Hoppa till innehållet

Cressida

Från Wikipedia
För småplaneten, se 548 Kressida.
Cressida
Voyager 2-bild av de uraniska månarna Portia, Cressida och Ophelia.
Upptäckt
UpptäckareStephen P. Synnott
Voyager 2
Upptäcktsdatum9 januari 1986
Beteckningar
AlternativnamnUranus IX
Uppkallad efterCressida
Omloppsbana
Banmedelradie61766,73 ± 0,046 km[1]
Excentricitet0,00036 ± 0,00011[1]
Siderisk omloppstid0,463569601 ± 0,000000013 d[1]
Inklination0,006 ± 040° (till Uranus ekvator)[1]
Måne tillUranus
Fysikaliska data
Dimensioner92 × 74 × 74 km[2]
Medelradie39,8 ± 2 km[2][3][4]
Area≈ 20000 km2[a]
Volym≈ 260000 km3[a]
Massa≈ 3,4 × 1017 kg[a]
Medeldensitet≈ 1,3 g/cm3 (förutsagt)[3]
Ytgravitation (ekvatorn)≈ 0,013 m/s2[a]
Flykthastighet≈ 0,034 km/s[a]
RotationsperiodSynkron[2]
AxellutningNoll[2]
Albedo0,08 ± 0,01[5]
0,07[3][4]
Temperatur≈ 64 K[a]

Cressida är en inre måne till Uranus. Den upptäcktes utifrån bilder tagna av Voyager 2 den 9 januari 1986 och fick den tillfälliga beteckningen S/1986 U 3.[6] Den namngavs efter Cressida, den trojanska dottern till Calchas, en tragisk hjältinna i William Shakespeares pjäs Troilus och Cressida (liksom i berättelser av Geoffrey Chaucer och andra). Den är också betecknad Uranus IX.[7]

Månen tillhör Portiagruppen, vilken inkluderar Bianca, Desdemona, Juliet, Portia, Rosalind, Cupid, Belinda och Perdita.[5] Dessa månar har liknande banor och fotometriska egenskaper.[5]

Få saker är kända om Cressida utöver dess raide på 41 km,[2] bana[1] och geometriska albedo på cirka 0,08.[5]

På Voyager 2:s bilder ser Cressida ut som ett långsträckt föremål, och bilderna antyder att Cressidas storaxel pekar mot Uranus. Förhållandet mellan axlarna i Cressida utbredda sfäroid är 0,8 ± 0,3.[2] Dess yta är gråfärgad.[2]

Cressida kan kollidera med Desdemona inom de närmaste 100 miljoner åren.[8]

  1. ^ [a b c d e f] Värdet är beräknat från andra parametrar.
  1. ^ [a b c d e] Jacobson, R. A. (1998-03). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites from Hubble Space Telescope and Voyager 2 Observations” (på engelska). The Astronomical Journal 115 (3): sid. 1195–1199. doi:10.1086/300263. ISSN 0004-6256. https://dx.doi.org/10.1086/300263. Läst 31 augusti 2022. 
  2. ^ [a b c d e f g] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965972. Läst 31 augusti 2022. 
  3. ^ [a b c] ”Planetary Satellite Physical Parameters”. JPL (Solar System Dynamics). 24 oktober 2008. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 12 december 2008. 
  4. ^ [a b] Williams, Dr. David R. (23 november 2007). ”Uranian Satellite Fact Sheet”. NASA (National Space Science Data Center). Arkiverad från originalet den 18 januari 2010. https://www.webcitation.org/5msK7jx96?url=http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/uraniansatfact.html. Läst 12 december 2008. 
  5. ^ [a b c d] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022. 
  6. ^ Smith, B. A. (16 januari 1986). ”Satellites of Uranus”. IAU Circular 4164. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/04100/04164.html#Item1. Läst 29 oktober 2011. 
  7. ^ ”Planet and Satellite Names and Discoverers”. Gazetteer of Planetary Nomenclature. USGS Astrogeology. 21 juli 2006. http://planetarynames.wr.usgs.gov/Page/Planets. Läst 6 augusti 2006. 
  8. ^ Duncan, Martin J.; Lissauer, Jack J. (1997-01-01). ”Orbital Stability of the Uranian Satellite System” (på engelska). Icarus 125 (1): sid. 1–12. doi:10.1006/icar.1996.5568. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103596955682. Läst 31 augusti 2022. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]