyllde amfiteatern och de bägge nedersta raderna. Delcour själf sågs med nöje för sin naturliga verv, trots en viss affektation i tal och åtbörder, som föranledde Allehanda att påstå, det han mycket påminde om den afdöde aktören Gustaf Lindman. Péchena var en liflig förste älskare, tout à fait parisien. Egendomligt nog var han blond, hvilket klädde honom, och han var särdeles omtyckt av damerna.
Scenbild ur fjärde akten af »la Camaraderie».
Francisque firade en verklig triumf som le père de la débutante genom sitt otvungna och fryntliga sätt att återgifva denna lustiga figur, och var en ypperlig pär af Frankrike i »la Camaraderie», bräcklig, utlefvad och darrande på målet. Till »pariserpojken» var han uppenbarligen för gammal, men hans bittra, sjudande, okonstlade gråt lockade hela salongen till tårar, och som Michel Perrin stod han sig godt i jämförelse med Torsslow. Det var tydligen en mycket stor och mångsidig förmåga. — Bland damerna var m:lle Pauline Edelin en intagande jeune amoureuse, full af naivitet, sanning och eld, och hade dessutom en behaglig och nätt sångröst för vådevillen. Hon skördade ett hänfördt och rättvist bifall, blef sedermera engagerad vid Théâtre de Vaudeville i Paris, men dog redan under sommaren 1842, efter hvad Emilie Högquist berättar i sin dagbok. M:lle Deschanel ägde en mångsidighet som gjorde henne användbar både som subrett och grande dame, ehuru den förra var hennes egentliga genre. Den största talangen var dock m:me Brice, som ådagalade ett verkligt konstnärsskap i sina många skiftande uppgifter. Man beundrade hennes intriganta Césarine de Miremont i »la Camaraderie»; hennes sentimentala och romaneska skönhet på öfverblifna kartan i den lilla enaktaren »Sans nom», en kvick parodi på den romantiska skolans i Frankrike öfverdrifter och dårskaper; hennes fina, fängslande framställning af den kvinnliga hufvudrollen i »l'Etudiant et la grande dame», och icke minst hennes öfverlägsna tolkning af Elmire i »Tartuffe», den enda på ett fullt tillfredsställande sätt återgifna Molièrefiguren. — Våra egna artister hade mycken nytta af att studera fransmännen i ensemblen. Däremot var det ett bestämdt misstag af direktionen att låta dem spela små franska komedier för att utfylla programmet, ty vid den oundvikliga jämförelsen med fransmännen måste svenskarna därvidlag naturligtvis förefalla betydligt underlägsna. I litterärt hänseende var dock deras repertoar skäligen klen, i synnerhet om man tänker på hvad föregående franska trupper här spelat af Molière, Racine, Beaumarchais m. fl. Det var ju nu nästan uteslutande Scribeska småstycken som uppfördes, och deras enda Molièrepjäs, som kom upp först mot sejourens afslutning, återgafs på ett högst underhaltigt sätt, med undantag af m:me Brices Elmire, såsom jag nyss nämnt.
Fruarna Frösslinds och Bocks recetterElise Frösslind hittade på att till sin recett 28 augusti återupptaga den redan på Arsenalsteatern uppförda något enkla enaktskomedien »Supplikanterne» af Mélesville, troligen därför att den öfversatts af teaterchefen. Den försvann emellertid, efter att ha gifvits ännu en gång, för alltid från repertoaren. Mamsell Emilie Frösslind spelade Carolines roll och Stjernström hennes tillbedjare. Fransmännen gåfvo Scribes »le Parrain» med mr Francisque i titelrollen, och programmet afslutades med »Lilla slafvinnan», där recettagerskan hälsades med sedvanligt bifall. Mellan pjäserna utförde hofkapellet uvertyren till »Elverhöi», och Prosper Sainton bidrog med en violinkonsert.
Pixérécourts rysliga treaktsdrama »Coelina» från århundradets början hade Karolina Bock den dåliga smaken att reprisera på sin recett 18 september med Fanny Hjortsberg i titelrollen. Efter 7 oktober följde den »Supplikanternas» exempel och syntes aldrig mer på spellistan. Uvertyren till »Gustave ou le bal masqué» af Auber (Paris 1833), som här gafs första gången, gjorde ej den effekt, som den hade bort göra, kanske till följd af den svaga instrumenteringen eller möjligen på grund af otillräcklig inöfning. Sedan hrr Bock och Winkler exekverat en consertino för två flöjter, förnöjdes åhörarna genom återuppförandet af Weigls behagliga treaktsopera »den Schweiziska familjen» med Jenny Lind f. f. g. såsom Emmeline. Att hon var en publikens älskling märktes tydligt, ty hon öfverhöljdes af applåder och framropades efter spektaklets slut tillika med recettagerskan. Huset var ej fullt, troligen beroende på den varma väderleken eller kanske på den otäcka förpjäsen. De dyrare platserna voro glest besatta, och amfiteatern stod nästan tom. Det förhöjda priset vållade, att så var fallet under nästan alla svenska spektakler detta spelår, under det att fransmännen hela tiden drogo fulla eller goda hus.
Fransmännens afskedsrepresentationDen sista franska representationen gafs omsider 25 september för alldeles utsåld salong, trots att prisen voro förhöjda med 50 procent (amfiteatern kostade 3 rdr bko). Man gaf »les Rivaux d'eux mêmes» med Péchena och Pauline Edelin, »Zoé» med m:lle Deschalin, »le Mari et la veuve» med Delcour och m:me Brice. Efter detta stycke framträdde Delcour och uttalade truppens tacksamhet för det sätt, på hvilket de här blifvit mottagna, samt yttrade, att deras vistelse i Stockholm och den gästfrihet och välvilja de rönt från alla håll vore en af de angenämaste epoker under deras dramatiska bana och hoppades att ännu en gång få återkomma. Till slut gafs »les Vieux péchés» med Francisque, Péchena, m:me Brice och m:lle Edelin, hvilken afslutade pjäsen med några kupletter till publiken, som den besvarade med stormande bifall och hela truppens framkallande. Drottningen och kronprinsparet öfvervoro spektaklet. Dagen förut hade fransmännen haft företräde hos konungen, som mottog dem mycket nådigt och förärade dem ett vackert honorar i dukater. — Några af Harmoniska sällskapets ledamöter, biträdda af andra valda röster, hade efter representationens slut samlats och afsjöngo en afskedsserenad utanför Pauline Edelins logi i Herkules' backe. Den omtyckta aktrisen öppnade fönstret och tackade i de förbindligaste ordalag. Dagen därpå gaf hon middag på Djurgården för teaterdirektionen och åtskillga af den svenska scenens medlemmar. Hela truppen återreste 27 september öfver Ystad och Greifswald till Berlin.
Oaktadt direktionen i tidningarna tillgännagifvit, att publiken skulle få en ny dekoration till första akten af »En duell under Richelieu», målad af den nyanställde dekorationsmålaren Albert Müller från Berlin, stodo dock amfiteatern och första raden alltjämt tomma, då den välbehöfliga förstärkningen till det utnötta dekorationsförrådet presenterades och mottogs med en tillfredsställelsens applåd af den fåtaliga publiken. Den föreställde en medeltidssal i mörkröd färg med ett par ofantliga blåa gardiner, men kunde dock ej alls jämföras med den femtioåriga götiska salen af Desprèz, som nästan dagligen begagnades. — Müller var för öfrigt en mycket talangfull artist. Han var född i Berlin 1803 och efterträdde i sin befattning den sjuttiotvåårige Emanuel Limnell, som varit i Kungliga teaterns tjänst ända sedan 1784, samma år Jean Desprèz kom till Sverige, och hvars högra hand han blef. Hans dekorationer förlorade dock med åren sin friska färg, och kritiken klandrade det »svartkonstmanér», som präglade hans arbeten.
Volnys såsom hertig de Chevreuse i »En duell under Richelieu». Efter teckning af Alex. Lacauchie 1841.
K. G. Lindströms recettIcke ens på Lindströms recett 8 oktober blef första raden fylld mer än till hälften, och på amfiteatern var blott en tredjedel af biljetterna försåld. Man gaf Mélesvilles enaktskomedi »Dagen före bröllopet», öfversatt af A. Backman och spelad af Ch. Ficker, Stjernström och Hyckert. Freja yttrar, att pjäsen »gick i högsta grad eländigt. Det var harmligt att se, med hvilken vårdslöshet Kungliga teaterns sujetter instudera sina roller. Att hacka sig fram under en enaktskomedi vittnar lika mycket om det värde de spelande sätta på publikens tålamod, som om den kraft, hvarmed direktionen söker hämma detta själfsvåld.» Därefter följde »Ferdinand Cortez», där Henriette Widerberg åtagit sig Amazilis roll. Representationen, som måst uppskjutas en vecka på grund af hennes sjukdom, höll på att bli inställd än en gång genom Sällströms opasslighet. Lyckligtvis hade Pfeiffer ett par år förut sjungit in partiet och räddade sålunda situationen (se del VII sid. 24). Både Lindström och Widerberg mottogos med applåder och inropades efter operans slut. Han hade märkvärdigt nog samma klang och styrka som fordom, och t. ex. orden »jag stannar kvar» i andra aktens härliga final slungade han fram med en eld och en kraft, som elektriserade hela salongen. Hos henne återfann man samma smältande ljufhet, som alltid utmärkt hennes sång. Pfeiffer var bättre än man vågat hoppas, men applåden efter hans aria i tredje akten nedhyssjades dock. August Blanche undrar i Freja, hvad som förmått honom att maskera sig till neger, ty att han borde vara mexikanare hade väl sunda förnuftet kunnat säga honom. »Då man i allmänhet ej är någon ljuspunkt, torde det vara oklokt att med flit göra sig så svart som möjligt». Han lär ha sett ut som en orangutang, utstyrd i en amerikansk höfdings dräkt. Operan gafs ytterligare 10 och 12 oktober, utan att locka många åhörare, hvarefter den fick hvila ända till 4 november 1854. (Endast andra akten uppfördes 1843.) »Skälet till publikens likgiltighet», säger Allehanda, »är en på erfarenhet stödd och hos den stora mängden nu orubbligt fattad öfvertygelse om direktionens bristande omdöme och anordningsförmåga — ett förhållande, hvilket oundvikligen verkar indifferentism för och misstroende till hvad direktionen företager, och det man förgäves skall bjuda till att få i någon hufvudsaklig mån förändradt, såvida icke den nuvarande teaterdirektionen, som totalt förlorat allt förtroende, afskedas och ersättes af en sådan, som kan tillvinna sig aktning för sin urskiljning och sin administration.»
Bocks konsert fjärde böndagen 14 oktober gynnades af en nästan fullsatt salong, som mycket applåderade honom, men ännu mer Jenny Lind, och uppmärksamt hörde på Dahlqvists deklamation. Sällströms romans uteblef som vanligt, och uvertyren till »Norma», det enda nya på programmet, gjorde ingen effekt på åhörarna.
Angely's »Den fulaste af de sju»Efter två månader kom ändtligen 15 oktober spelårets första nyhet, »Den fulaste af de sju», en komedi i tre akter med inledning, af skådespelaren och regissören vid Königstädterteatern i Berlin Louis Angely efter en berättelse af Franz Told. Några halfmålade baracker, uppstaplade i våningar öfver hvarandra, och någonting som liknade en fågelbur med den blygsamma öfverskriften »postkontor», var, hvad teatern bestod för att inbilla åskådarna, att de befunno sig i Neapel, säger Allehanda. Platsen var, egendomligt nog i denna folkmyllrande stad, för tillfället alldeles tom med undantag af en skrifvare i sin lilla bod, hvilken höll på att sätta ihop ett bref åt en yngling och en illa klädd främling, som klagade öfver de eländiga förhållanden, hvari de befunno sig. Då kommer lyckan till den fattige tysken i form af ett bref, hvilket innehåller ett testamente från en afliden tant på 150,000 mark och två stora gods. Glädjen står högt i skyn, men olyckligtvis ålägges han genom en klausul att gifta sig med en af hennes förvaltares sju döttrar och till på köpet den fulaste, eljest blir han arflös. Den omtänksamma tanten har vidare förordnat, att icke han själf utan tre namngifna gamla fruntimmer skola döma i denna sak. Detta är »inledningen». Första akten förflyttar oss till ett riddargods vid Elbes strand, där Ernst, styckets hjälte, utan att veta det, befinner sig hemma hos sig själf, dit han blifvit förd efter en olyckshändelse. Då han vaknar upp ur sin vanmakt, står vid hans sida den tjusande varelse, i hvilken han förälskat sig i Neapel. Det är den äldsta af förvaltarens döttrar Ernestine, som åtföljde en förnäm dam på hennes italienska resa, och där blef sedd af Ernst. Alla döttrarna äro skönheter med den utmärktaste uppfostran, men Ernestine är den skönaste och fullkomligaste af dem alla. En lyckligt påhittad list af henne uppretar de tre domarinnorna mot henne, och hon förklaras vara den fulaste. Planen är inte illa tänkt och kunde i en skicklig författares hand blifvit en rolig fars, hvilket nu icke var fallet. Högquist i titelrollen vann priset, och därnäst hennes tillbedjare Hyckert.
Per Sevelins afskedsföreställningDagen därpå tog Sevelin afsked af publiken genom ett långt spektakel, som tog sin början redan klockan sex. Han uppträdde då i sin gamla glansroll baron Torrved i »Ålderdom och dårskap», hvarefter gafs »Sannljugaren», där han alltid firat triumfer såsom den fintlige betjänten, och slutligen »Fra Diavolo» med honom som lord Kockburn. Han mottogs med uttryck af publikens välvilja samt tolkade vid framropningen efter spektaklet sin afskedshälsning i några ganska enkla vers. — Under de närmaste representationerna uppträdde mellan akterna trenne främmande virtuoser. Den förste var oboisten i danska hofkapellet Filip Barth, hvars stora rykte dock ej bekräftade sig. Han kunde ej besegra oboens gnällande och nasala ljud. Däremot tycktes han större som kompositör. — Ett par dagar senare spelade en af Wexschalls elever, violinisten Niels Gade, och valthornisten K. Naumann inför klent besatt salong. Den förre var i början ganska rädd, men tog upp sig och skördade mycket bifall. Naumanns ton saknade mjukhet och behag.
Repris af Glucks »Armide»Glucks »Armide», som efter tretton års hvila återupptogs i ny kostymuppsättning i december 1835, repriserades 18 oktober efter att ha varit försvunnen från spellistan under hela föregående år. Alldenstund »de glacerade älskarna af vådevillen» uteblifvit, var endast en tredjedel af amfiteaterns 114 platser försåld. För öfrigt var salongen fullsatt utom en liten del af första raden. Orkestern lät skäligen klen mot fordom, och körerna hördes knappast, men Henriette Widerberg var så mycket bättre. Indisponerad i början, vann hennes röst med hvarje akt. Hon framropades efter operans slut och hälsades med entusiasm. Lindström var opasslig, och Håkanssons röst försämrades mer och mer. Mamsell Petersén var däremot utmärkt som Hatet, hvilket parti alldeles icke är så lätt, som mången tror.
Lars Kinmansons recett. »Den farliga tanten»Lars Kinmanson, hvilken 22 oktober fått försöka sig såsom Winberg i »Bildhuggaren», en af Lars Hjortsbergs forna triumfroller, hade sin recett en vecka därefter, då för första gången uppfördes »Den farliga tanten», komedi i sex tablåer af den några månader förut afdöde tyske författaren Albin von Meddlhammer. Den berättar, huruledes Karl von Horst (Stjernström), systerson till den anstolte friherre von Emmerling (Svensson), hvilkens förfäder voro samtida med Gottfrid af Bouillon, förälskat sig i den ryktbara skådespelerskan Adéle Müller (Högquist), som besvarar hans böjelse; huruledes friherren, bekajad af världens orättvisa fördomar mot hennes stånd, söker med all makt förhindra detta giftermål; huruledes han vid ett besök, som han för detta ändamål aflägger hos henne, totalt förhäxas af hennes förståndiga tal och de förtjusande egenskaper hon lägger i dagen, förklädd till sin egen tant; och slutligen huruledes systersonen genom denna hennes list lyckas vinna sin tillbeddas hand. — Pjäsen blef rätt omtyckt tack vare det förträffliga spelet. Emmerling tycks ha varit en bland Svenssons bästa roller. Blanche yttrar i Freja, att »vi ha ej kunnat hos herr Svensson upptäcka någon talang eller fördraga hans deklamation, i synnerhet då han skanderar vers, men såsom Emmerling var han mästerlig». Stjernström talade bra och förstod att kläda sig smakfullt och elegant, men han försökte härma Péchenas fjäskiga sätt att röra sig, hvilket icke var fördelaktigt för honom. Högquist vann en publiksuccé, men Blanche säger, att hon ej tillfredsställde hans förväntan. »Såsom Adèle Müller är hon enkel och naturlig, men som tanten blir hon i högsta grad onaturlig. Hon sveper ansiktet i en hufva, kröker ryggen, släpar litet på uttalet och tror sig därmed ha gjort nog — men hvar fanns den ädla kvinnliga värdighet, som i ett enda ögonblick mäktar kullstörta den gamle ungkarlens lefnadsprinciper? Hon föreföll således ingenting mindre än farlig, och den gamle baronen blir en narr, ett pundhufvud, som kan luras af litet nog.» Själf omtalar hon i sin dagbok, att hon såg pjäsen i Berlin 1842. Den som spelade tanten »tog sin roll allvarsammare och stelare än jag, kanske är det rättast — jag tar den mera glad och fryntlig». Hon tycks bl. a. ha stickat på en strumpa, ty parkettens damer beundrade helt högt hennes stora förmåga däri, efter hvad en åskådare berättat mig. Stycket gafs femton gånger under spelåret. — Karolina Bauer, sedermera grefvinna Plater, omtalar i sina memoarer, hur hon höll på att under sitt gästspel 1837 på Burgteatern göra fiasko i denna roll. Hon förklädde sig som tanten i en gammal brun och gulrandig atlasklänning från föregående århundrade och därtill en grå lockperuk med en ofantligt hög, rikt utsirad hufva. Den ordinarie rollinnehafvarinnan, som kände sina wienares svaghet för teaterlyx, uppträdde däremot som en liten sockerdocka i små blonda lockar, en hvit atlasklänning, insvept i en dyrbar purpurröd sammetskappa med hermelinbesättning och mottogs alltid med en stormande applåd, under det att en isande dödstystnad mötte Karolina Bauer vid hennes entré i en enkel grå kappa. Men hennes spel hälsades sedan med dånande bifall, och hon blef alltjämt trogen sitt konstnärsvalspråk: »först sann — sedan skön!» — ty »förgyllning förgår — svinläder består!» säger tennsoldaten i Andersens sagor. — Till efterpjäs repriserades Mélesvilles gamla treaktskomedi med dans »Czar Peter skeppstimmerman i Holland». Värdet af detta stycke beror helt och hållet på spelet. Då Cederholm och Lars Hjortsberg utförde Peter den store och borgmästaren i Saardam (se del III sid. 176) var pjäsen hjärtans rolig, men med Dahlqvist och recettagaren i de respektive rollerna hade pjäsen förlorat all sin färg, och den gick endast två gånger. Det var ett fel att oupphörligt ta upp de gamla pjäserna, hvilkas framgång uteslutande berodde på Hjortsbergs spel, i stället för att öfva in nya. Recettagaren hyllades emellertid af publiken, som fyllde nästan hela salongen trots de dubbla eller med 50 procent förhöjda biljettprisen.
Julius Günthers debutEn debut, som motsågs med den mest spända väntan och nyfikenhet, ägde rum 8 november, då den unge f. d. underofficeren vid Älfsborgs regemente Julius Günther f. f. g. uppträdde såsom Fra Diavolo och med ens vann alla damers beundran. Han var född i Göteborg 1 mars 1818 och hade åtnjutit sin faders, den utmärkte orgelspelarens grundliga musikaliska undervisning. Hans röst var af en styrka, klangskönhet och renhet, som icke hos oss då öfverträffades. Dessutom visade han en förvånande säkerhet i sitt sceniska framträdande, rörde sig ledigt och naturligt och lade i dagen ett lif, en själ och en passion, som alldeles icke förrådde nybörjaren. Han hälsades efter pjäsens slut af stormande bifall, som till allmän öfverraskning afbröts genom att orkestern spelade upp folksången med anledning af att det var drottningens födelsedag. Därefter inträdde Günther på scenen och mottogs med skallande bravorop. Charlotte Ficker som Zerlina var i början så rädd, att hon nätt och jämnt kunde följa med i ensemblesakerna, men blef småningom säkrare och spelade nattscenen bra, ehuru hon sångligt ej kunde fullt ersätta Widerberg. Fru Frösslind, som representerade ladyn, förmådde då knappast uppbära några sångpartier. Däremot utförde Habicht lyckligt lordens roll både i sång och spel, och »själfve Pfeiffer sjöng sitt parti i tredje akten på ett sätt som aldrig tillförene», säger Blanche.
Lars Hjortsbergs återuppträdandeRedan tre dagar förut voro alla biljetter utsålda till 13 november, då Lars Hjortsberg återuppträdde såsom Orgon i »Tartuffe». Han mottogs med det mest stormande bifall och framropades efter pjäsens slut. Han uppträdde i samma stycke ännu en gång under månaden och två gånger i »Juden», där Blanche anmärker, att han »tycktes något besvärad af rollen». Fanny Hjortsberg återgaf Elisa Rathcliffes parti med den sanning i uppfattning och den naturliga värme, som alltid utmärkte den unga skådespelerskan. Fru Wennbom som hennes mor passade ej för den allvarliga rollen; däremot lyckades Söderberg rätt bra ersätta Sevelin som Jabal. Under julveckan uppträdde Hjortsberg äfvenledes tvenne gånger som den äldre af grefvarna Klingsberg.
Julius Günther. Efter teckning af Maria Röhl 1839.
Repris af »Hamlet»»Hamlet» syntes på spellistan några gånger under spelåret, omväxlande utförd af Almlöf och Dahlqvist. Den senare hälsades 16 november af den fåtaliga publiken med hurrarop, och Allehandas anmälare tackar honom för det nöje han beredde åskådarna och förklarade, att ingen af hans föregångare så riktigt tänkt sig in i rollen och så helgjutet återgifvit den. Blanche säger, att »han hade ögonblick, då han lyfte både sig och åskådaren till himlens höjder». Med undantag för Emilie Högquists Ofelia var utförandet i öfrigt rätt underhaltigt. I synnerhet lär Svensson varit ryslig som vålnaden. »Hans gastskri under teatern: svärjen! gjorde, att scenen ofvanpå tog en högst löjlig vändning.»
Giovanni Bellettis debutDagen därpå hade den italienske barytonsångaren Giovanni Battista Belletti konsert. Han var född 1813 i staden Sarzana, ej långt från Carrara, och hade studerat vid den berömda musikskolan i Bologna under den ryktbare Pilottis ledning. Trots att man ifrigt rådde honom att ägna sig åt scenen, tvekade han i början, tills han i Carrara sammanträffade med bildhuggaren Johan Byström, hvilken erbjöd sig att bekosta hans resa till Sverige, härbärgera honom i sitt hem och förhjälpa honom till debut på kungliga operan. Om den misslyckades, lofvade han att sända honom tillbaka till Italien. Ett så frikostigt anbud kunde Belletti icke motstå och åtföljde Byström till Stockholm 1838. På den till hans förmån arrangerade konserten 17 november sjöng han en aria ur Rossinis opera »Maometto II», en romans och tillsammans med Jenny Lind en duett ur Mercadantes opera »Normanni a Parigi». Dessutom spelade han pianostämman i egna variationer för flöjt och piano tillsammans med Karl Bock. Programmet, som af hofkapellet utfylldes med ett par uvertyrer af Cherubini och Rossini, afslutades med Bellettis utförande af Rossinis elektriserande Tarantella napolitana, hvilken begärdes da capo. Samma månad sjöng han en afton mellan akterna Figaros aria ur »Barberaren» och cavatina ur Bellinis »Sömngångerskan». Ehuru man erkände röstens styrka och hans skicklighet att behandla den, vann han dock i början ingen framgång till följe af den italienska munartens sträfhet, med hvilken det svenska örat har svårt att förlika sig. Längre fram blef han en publikfavorit.
Giovanni Belletti. Efter teckning af Maria Röhl 1841
— Den kvällen, 26 november, gafs en repris af »Valerie» med Emilie Högquist i den svåra titelrollen, som förut utförts af Ch. Erikson (se del IV sid. 162). Högquist hade i Paris sett m:lle Mars spela den och önskade nu få försöka sig däri. Mars återgav den blinda flickan ungdomligt behagfullt, i motsats till den vanliga långtrådiga uppfattningen, som genom det monotona, släpande och sentimentala i spelet visserligen väcker medlidande med den olyckliga, men ej någon sympati för henne. Hon spelade friskt som en solig vårdag och gladt som en skogsfågel ... och huru skakande blir icke just därigenom blindheten hos denna hulda, älskvärda varelse. Berömdt var hennes »j'attendais», och då hon i slutet af pjäsen mot himlens höjd framjublade sitt »j'existe!» väckte hon hos publiken en hänförelse utan gränser. Därhän kunde ju Högquist icke komma, men hon var rätt bra och rönte mycket erkännande för sin Valerie. Den greflige tillbedjaren framställdes af Dahlqvist.Anm
Sällström sjöng ett par gånger under november med mycket behag i »Don Juan», ehuru han med stor varsamhet ansatte sina höga toner. Henriette Widerberg däremot måtte varit särdeles illa disponerad, ty hon sjöng doña Anna alltemellanåt falskt. De öfriga utförde oklanderligt sina roller. — Följande månad fick publiken njuta af en annan Mozartopera, då »Trollflöjten» gafs för en serie fulla hus med Günther som Tamino, hvilket parti han sjöng med känsla, renhet och säkerhet samt fraserade texten utmärkt. En sådan Pamina som den Jenny Lind framställde, hade man aldrig förr hört. Hennes uttryck af smärta och förtviflan i sången till den stumme Tamino var så djupt och sönderslitande, att det ovillkorligen rörde åhörarna till tårar lika mycket som det själfulla i själva tonerna. »Kritiken tystnar», säger Allehanda, »inför en sådan Pamina, hvars rena musikaliska anda hos Lind uppenbarar sig liksom från en högre värld.» Lasse Kinmanson och Fanny Hjortsberg (Papageno och Papagena) sjöngo sin kvicka duett högst pikant, men hans bror Fredrik och fru Enbom rådde icke med Sarastros och Nattens drottnings fordringsfulla partier. I synnerhet var den senare betänkligt svag, och flöjten måste ofta anlitas som supplement.
Henriette Sontag. Efter stålstick af Fr. Stöber i Wien.
Weber's »Euryanthe»Webers treaktsopera »Euryanthe» uppfördes f. f. g. i Stockholm måndagen 3 december såsom recett för Fredrik Kinmanson. Ehuru han icke begärde mer än 25 procents förhöjning af biljettprisen, blef salongen icke utsåld, och dock innehades titelrollen af Jenny Lind. Femton år förut hade operan haft sin premiär i Wien med Henriette Sontag (1806—1854), då Webers härliga musik visserligen gjorde furor, men kunde icke bibehålla sig mot Rossinimusiken, som då stod på sin höjdpunkt i Wien, och den underhaltiga libretten bidrog, att operan ej vann någon popularitet. Fabeln är författad av Helmina von Chézy, om hvilken dr Castelli skrifver i sina memoarer, att hon var »eine der ausgezeichnetsten lyrischen Dichterinnen ihrer Zeit, und ihr Name wurde mit grosser und verdienter Anerkennung genannt», men hennes text till »Euryanthe» saknar verklig poetisk kraft och är alldeles ovanligt långtrådig, byggd på en gammal fransk saga: »Histoire de Gérard de Nevers et de la belle et vertueuse Euryanthe de Savoye, sa mie». Händelsen tilldrager sig 1110 vid Ludvig VI:s hof i Préméry. Adolar, grefve de Nevers (Robach) är förlofvad med Euryanthe af Savojen (Jenny Lind), hvilken bebor Adolars stamslott, där Eglantine af Puisaye (fru Enbom) en upprorsmakares dotter, hålles fången. Denna älskar Adolar, men är af honom försmådd. Å andra sidan älskar Lysiart, grefve af Forez (Fredrik Kinmanson), Euryanthe utan gensvar. Intrigen knyter sig genast i början af pjäsen, då Lysiart, afundsjuk på Adolars lycka och hans gunst hos konungen, smädar kvinnotrohet och, i det han afslår en duell, insätter sitt län mot Adolars, om det icke lyckas honom att framlägga bevis på Euryanthes otrohet. Lysiart sändes till Nevers för att ledsaga Euryanthe till hofvet. Emellertid har det lyckats Eglantine att insmickra sig i Euryanthes fulla förtroende till den grad, att denna omtalar för henne hemligheten om Adolars syster Emmas död, ehuru hon svurit Adolar att icke yppa den. Emma har sugit gift ur en ring, då hennes brudgum fallit i striden, och kan nu icke finna ro i grafven, innan oskuldens tårar begjutit hennes ring. Eglantine träffar Lysiart, och båda förbinda sig att taga hämnd för sin försmådda kärlek. Eglantine röfvar den hemlighetsfulla ringen ur Emmas graf, och Lysiart visar den, i det han på samma gång förklarar dess betydelse, såsom bevis på Euryanthes otro. Beviset synes tillräckligt, Adolar förlorar sitt län till Lysiart, och andra akten slutar med stark dissonans. Adolar för nu Euryanthe till en vild bergstrakt för att döda henne, men förmår det icke, då hon vill offra sig för honom vid en orms närmande, och lämnar henne. Utmattad och halfdöd påträffas hon af konungens jaktfölje, omtalar Eglantines förräderi och bevisar sin oskuld. Emellertid har Eglantine, jagad af samvetskval, blifvit vansinnig, och under bröllopståget från kyrkan till slottet nedstickes hon af Lysiart, då hon afslöjar sitt och Lysiarts förräderi i närvaro af folket och Adolar, som irrar kring sin borg i en svart rustning. Adolar ger sig tillkänna, Lysiart befaller att fängsla honom, men de beväpnade neka och skydda i stället sin fäderneärfde herre. Adolar utmanar Lysiart till tvekamp, som förhindras genom konungens (Wennbom) ankomst. Lysiart föres till döden, och Adolar får upprättelse. Den som död förmodade Euryanthe införes på en bår, lefver upp, och operan slutar lyckligt med dygdens seger. Emmas själsfrid är äfven vunnen, då oskuldens tårar ur Euryanthes ögon fuktat den hemlighetsfulla ringen.
Under sina samtal med Eckermann säger Goethe bl. a., att en operakompositör nödvändigt måste förstå poesi, på det att han må kunna skilja det goda från det usla och undvika att slösa bort sin konst på något mindervärdigt. »Karl Maria von Weber — tillägger han — borde icke ha komponerat Euryanthe. Han borde genast ha insett, att detta var ett dåligt ämne, som man icke kunde göra något af. En sådan insikt ha vi rätt att förutsätta hos hvarje kompositör. Det är något, som hör till hans konst.» — Till den skäligen banala texten har Weber emellertid komponerat en underbar musik, som vann de konstförståendes beundran, men som föga uppskattades af den stora allmänheten, icke ens i Tyskland. Dock ha åtskilliga nummer blifvit ganska populära såsom den praktfulla uvertyren, Adolars cavatina i första tablån: »Uti mandelträdens lunder vid Loirens gröna strand», Euryanthes aria i andra tablån: »Eko i dalen, bäckarnas sus», operans mästerstycke, om hvilken Larousse (Dict. d'opéras) säger: »Rien n'égale la suavité rêveuse, la mélancholie charmante de ce morceau», och slutligen den berömda jägarkören i tredje akten, som är en af Webers bästa ingifvelser.
Jenny Linds spel var nästan mer hänförande än hennes sång, ty partiet låg otacksamt för hennes röst och fordrar mer styrka, än hon då ägde. Men hon var beundransvärd i första aktens cavatina, och under tredje aktens skogsscen grät man i salongen. Fru Enbom kunde ej göra sig gällande bredvid en så själfull sångerska, men hon sjöng duetten med henne i första akten ganska bra. Robach var oklanderlig, men Kinmanson tog sig mindre fördelaktigt ut. Hans röst förslog ej till partiet, och hans ärliga uppsyn passade alls icke till den bofaktiga karaktären. Rollen fordrar dessutom en yngre och lifligare framställare. Kör och orkester förrådde alltför mycket sin dåvarande svaghet, men i Selinders balett vann Johansson ett förtjänt bifall. »Euryanthes» musik är svår, och operan fick icke något mönstergillt framförande,
Skogsscenen ur »Euryanthe» å K. teatern i Dresden med Wilh. Schröder-Devrient i titelrollen.
emedan den kastades fram efter endast fyra scenrepetitioner enligt en föga lofvärd vana hos den dåvarande styrelsen att aldrig lämna tillräcklig tid för inöfningen, utan den första representationen blef aldrig mer än den första någorlunda ordentliga generalrepetitionen. Genom fru Enboms opasslighet fördröjdes andra framförandet ända till påföljande söndag, och operan gick ej mer än fyra gånger.
Bayard's »Debutanten och hennes far»Inför fullsatt salong gafs »Debutanten och hennes far» i F. N. Bergs öfversättning första gången 10 december. Lars Kinmanson såsom den gamle räfven Gaspard öfverträffade allas förväntan, ehuru han nog förlorade vid jämförelsen med mr Francisque, som i den rollen firade en verklig triumf. Kinmanson spelade med lif och lust, och i deras ögon, som ej sett fransmannen, var han alldeles förträfflig. Fanny Hjortsberg kunde godt täfla med Pauline Edelin som Anais och Charlotte Erikson i Anitas roll likaledes med Deschanel. Äfven Stjernström som grefve Ernest var bra. Kinmanson inropades och förde då med sig Fanny Hjortsberg. Pjäsen har sammanlagt gått ett par hundra gånger i Stockholm, senast med Knut Almlöf som en alldeles öfverdådigt rolig Gaspard.
Annandag jul fick publiken återigen muntert, ty då spelade Lars Hjortsberg sin gamle grefve i »Grefvarne Klingsberg». Skada bara att sonen Abraham fortfarande skulle grumla nöjet genom den högst olyckliga figur han gjorde som den unge grefven. Direktionen hade gifvit rollen åt annan person efter hans tråkiga framställning året förut (se del VII sid. 97), men låtit förmå sig att återlämna den till honom på grund af faderns enträgna begäran. Han gjorde icke därmed sonen någon tjänst, ty publiken tyckte, att han var högst otreflig att skåda. Karolina Bock var däremot alltjämt samma makalösa, fåfänga och trätgiriga fru Wunschel, som hon var femton år förut.
Året 1839 började bra för Emilie Högquist. Strax på nyåret kunde dagspressen meddela, att hon vunnit högsta vinsten på Lübeckska lotteriet med 30,000 mark, hvilket bekräftades af lotteriets härvarande kommissionär, och satte henne i stånd att under sommaren företaga sin tredje resa till Paris. 2 januari spelade hon i »Familjen Riquebourg», där hon sedan gammalt var gärna sedd af publiken, och dagen därpå vann hon två nya framgångar. Nils Almlöf hade då sin recett, som samlat fullt hus, trots 50 procents förhöjning af biljettprisen. Den inleddes med en enaktskomedi »Brudslöjan», ett hastigt öfvergående kärleksgnabb mellan ett par älskande, som blef någorlunda drägligt genom Högquists högst behagliga och naiva framställning. Hennes motspelare var recettagaren. Det lilla stycket var sammanskrifvet af den framstående österrikiska hofskådespelerskan och författarinnan till ett sextiotal teaterpjäser Johanna Franul von Weissenthurm.Anm Münch-Bellinghausen's »Griselda»Därefter gafs f. f. g. Friedrich Halms (friherre von Münch-Bellinghausen) dramatiska femaktsdikt »Griselda» i Nils Arfvidssons fria öfversättning. Den hvilar på en medeltida folksaga, som författaren sammanflätat med sagan om kung Artus och riddarna af Runda bordet. Artus' gemål var den för sin skönhet och sin behagsjuka så ryktbara Ginevra. Arbetet uppfördes f. f. g. 1835 på Burgteatern, skänkte diktaren hans första lager och tillvann sig obetingadt åskådarnas beundran genom sin utmärkta teknik och den poetiska fläkt, som genomströmmar dikten. Intrigen är i korthet, att Percival af Wales, en riddare af Runda bordet efter lång frånvaro kommer tillbaka till sin konungs hof. Det tvungna, frivola, ihåliga hoflivet misshagar honom, hvaremot han svärmar för den naturliga och enkla tillvaron, och han har under sin bortovaro gift sig med en kolares dotter. På drottningens och hennes damers uppfordran omtalar han historien om sitt giftermål med Griselda, hvarunder han, retad af damernas stickord, skarpt hånar hofvets seder. Detta förbittrar drottningen, och en häftig ordstrid utspinner sig. Konungen kommer, och man gör Percival ett förlikningsförslag, om han vill återtaga de för drottningen skymfande orden. Då han nekar, föreslår den ränkfulla Ginevra en annan utväg. Hon begär, att Griseldas så högt prisade kärlek skall bestå tre prof. Först skall Percival begära, att hon lämnar ifrån sig den son hon födt honom; därpå skall han förskjuta henne; och slutligen skall hon ändå hysa samma kärlek till honom som förut. Går hon segerrikt genom dessa prof, då »gör Englands drottning knäfall för Griselda», eljest måste Percival böja knä för Ginevra. Aftalet blir bekräftadt, och därmed slutar första akten, utan tvifvel den bästa, skickligt anlagd och här och där erinrande om Shakspere. De följande tre akterna äro ingenting annat än ett genomgående af dessa prof, hvilket visserligen leder till många intressanta situationer, men bringar föga nytt. I sista akten är allt festligt smyckadt, och man gläder sig åt den fredliga upplösningen. Då man nu afslöjar för Griselda sanna förhållandet samt väntar att få höra henne jubla af fröjd, utbrister hon i stället i klagan öfver att hon bedragits på sin kärleks fasta tro af ett tomt sken, och därmed förklarar hon sin kärlek till Percival förintad. Den inbilske skräflarens stolthet och egoism äro hårdt straffade, och moralen har fått sin rätt, men har också poesien och den estetiska känslan fått det? Vi tvifla därpå. Visserligen gör stycket ett kraftigt dramatiskt intryck.
Friedrich Halm. Efter teckning af Jos. Danhauser 1840.
Författarens grundidé är skarpsinnigt tänkt, han fängslar vårt intresse, han lockar till och med tårar i våra ögon, men ändå känner man icke någon full tillfredsställelse efter styckets slut. Hvarför? Emedan här icke finnes någon triumferande oskuld, intet hjältesinne som öfvervinner motgången, utan hufvudpersonerna skiljas från oss, visserligen som olyckliga väsen, värda allt vårt medlidande, men ändå som skäligen obetydliga och högst vanliga människor. Man har sett en oerhörd tragik byggas upp på en oproportionerligt liten grund, på ett vedervärdigt motiv, ja egentligen på blott en lättsinnig taktlöshet. Den inger oss genast en pinsam känsla, som stegras under handlingens gång och skänker oss ingen full njutning. Det psykologiska experimenterandet genom tre hela akter är för raffineradt för att vårt intresse skulle kunna stegras, bågen är för hårdt spänd, pröfningarna, hvars utgång man förutser, verka till sist icke mer. Slutet, så öfverraskande det först synes, nedrifver vid närmare skärskådande hela den psykologiska byggnaden. Allt vänder sig kring kärleken, och det slutar med att denna kärlek själf dör, och i dess ställe träder icke hat, men likgiltighet. Kärleken var det, som fängslade oss vid Griselda. Denna kärlek får icke kallna, om vår sympati för hjältinnan skall kunna bibehållas. Då emellertid författaren uti flera situationer frambringar en beklämd sinnesstämning hos åskådaren, gör till följe däraf hela dikten ett högst pinsamt intryck. Heinrich Laube säger i sin »Burgtheater», att repertoarstycken blifva allenast sådana, hvilka vinna deltagande inom en nations bildade kretsar, och det är fallet endast där innehåll och form i lika grad tilltala. Formen ensam förmår det icke.Anm
Dramats iscensättning hörde till det mest lyckade vår scen då på länge åstadkommit, och det förefanns både i kostymer och dekorationer en verkligt glänsande prakt. Första akten föreställde en ståtlig sal i bysantinsk stil. I fonden var en vattenkonst anordnad, som var illusoriskt utförd, och folkvimlet vid ridåns uppgång var lifligt och rörligt. Belysningen var bra tänkt och verkställd, rik och effektfull. Kostymerna voro smakfulla och tidstrogna; i synnerhet voro Ginevras tre dräkter ypperliga. Percivals klädsel var en svår uppgift, men kostymordonnatören hade löst den med stor skicklighet.
Julia Rettich f. Gley. Efter oljemålning af Ludwig Passini.
— Hvad utförandet beträffar, var Fanny Hjortsberg alldeles utmärkt i den svåra och ansträngande rollen af den ömma och hängifna kvinnan i striden mellan moderns och makans plikter; och Nils Arfvidsson säger i sin »Nord och söder», att hon, ehuru mycket underlägsen i sceniska studier, återgaf rollen med mera naivitet än själfvaste Julia Rettich (1809—1866) på Hofburgteatern och lade i dagen en tjusande innerlighet, parad med en helgjutenhet, som var beundransvärd. Percival kunde ej ha fått en bättre framställare än recettagaren, som hälsades med starka bifallsrop. Han var ju en mästare i det mimiska och sade sin roll ypperligt, hvilket är svårt med de många och långa afbrotten under den poetiska beskrifningen på frieriet. Emilie Högquist var hvad dräkt och utseende beträffar den vackraste bild af en ung nordisk medeltidsdrottning man kunde få se, och sitt knäfall i femte akten gjorde hon med en grace, en elegans, en innerlighet, som väckte ett bifallssorl i hela salongen. Hon var helt enkelt bländande och bidrog icke litet till hoffestens glans. »Så mycket fattigare», säger Blanche, »tog sig Kinmanson ut i sin enkla kostym. Han borde för öfrigt ha spelat Griseldas fader i stället för Svensson, och kung Artus kunde framställts af hvem som helst med någorlunda ståtlig figur.» Dahlqvist gjorde sin Tristan med verklig talang, hans berättelse i tredje akten hälsades med en liflig applåd, och vid andra representationen framropades han, ehuru hvarken han eller Almlöf efterkom inkallandet, utan lämnade denna heder med lika mycket galanteri som rättvisa åt Fanny Hjortsberg ensam. — Det var i tredje aktens fjärde scen som Nils Almlöf en afton gjorde sin berömda missägning, då han vid skilsmässan från Griselda skall förkunna henne, det
»konungen befallt, att |
men i stället utbrast:
»så arm och hjälplös som du kommit hit, så hjälp- och armlös skall du draga hädan!» |
Repris af »Figaros bröllop»Onsdagen 9 januari och påföljande söndag gjordes en repris af »Figaros bröllop». Fredrik Kinmanson och fru Enbom sjöngo alltjämt det grefliga paret. Emedan Fanny Hjortsberg denna tid spelade Griseldas ansträngande roll, ville man spara henne och lät fru Frösslind, trots hennes fyrtiosex år! återtaga Cherubins roll, och denna »behagens eternell» sågs fortfarande med nöje af publiken. Sällström gick ju på grafvens brädd, och af hans härliga röst återstod icke mycket, men de mörka ögonen blixtrade ännu, och han såg ut som en Figaro skall se ut. — Henriette Widerberg hade visserligen kvar sitt täcka ansikte, sin vackra figur och sin silfverklingande stämma, men hon var öfver fyrtio år, hennes beundrares antal hade glesnat mer och mer, och hennes sol var i nedgående både inom och utom teatern. Dessutom var hon oftare än förr indisponerad, och detta allt gjorde, att hon litet emellan var vid dåligt humör. Måhända får man däri söka förklaringen till det skandalösa uppträde, som ägde rum 13 januari mellan fru Enbom och henne på själfva scenen under andra akten af »Figaros bröllop». Den senare lär ha sagt, att den förra ej kommit ut med sin aria i tredje akten onsdagen förut, hvilket denna ögonblickligen riposterat med påståendet, att den senare sjungit falskt. Häraf blef följden att, när grefvinnan i början af andra akten slutat sin aria »Milda himmel, se min smärta», passade Susanna på att genom en hastig entré afbryta den applåd, med hvilken vänliga händer ämnade glädje fru Enbom. Dessutom försummade hon att sätta fram en stol åt grefvinnan, hvilket föranledde denna att utom rollen i högdragen ton befalla henne göra detta, på hvilket Susanna svarade så högt, att det hördes ned i orkestern: »Det kan du göra själf, din satans markatta!» hvilket naturligtvis framkallade en allmän munterhet bland hofkapellets ledamöter. Och så kom scenen, då Susanna framför toaletten ordnar grefvinnans lockar. Man observerade nu tydligt från salongen, att medan den ena sade sin replik enligt textboken, passade den andra på att hviska en mängd saker, som icke stod i rollen, och vice versa. Dessutom behandlade Susanna sin matmors frisyr med allt annat än milda händer. Ett sorl af förvåning, ovilja och munterhet hördes bland publiken, och Sällström gjorde slut på det pinsamma uppträdet genom att göra sin entré tidigare än han skulle. Uppskakad af detta gräl, blef Widerberg till på köpet illamående och kunde ej sjunga sin aria i fjärde akten. Till straff för deras skamliga beteende fingo bägge damerna plikta 50 rdr bko hvardera.Anm
Varin's »Tre hustrurs man»En rätt rolig enaktare »Tre hustrurs man och dock ungkarl», från en tysk bearbetning af ett franskt original öfversatt af Vilh. Svensson, införlifvades 17 januari med repertoaren och bibehöll sig där långt in på 1850-talet. Unge Fritz (Hyckert), poet och teaterförfattare kan ännu icke lefva af sina arbeten, utan nödgas anlita sin rike farbrors (Svensson) gifmildhet. Denne börjar emellertid minska understödet, och Fritz hittar då på, att han gift sig och därför behöfver mera pengar, hvarpå gubben skickar en större summa till de nygifta. Följande år får frun en son, tredje året en dotter, fjärde och femte på samma sätt. Helt oväntadt besluter grubben att själf resa upp till hufvudstaden för att ta den unga familjen i ögonsikte, och nu uppstår ett fasligt bryderi. Fritz anförtror sig i sin nöd åt en medlidsam modehandlerska (Karin Wennbom), som lånar honom sin lille son, och en ännu medlidsammare symamsell (Ch. Ficker) samtycker att låna ut sig själf. De tre öfriga barnen anses vara ute för att hämta frisk luft, och sålunda är allt i ordning. Farbrodern kommer och finner den unga frun förtjusande. Men nu inträffar ett dunderslag. Mamsellens fästman (Wennbom) uppenbarar sig. Det blir utbrott af svartsjuka, förebråelser, onkeln vredgas öfver hustruns otrohet, och slutligen förklarar hon, att hon icke är någon hustru. En ny sådan måste sålunda hastigt anskaffas, och Fritz tar sin tillflykt till modehandlerskan. Under tiden inkommer en äldre dam (Karol. Bock), hvilken anmäler sig som fru Fritz, därtill öfvertalad af symamsellen. Då nu Fritz visar sig med modehandlerskan vid handen, befinnes hon vara onkelns egen hustru, som han icke sett på åtta år, och kärlekspanten hans egen son. Förklaringar, omfamningar, förlåtelse till höger och vänster och belåtenhet åt alla kanter. Dialogen var liflig, det ena naturligt motiverade uppträdet följde utan afbrott på det andra, och publikens skrattmuskler höllos i beständig rörelse. Dessutom spelades roligheten rätt bra af hufvudrollernas innehafvare, och den kunde ges tolf gånger under spelåret.
Då »Trollflöjten» gafs 21 januari, öfverraskades publiken af att Emilie Högquist för att rädda spektaklet åtagit sig att utföra Papagenas parti. Fanny Hjortsberg hade öfveransträngt sig på Griseldas kräfvande roll och samma dag blifvit allvarligt sjuk. Oaktadt den korta förberedelsetiden utförde Högquist den tacksamma uppgiften ganska försvarligt och gjorde, i det ögonblick hon kastar af sig gummasken, en briljant effekt i den vackra kostymen. Hon utförde rollen äfven 23 januari.
För ovanlighetens skull fick man 26 januari skåda en ny balett i tre akter »Alfhild eller Den underbara lyran» uppsatt af Selinder med smak och elegans, hvilket då icke var så lätt att åstadkomma, när man eftersinnar resurserna. Med konstfärdighet och behag dansade Sophie Daguin, Adolfina Fägerstedt, Selinder och Johansson solopartierna. Pantomimer i flera akter bruka bli långtrådiga, hvilket icke alls var fallet med denna, som spelade i svensk medeltidsmiljö.
Efter en julhelg med mildt, nästan vårlikt väder blef det skarp vinter i midten af januari, och den häftiga omkastningen i väderleken vållade stor sjuklighet i hufvudstaden. Spektaklerna måste mot slutet af månaden dels alldeles inställas, dels hvarje dag ändras med anledning af att större delen af den kvinnliga personalen blef genom sjukdom otjänstbar. Henriette Widerberg kunde ej på längre tid uppträda; Emilie Högquist fick en svårare bröståkomma; Fanny Hjortsberg, som måst hålla sig inne för att hvila sig, insjuknade allvarligt i februari, och äfven Charlotte Ficker var opasslig. Lauras roll i »Slottet Montenero», som hon några gånger utfört, öfverlämnades åt Jenny Lind, hvilken sjöng den första gången 6 februari inför nästan fullt hus. I uttryckets värma och själfullhet stod hon här som alltid vida framför hvarje annan af våra sångerskor. Söderberg, som efter Sevelin fått öfvertaga Longino, var mycket lyckad och underhöll publikens munterhet. — Kvällen därpå var det nära, att det blifvit eldsvåda i kronvinden. När kontrollören öfver teaterhusets eldsläckningsanstalter, revisor Liljander, gjorde den sedvanliga ronden, hörde han därinifrån ett klagande ljud och fann henne, som skötte om kronan, strax innanför dörren med kläderna i full låga. Brandmästaren Carling och ett par tillkallade arbetare förde kvinnan till ett vattenkar, där elden släcktes, hvarefter hon bortfördes för att erhålla läkarvård.
En af de njutningsrikaste aftnar man på länge haft på Kungliga teatern bereddes den trots dubbla pris fullsatta salongen genom Sällströms recett 11 februari. Till en början fick man skåda en för första gången visad tableau vivant, »Den heliga Cecilia» efter Nicolas Mignards (1605—1668) oljemålning framställd af E. Högquist. En referent, som i hastigheten trodde, att han återsåg den förut gifna »Heliga Cecilia» efter Rafael, skref i sin tidning, att denne mästare med glädje skulle sett detta sitt helgon återgifvet i Emilie Högquists person. Nu var det i stället Mignard, som fick den glädjen. Jenny Lind sjöng till tablån kupletter med musik af Berwald, hvilka dock till slut föreföllo något långa. Därefter uppfördes f. f. g. enaktskomedien »Min fars värja». Den hade förut gifvits af franska truppen, men Stjernström, som där hade en för honom särdeles lämplig roll, öfverträffade vida Péchena, och Charlotte Erikson som modern visade sig vara en värdig medtäflerska till m:me Brice, ehuru hon var något osäker på läxan.Adam’s »Postiljonen från Lonjumeau» — Till sist gick f. f. g. öfver scenen »Postiljonen från Lonjumeau», opéra-comique i tre akter med musik af Adam, en af de operetter som under dessa år gjort största lyckan på de franska teatrarna (prem. Op. com. 13. 10. 1836). Innehållet är i korthet, att markis de Corcy (Habicht) är nära att falla i onåd hos Ludvig XV, emedan han ej kan ge operan »Castor och Pollux», därför att en hertiginna fått makt med den ene af sångarna, och en magkramp med den andre. Kungen ger markisen det rådet att bege sig ut bland landets söner för att leta reda på lämpliga röster. Han träffar då på en postiljon (Sällström), en Adonis bland karlar och en näktergal bland postiljoner. Han är visserligen nyss vigd vid den täcka Madeleine (Ch. Ficker), och bruden väntar honom under hemmets trefliga tak, men den lysande bana markisen förespeglar honom lockar honom bort från både hustru och hästar. Hon svimmar naturligtvis och reser sedan efter sin otrogne man, men tar en krokväg öfver Isle de France, där hon ärfver en tant, och återfinner rymlingen först efter tio år. Under namn af fru de Latour hämnas hon på markisen genom att beröfva honom hans sinneslugn och alldeles förvrida hufvudet på honom. Han ställer till med en serenad på hennes slott af Operans artister och främst den store sångaren S:t Phar, som icke är någon annan än den forne postiljonen. Denne går med förtjusning in på den förnäma och rika damens giftermålsförslag, och hennes likhet med hans hustru ökar endast behaget.
Jean Chollet såsom Postiljonen. Efter teckning af Alex. Lacauchie 1841.
Ett tvegifte är emellertid en betänklig sak, och han hittar då på att bedja en af sina kamrater föreställa prästen och förrätta vigseln. Genom en af dessa fatala händelser, som stundom tilldraga sig på teatern, får markisen höra hans öfverläggning härom med den forne bysmeden Bijou, nu korist vid Operan under namn af Alcindor (L. Kinmanson). Han underrättar fru de Latour, som genast anskaffar en verklig präst. Vigseln blir sålunda laglig. Markisen anklagar nu S:t Phar för tvegifte och låter arrestera honom. Slutligen uppdagas alltsammans. Pjäsen är rätt underhållande och kvickt tänkt, och öfversättningen af L. A. Weser var en af de bättre, som man hört på på vår teater sedan flera år, och återger icke illa en mängd af originalets ordlekar. Musiken är mera lyckad än den till »Alphyddan», och igenkändes af salongen från alla de dåtida balernas kadriljer. Postiljonvisan i första akten med sina riturneller är ostridigt det berömdaste numret och slår lifligt an med sin glada ton och den klatschande instrumenteringen, som ända till illusion påminner om de glada postiljonerna i Normandiet med deras muntra sång, deras oupphörliga smällande med sina långa piskor och ljudet af de många bjällrorna, när de satte af i galopp med sina frodiga sprakfålar. Oaktadt orkestern modererade sig, lät Sällströms röst rätt svag. Första akten sjöng han dock ganska bra, men i den andra hade han svårt att komma upp i tonen. Om rösten var borta, var dock spelet som i forna dagar. Charlotte Ficker spelade äfven förträffligt sin rätt svåra roll. Kinmanson var en treflig Bijou, och äfven Habicht försvarade sin plats. Spektaklet räckte »ända till klockan elfva på natten», hvilket Allehanda omtalar såsom något oerhördt. — Två berömda tyska tenorer har jag hört under 1880-talet, hvilka med förtjusning sjöngo Postiljonen, emedan de själfva i sin ungdom suttit på kuskbocken, nämligen Theodor Wachtel och Heinrich Bötel. Den senare koketterade dessutom med att själf klatscha smällarna med sin långa piska, hvilket sannerligen icke är lätt på scenen.
»Friskytten» gafs för fullt hus 22 februari, då Matilda Gelhaar uppträdde f. f. g. under spelåret. Hon återhördes med samma nöje som förr och delade aftonens bifall med Jenny Lind, hvilken inropades efter operans slut. Nils Almlöf utförde Kaspers roll, men det skulle han låtit bli, ty åhörarna längtade hela tiden efter Lars Kinmanson eller Johan Fahlgren i partiet.
Emilie Högquists recettEmilie Högquist hade sin recett med alla biljetter utsålda 25 februari, då efter sex års hvila Delavignes präktiga versifierade femaktskomedi »Giftermål på gamla dagar» återuppfördes med henne f. f. g. i Hortenses roll. Almlöf spelade sin gamla roll, den äkta mannen, och Lars Hjortsberg var vännen Bonnard, lika utmärkt som fordom. Charlotte Erikson, hvilken förut återgaf den unga fruns roll, hade nu öfvertagit tanten, och Stjernström försökte ersätta Torsslow såsom den förföriske grefven. Stycket gick icke mer än en gång till, hvarefter det tyvärr ej vidare återkommit på spellistan. — Representationen afslutades med Mélesvilles enaktskomedi »Les vieux péchés», som, förut spelad af Delcours trupp, nu f. f. g. blef gifven på svenska i Mannerhiertas öfversättning benämnd »Ungdomsminnen». Lars Kinmanson imiterade med mycken framgång mr Francisque såsom den f. d. ryktbare dansören, numera egendomsägare, mär i distriktet och kyrkoföreståndare, som slutligen blir gift med sin granne markisinnan (Ch. Erikson), med hvilken han upptäcker att han haft ett pikant ungdomsäfventyr. Hennes nevö (Stjernström) lyckas därigenom bli förenad med den vackra operadansösen Ninette (E. Högquist), för hvilken han upptändts af den mest glödande kärlek. Denna pjäs, som säkert skulle förefalla oss ytterst menlös, förklarades af den dåtida kritiken oerhördt skabrös, ehuru jag misstänker, att det vackra sedlighetsifrandet härrörde mindre från en sårad moral än från begäret att ånyo få utösa sin vredes skålar öfver direktionen. Publiken var ganska belåten med stycket, och det kunde gifvas tjugunio gånger till 1845.
Lyriska scenens vårrepertoarLyriska scenen hade en lycklig vårmånad. »Barberaren» framfördes 1 mars på ett särdeles förträffligt sätt. Matilda Gelhaar tycktes fullt återställd från sin sjukdom, och både Sällström och Fredrik Kinmanson hade ju alltid varit utmärkta i sina partier. Till och med Habicht återgaf grefven förvånande bra. Salongen var dock knappast till hälften fylld. Nästan fulla hus samlade däremot »Friskytten» tre gånger med Günther som Max, hvilken låg utmärkt för hans röst, ehuru man hade svårt att glömma Sällström. Fahlgren hade återfått Kasper, som han spelade och sjöng lika bra som förr. Matilda Gelhaar var en liten täck Anna, men minnet af Henriette Widerberg kunde hon ej utplåna. Hänförande som alltid var Jenny Linds Agatha och belönades med entusiastiskt bifall. — Äfven »den Stumma» gafs tre gånger under denna månad för fulla hus. Första gången på fru Enboms recett 18 mars, till hvilken hon nöjde sig med vanliga biljettpris och hade en af sina lyckligare aftnar såsom prinsessan. För öfrigt gick operan illa, hvilket hufvudsakligen var orkesterns fel. Berwald var förhindrad att tjänstgöra, och den tillfällige anföraren lät den damma på med både pukor och trumpeter, så att till och med kören hade svårt att göra sig gällande, oaktadt den var förstärkt. Lindströms röst lät svagare än någonsin, och af Pfeiffers hörde man inte en ton, hvilket kanske var en vinst. Daguin spelade med samma behag och lifliga mimik som förr. Recetten inleddes med uvertyren till »Gustaf Wasa», hvarefter repriserades Vials enaktskomedi »Mannen och älskaren» där Almlöf och Sundberg i titelrollerna hade svårt att ersätta Åbergsson och Torsslow.
Vidare är att anteckna två konserter å Kungliga teatern och framförandet af »Skapelsen» i Riddarhussalen långfredagen 29 mars med fru Enbom samt hrr Lindström och Fr. Kinmanson. Den första konserten ägde rum bönsöndagen 10 mars kl. 7—9, då två förut gifna uvertyrer utfördes, till »Fidelio» och till »le Cheval de Bronze»; Köbels klarinett och Elvers' violin läto höra sig; M. Gelhaar sjöng den välbekanta arian ur »den Stumma», som fru Enbom en vecka därefter utförde i operan, Jenny Lind samma aria ur »Oberon», som hon förut sjungit, och Sällström romansen »das Alpenhorn», hvarvid Torsell spelade pianostämman och Gürtler trakterade valthornet. Slutligen utfördes en kvartett ur »Cosi fan tutte» af Jenny Lind, Vilhelmina Enbom, Fr. Kinmanson och Günther. Man tycker ju att, när Kungliga teatern själf anordnade en konsert, den borde framfört något större musikaliskt verk och icke nöjt sig med ett program, som möjligen kunnat passa en enskild konsertgifvare. Också förmådde den icke samla mer än en knappt halffylld salong. Men ändå värre gick det med palmsöndagens konsert 24 mars, där man icke hade Jenny Linds eminenta talang att fröjda sig åt. Programmet utgjordes af uvertyrer, komponerade utaf Kuhlau och Marschner, instrumentalnummer, utförda af Bock, Nagel och Böhme, sång af Vilh. Enbom och deklamation af Georg Dahlqvist med musik af Brendler. Det hela avslutades med en tonmålning af Fr. Berwald kallad »Slaget vid Leipzig». Denna musikaliska kompott hade åstadkommit en försäljningskassa af summa summarum 246 rdr 44 sk. bko!
I början af april omtalade Blanche i Freja »Farbror Mårtens» (alias kapten A. Lindeberg) gemena utfall mot Jenny Lind i Göteborgstidningen Göthen 20 mars. Efter att ha grundligt nagelfarit hennes konstnärsskap fortfar fru Enboms f. d. make: »Fru Enbom är däremot den största, bästa och fullständigaste röst vår teater äger och troligen en af de bästa någon europeisk skådeplats kan framvisa, och likväl är hon ingenting emot det beprisade underverket». »Att mot detta incidiösa anfall göra några vederläggningar i Stockholm är öfverflödigt», säger Blanche, »och i Göteborg fick författaren sin tillbörliga näpst.»
Tvillingbröderne», från en tysk bearbetning af en fransk komedi i två akter öfversatt af V. Svensson, gafs f. f. g. 4 april. Den saknar visserligen all originalitet, stödd som den är på likheten mellan tvenne bröder, men befanns vara ett rätt roligt stycke, som skänkte åhörarna en nöjsam stund, i synnerhet som den spelades lifligt och otvunget af Hyckert i skepnaden af de bägge bröderna, hvilka man oupphörligt förväxlar. — Lars Hjortsberg fick man återse 8 april såsom Miller i »Kabal och kärlek». Han var då som alltid utmärkt, hans spel gick från hjärta till hjärta och lockade publiken till tårar. Både Almlöf och Dahlqvist såsom presidenten och Wurm utförde sina partier särdeles väl, och Fanny Hjortsberg spelade sin Luise alldeles förträffligt och föreföll ljuf som en ängel i sista samtalet med fadern. Charlotte Erikson kunde måhända som Milford visat mera stolthet och själfkänsla, Stjernström däremot öfverraskade genom sitt präktiga återgifvande af Ferdinand. Manligt kall och ädel i scenen med Milford öfverträffade han sig själf i dödsscenen. Kalbs roll är icke lätt att framställa. Själfve Iffland darrade inför den. Man får le åt honom, men icke skratta, och all karikatyr i scenen med Ferdinand måste undvikas. Men Habicht begick det felet att där göra hofmarskalken till en fullkomlig narr. Man är dock aldrig löjlig inför mynningen af en laddad pistol. Kalb måste där visa icke blott fruktan utan rentaf tragisk ångest, eljest förstör han alldeles Ferdinands till vansinne gränsande vredesutbrott. Hjortsberg hyllades naturligtvis af publiken, som infunnit sig nästan fulltalig måndagen 8 och söndagen 14 april, men fyllde endast till hälften salongen på fredagen.
Lördagen gaf hofkapellet en konsert till förmån för sin pensionskassa, då dess medlemmar spelade den härliga uvertyren till »Midsommarnattsdrömmen» samt en rätt klen nonette af Spohr, mellan hvilka nummer Jenny Lind lät höra sig i en aria ur »Fidelio». Slutligen uppfördes Hérolds »Marie eller Bröllopsfesten», där Jenny Lind genom sin sång och sitt spel ryckte med sig den mest teaterblaserade till fullkomlig illusion. Sällström var vid märkvärdigt god röst, och Johansson, som godt kunde mäta sig med hvilken första rangens dansör som helst i styrka, behag och lätthet, visade här, att han med fullkomlig framgång kunde uppträda öfverallt i Europa. — En vecka därefter gaf August Berwald en konsert, som var mindre besökt än den förtjänade. Med berömvärd ensemble utförde hofkapellet uvertyren till »Iphigenie i Auliden» och en ny sådan af Reissiger, som dock föreföll matt, sedan man nyss förut hört Gluck. Recettagaren spelade briljant en härlig komposition af Viotti, och Jenny Lind hänförde publiken till stormande bifall genom en aria ur »Tankred». Dahlqvist deklamerade »De första ljuden», ett poem af Rochlitz med melodram och kör af Weber, ungefär samma idé som Haydn's »Skapelse», dit dock ej Weber nådde med sina reminiscenser ur »Friskytten». Mamsell Josephson försökte sig på Beethovens Ess-durkonsert, hvilken dock öfversteg hennes krafter, ehuru hon onekligen redan var en stor talang. Matilda Gelhaar vann ånyo lifliga applåder för Elviras aria ur »den Stumma», och efter några medelmåttiga violinvariationer af Berwald, afslöts konserten med uvertyren till »Gustaf Wasa» samt hymnen »Ädla skuggor», där Lindströms sång verkade som en röst ur det förflutna och väckte ett vemodigt deltagande.
Lars Hjortsbergs recettPå Lars Hjortsbergs recett 27 april repriserades »Eugenie» med entreaktsscenerna (se del IV sid. 165). Titelrollen utfördes af Fanny Hjortsberg, förut spelad af Ch. Erikson, hvilken nu öfvertagit fasterns roll; brodern utfördes af Stjernström; Almlöf hade kvar sin forna roll som förföraren lord Clarendon, liksom Hjortsberg sin som Eugenies fader. Salongen blef utsåld, ehuru först samma afton och då till vanliga pris. Efter att ha gifvits ännu en gång, ehuru för endast halft hus, försvann stycket för alltid från spellistan.
Första maj spelades icke på teatern. Det var också en strålande dag, vackrare och varmare än sedan sju eller åtta år tillbaka, en verklig vårens fest. Djurgården vimlade af ekipage och promenerande, ehuru ingen grönska kunde spåras på marken. De kungliga damerna gjorde Djurgårdspromenaden i fyra vagnar, och kronprinsen visade sig till häst med talrik svit.
Charlotte Fickers recettCharlotte Ficker, som i slutet af april förlofvat sig med Nils Almlöf, fick sin recett 4 maj, då dramen »Feodor och Maria» (se del IV sid. 58) för fullsatt och förtjust salong repriserades med Almlöf som Menzikof, Stjernström och Charlotte Ficker i titelrollerna. Den senare passade dock ej för den allvarsamma, larmoyanta uppgiften. Därefter gafs »Postiljonen», där hon däremot hade en af sina lyckligaste roller. Efter att ha gifvits 6 och 8 maj för knappt mer än kvällskostnaderna återkom »Feodor och Maria» aldrig mer på repertoaren.
Meyerbeer’s »Robert af Normandie»Spelårets stora händelse inträffade omsider 10 maj, då f. f. g. i dess helhet hos oss uppfördes Meyerbeer's storartade femaktsopera »Robert af Normandie», som haft sin premiär i Paris 21 november 1831 och året därpå uppförts i London. Meyerbeer (1791—1864) hade redan vunnit framgångar både i Tyskland och Italien (med op. »Emma di Resburgo» m. fl.), men hans genie åtrådde högre uppgifter, och libretten till »Robert» erbjöd honom dramatiska situationer, hvilka voro utomordentligt gynsamma för utvecklingen af hans storartade begåfning. Denna opera blef jämte »Hugenotterna» den ryktbare kompositörens förnämsta mästerverk. Den var den första i sitt slag, en stor romantisk opera, mer sceniskt verksam än någon, som förut försökts vare sig af Cherubini eller Rossini, och med en balettmusik sådan man dittills aldrig hört, icke ens i Paris. Dess popularitet öfverträffade alla förväntningar och uppväckte i Paris en entusiasm, som fortplantade sig öfver hela den civiliserade världen. Nästan samtidigt framträdde tre operaverk, som icke blott inledde ett nytt tidsskede i Académie royale de musique's historia, utan äfven gaf en förändrad riktning åt smaken inom operamusiken uti hela Europa och bestämde den för många år framåt: Aubers »den Stumma» (1828), Rossinis »Wilhelm Tell» (1829) och Meyerbeers »Robert» (1831). — Den sistnämnde står, som bekant, på Faustsagans grund, där en ängel och en djäfvul strida om en människa. Texten är efter en medeltida legend, författad af Scribe och Germain Delavigne, en bror till Kasimir. En ond varelse, ett slags sändebud från satan, har förfört hertigens af Normandie dotter Berthe, och Robert är frukten af denna förbindelse. Hans dåliga uppförande väcker förtrytelse hos hans underlydande, som förjaga honom. Robert flyr till Sicilien och vinner där den sköna prinsessan Isabellas kärlek. Men genom sitt öfvermod uppretar han ädlingarna och Isabellas fader. Han skulle dukat under för dessa sina fiender, om icke en gåtfull personlighet, riddaren Bertram, räddat honom.
Giacomo Meyerbeer. Efter oljemålning af Gustaf Richter.
Robert svär sin befriare en evig vänskap, men denne är hans fader, hans mors förförare. Han är fördömd och tänker endast på att fjättra sonen vid sitt eget öde. Enligt hans svekfulla råd spelar Robert med raseri och förlorar alla sina rikedomar, till och med sina hästar och vapen kvällen före den tornering, i hvilken han bör strida för henne som han älskar. Prinsen af Granada segrar och vinner Isabellas hand. Bertram föreslår honom då att förskaffa sig en talisman, en magisk gren, som kan återskaffa honom allt hvad han förlorat. Denna gren måste brytas i den heliga Rosalias gamla kloster, där midt bland ruinerna de helgerånande nunnornas vålnader hvarje natt öfverlämna sig åt okyska nöjen. Robert, hvilken Bertram beskyller för att sakna mod, ger slutligen vika och går att bemäktiga sig den magiska grenen samt återvänder till Isabella, som genom talismanens trollska inverkan darrar, ber om nåd och smälter i tårar. Robert gripes af sin naturliga högsinthet, bryter sönder grenen, som han kastar för Isabellas fötter och lämnar henne, nödsakad att fly. Bertram, som ser sin ödestimma nalkas, upptäcker nu för sin son hemligheten af hans börd och besvär honom att öfverlämna sig åt honom. Denna scen tilldrar sig på platsen framför domkyrkan i Palermo, hvars orgel höres. Roberts disyster, det godas representant, den täcka bondflickan Alice lämnar honom hans mors testamente och en fruktansvärd strid utkämpas i hans själ. Slutligen öppnar sig jorden under Bertrams fötter, Robert frälses ifrån ondo och blir i sista scenen förmäld med prinsessan. — En mängd intressanta tilldragelser kommer åskådarna att glömma osannolikheterna i detta romantiska skådespel, där striden mellan det goda och det onda är den dramatiska handlingens förnämsta driffjäder. Hvad som hos mörkrets demon Bertram finnes af diablerie är uteslutande kompositörens förtjänst, ty textförfattarna ha framställt honom som en ganska godmodig djäfvul. Robert själf förefaller lättsinning och tanklös, men är äfven han i musikaliskt afseende lysande framställd. Reimbaud har ett vackert tenorparti, och duetten mellan honom och Bertram i tredje akten hör till det bästa Meyerbeer skrifvit.
Klosterscenen ur »Robert». Efter vignett till balettmusiken 1841.
Redan i december 1837 hade fjärde akten hos oss gifvits på en af Berwald anordnad operakonsert (se del VII sid. 141). Nu framfördes hela operan efter endast tjuguåtta repetitioner, som motsvarats af minst dubbla antalet på de utländska scenerna, hvarför man också ansåg allt som ett sedvanligt hastverk, men öfverraskades af resultatet, och operan rönte redan vid första framförandet en fullständig och förtjänt framgång. Direktionen hade ej sparat några kostnader, och de nya dekorationerna vittnade fördelaktigt om Müllers smak samt visade, att han var en verklig konstnär inom sitt område. Perspektivet å fondridåerna var ypperligt och klosterdekorationen i månskensbelysning briljant. Hela scenen bland grafvarna gafs på ett öfverraskande godt sätt och hade en till det underbara gränsande illusion. — Günther utförde titelpartiet med mer styrka och hållning än man väntat, och i de sista akterna höjde han sig till verklig lyrik. Fredrik Kinmanson var, hvad rösten beträffar, mycket lämplig för Bertram, men för rollens karaktär passade han icke alls. Ju mer han bemödade sig att vara demonisk, dess mindre fruktansvärd blef han. Habicht som Raimbaud hade en vacker röst, men vid minsta ansträngning försvann all säkerhet i tonen. Matilda Gelhaar var alldeles förträfflig som Isabella och utvecklade i fjärde akten under den s. k. nådarian en mer än vanlig smak och känsla. På grund af hennes opasslighet återgaf Vilh. Enbom rollen vid operans fjärde och femte representationer, hvarför det vackraste af andra akten måste uteslutas och, oaktadt hon förut sjungit partiet i fjärde akten, hann hon likväl ej åter inöfva det så väl, att hon kunde bestå inför den mildaste kritik, efter hvad i pressen sades. Kvällens triumf tillhörde ostridligt Jenny Lind som Alice, hvilken i sitt spel och sin sång förtjuste publiken och erhöll en entusiastisk hyllning, som hon också mer än väl förtjänade. En sådan Alice fanns ej på någon af Europas stora scener efter hvad kännare, som där sett operan, försäkrade. — Brist på tenorer röjde sig i körerna.
Baletterna af Selinder voro smakfulla, i synnerhetJenny Lind såsom Alice. Efter engelsk litografi 1847.
utmärkte sig Kristian Johansson och Sophie Daguin, hvilken utförde abbedissans parti. Operan som började kl. 6 och räckte ända till kl. 11 hann gifvas tolf gånger innan spelårets slut för alldeles fullsatta salonger, trots att biljettprisen på grund af de dryga omkostnaderna måst höjas med 25 procent.
Jenny Linds konsertAndra bönsöndagen 12 maj gaf Jenny Lind till vanliga pris för fullt hus sin första konsert, hvilken lämnade henne tillfälle att utveckla hela mångsidigheten af sin stora musikaliska talang. Det var en af de intressantaste aftnar man på länge fått vara med om. Också voro redan på onsdagen alla biljetter slutsålda, och publiken befann sig i ett formligt rus af entusiasm. Jenny Lind själf tycktes rentaf förlägen öfver det stormande bifall hon uppväckte. Hofkapellet spelade uvertyrerna till »Egmont» och »Lodoiska», d'Aubert exekverade en violinkonsert af Bériot, och Köbel en klarinettkonsert af Crusell. Själf sjöng hon en aria ur op. »Anna Bolena», en cavatina ur »Årstiderna», en duett med Belletti ur op. »Elisa e Claudio» samt slutligen i kostym den stora arian ur »Friskytten».
Charlotte Eriksons recettPå Charlotte Eriksons recett 25 maj gafs för nästan fullt hus Merciers skäligen gammalmodiga, långtrådiga och föga dramatiska treaktdram »Vestindiefararen eller Dygdens belöning», som icke varit gifven sedan 1828, då öfverdirektören Åbergsson hade sin afskedsrecett (se del IV sid. 42). Den handlar om en man, som för många år sedan rest från Sverige, i Vestindien samlat rikedomar, men ansetts för död och nu återvänder under annat namn och vill pröfva sina släktingar, emedan han är barnlös och önskar ge bort sitt gods och guld. Bankiren Wexelhausen och hans fåfänga fru (Almlöf och Karolina Bock) afvisa honom, men bankirens fattiga syster (Gustafva Lindman), änka med två barn, hvilken Wexelhausen ej vill kännas vid, tar väl emot honom, och hon blir universalarfvingen. Såsom en särskild artighet mot Ch. Erikson uppträdde Åbergsson för denna afton i sin gamla roll, ehuru hans namn icke stod utsatt på affischen. Han spelade med gammaldags finess, fast rösten lät betänkligt svag, och inropades efter pjäsens slut. Karolina Bock var alldeles utmärkt i sin lilla roll som bankirfrun. Därefter dansade Sophie Daguin och Johansson ett Pas de deux ur op. »Marie», och till slut gafs f. f. g. en från franskan öfversatt femaktsdram »Louise de Lignerolles»»Louise de Lignerolles», där recettagerskan spelade titelrollen, en hustru som gör allt för att på ett värdigt sätt uppfylla en ädel makas plikter mot en lättsinnig man. Hennes spel rörde åskådarna djupt, och hon blef vid flera tillfällen entusiastiskt applåderad. Pjäsen utfördes för öfrigt särdeles väl på alla händer. Dahlqvist som den lättsinnige mannen var ej precis i sin genre, men öfverraskade så mycket mer genom sitt väl afvägda spel, och Charlotte Ficker hade som hans offer, grefvinnan de Gury, flera lyckliga moment. Almlöf var förträfflig som Louise's ädle far, synnerligast i sista akten. Upplösningen, där den äkta mannen i ett sidorum nedskjutes af grefven, hvars hustru blifvit vansinnig af förtviflan, tillfredsställde icke den stora publiken, och stycket kunde ej gifvas mer än sex gånger.
Danska balettens gästuppträdandeUnder juni månad uppträdde på Kungliga teatern den danske balettmästaren August Bournonville med tre af sina elever, Ferdinand Hoppe, Caroline Fjeldsted och Augusta Nielsen, hvilka tillvunno sig mycket bifall af vår publik.Anm De visade sig första gången på tiljan söndagen 2 juni, de båda förstnämnda i ett Pas de deux och galopp ur Bournonvilles balett »l'Isle des fantaisies» och alla tre i ett Pas de trois ur »Postiljonen». Ett par dagar därefter repriserades första numret, hvarefter jomfru Nielsen, dansade ett Pas de deux med Kr. Johansson, och Caroline Fjeldsted »la Cachucha», som sedan fyra år varit en vogue på Europas alla teatrar.
August Bournonville. Efter ett ungdomsporträtt.
»Något behagligare», säger Blanche, »ha vi från denna scen ej skådat. Det var en sylfid, som sväfvade öfver scenen, en glittrande fjäril, som spridde kring scenen det tjusande doft den hämtar från konstens skönaste blommor.» Nielsen röjde mera lätthet, Fjeldsted mera liflighet. Då den förra i sin oändligt täcka kostym framsväfvade över scenen på yttersta tåspetsarna, kunde man knappast öfvertyga sig, att hon verkligen vidrörde golfvet, så luftiga, så eteriska voro alla hennes rörelser. Då den senare åter med sprittande lif i hvarje led, med den eldiga blicken, det skälmska leendet framilade mot åskådarna, var hon ej mindre förtrollande, och hon måste dansa sin Cachucha da capo under de mest lifliga bifallsyttringar.
Augusta Nielsen. Efter oljemålning af K. P. Lehmann.
— 8 juni gafs f. f. g. Bournonvilles pantomimballet »Tyrolarne eller Den skälmaktige gossen», i hvilken Amor, förklädd till en liten tyrolerpojke, ställer till åtskilligt nojs mellan två unga flickor (Aug. Nielsen och Car. Fjeldsted), döttrar till en förpaktare (Wennbom), och deras friare (Johansson och Hoppe). Den lilla tioåriga eleven Emma Rosengren var märkvärdig i denna roll, särdeles i sin mimik, och väckte allmänt bifall liksom de öfriga. Hoppe kunde dock ej mäta sig med Johansson i säkerhet och styrka, men han hade en vacker figur, smidig, böjlig och elastisk, och de båda unga flickorna hade en grace i sin hållning, ett uttryck och ett sätt att föra den öfre delen af kroppen, hvilket vittnade om det mest omsorgsfulla studium. Nielsen påminde mycket om Taglionis manér. — Sista ordinarie föreställningen för spelåret gafs 12 juni inför en rätt talrik publik, då »Louise de Lignerolles» uppfördes för fjärde gången, danskarna dansade ånyo »Tyrolarne, och i ett divertissemang af Kallivoda lät flöjtisten Stenvik från Helsingfors höra en ren och stark ton, som icke saknade själfullt uttryck.
Dagen därefter blef »på nådigste befallning» operan »Robert» uppförd såsom ett slags galaspektakel för kronprinsessans syster, änkehertiginnan af Braganza, f. d. kejsarinna af Brasilien, hvilken med sin dotter, prinsessan Maria Amalia besökte kungliga familjen under juni månad. Bittida på morgonen voro alla biljetter slutsålda. I andra aktens balett uppträdde Bournonville och Augusta Nielsen uti en stor Pas de deux, och i fjärde akten dansade Caroline Fjeldsted sin intagande Cachucha, som hon utförde med sin sedvanliga elegans och artistiska fulländning i attityderna och under publikens jubel måste dansa da capo.
August Bournonville fick 14 juni en recett med vanliga biljettpris, hvarvid både han och de öfriga danska gästerna öfverhopades med publikens lifliga bifall. Först dansades en scen ur baletten »Sylfiden» af Aug. Nielsen och Hoppe, hvarefter följde stor Pas de deux ur baletten »Valdemar», utförd af Bournonville och Car. Fjeldsted. Sedan Jenny Lind, M. Gelhaar och Günther sjungit andra akten ur »Friskytten», uppfördes treaktsbaletten »Sömngångerskan i Provence» (se del VII sid. 17) med Car. Fjeldsted som Thérèse och Bournonville som hennes fästman.
Caroline Fjeldsted. Efter teckning af Edv. Lehmann.
I öfrigt deltogo m:na Nielsen och Fägerstedt, hrr Hoppe och Johansson. Programmet afslutades med »Den engelske matrosen», scen och hornpipe, komponerad och utförd af Aug. Bournonville, där man ytterligare hade tillfälle att beundra hans styrka, fulländning och behag i hvarje rörelse. Han var en mästare i sin konst. Med fullkomligt herravälde öfver sin kropp göt han i hvarje af dess rörelser en smak och ett lif, som visade den verklige konstnärens studium i förening med den fullkomligaste utbildning af de utmärktaste anlag. — Drottningen var där, och onsdagen 19 juni gavs »på nådigste befallning» en extra representation, då samma program uppfördes. Föreställningen annonserades på lördagen, och redan måndag morgon kl. 10 voro alla biljetter antecknade på teaterkansliet utom femte radens sidor. »Friskytten» utbyttes mot »Shakspeare kär», där Ch. Erikson för tillfället återtagit Clarences roll, som hon på vår scen 1825 kreerade. Till sist dansade Caroline Fjeldsted ännu en gång sin omtyckta Cachucha, där hennes eldiga och lifliga spel framkallade sedvanligt bifall och da capo. Samtliga de danska artisterna, som både offenligt och enskildt blifvit särdeles omtyckta här, inropades därefter af den förtjusta publiken, bland hvilken befunno sig både drottningen och kronprinsparet, för att mottaga en sista afskedshälsning, och så var spelåret till ända.
VårkonserterÅterstår endast att anteckna tvenne vårkonserter i Ladugårdslandskyrkan. Den första gafs 16 maj af den älskvärda sångerskan Johanna von Schoultz, som tillsammans med Gehrman i Kristiania konserterat för Karl XIV Johan 16 mars (se del V sid. 35), men hvars stämma man i Stockholm ej fått höra under elfva år. Också voro, oaktadt inträdespriset var två rdr bko, alla sittplatser upptagna och gångarna till hälften fyllda, således omkring tvåtusen personer närvarande. Sedan hofkapellet spelat Kraus' härliga uvertyr till »Dido och Aeneas», som ställer sig vid sidan af Glucks vackraste skapelser, sjöng fröken en aria ur Rossinis »Gazza ladra» och en ur Bellinis »i Puritani». Hennes djupare toner, som gingo ända ned i kontraalten, voro af en utmärkt skönhet. Jenny Lind sjöng sedan tillsammans med henne duetten ur »Norma». Till sist föredrog fröken von Schoultz en aria ur »il Bravo» (Paris 1834) af grefve Aurelio von Marliani. Drottningen och kronprinsparet närvoro. —
Den andra konserten, gifven af Harmoniska sällskapet 6 juni, var en af de mest storartade och intressanta, som dittills här varit hörda, men hade ej samlat mer än omkring tolfhundra personer. Först utfördes uvertyren till Händels »Saul» samt några körer och en altaria ur »Messias», därvid exekutionen svarade mot kompositionen. Kom så Mendelssohns »Paulus», där Paulus' bön i sista afdelningen, sjungen af hofpredikanten Per Axel Fröst, både i komposition och utförande hörde till de härligaste stycken man här någonsin fått njuta af. Sådana röster, som dem friherrinnan Ridderstolpe på Stafsjö, m:lle Sprinchorn, hrr Fröst, Lyckou och Rydqvist blifvit begåfvad med, äro sällsyntheter bland virtuoser af yrket och kunna ännu mindre väntas bland dilettanter. M:lle Sprinchorns sköna och voluminösa stämma var den mest klangrika och fylliga, som då fanns i Stockholm, och njutningen att höra den förhöjdes af ägarinnans rena och flärdfria föredrag.