Senast jag var i Sverige släpptes bomben att svenskarna skulle bli tvungna att börja amortera på sina lån. I kvällstidningen intervjuades mannen på gatan kring huruvida det var bra eller dåligt att man i lag skulle börja tvingas betala tillbaka sina pengar. Ursäkta, men jag kan inte förstå. Varför skulle man inte betala tillbaka?
Min farfar har ända sedan jag var liten präntat in att ett lån skall man alltid betala tillbaka så fort man bara kan. Det är aldrig vettigt att leva på lånade pengar. Varken för din ekonomi eller för din själsfrid. Och visst kan det svida när lånet skall betalas tillbaka, när amorteringsplanen är hög och pengar till nöjen är begränsade, men det är priset man måste betala för att kunna unna sig att få det man vill ha med hjälp av någon annans pengar. Min skapare, varför skulle man få för sig att man inte snabbt skall betala tillbaka sina lån? Om svaret är att du inte har råd. Då är den bakomliggande orsaken ofta att du har tagit för stora lån. Det finns faktiskt sånt vet du. FÖR STORA LÅN.
Utan lån är du fri. Att vi kunnat göra oss lånefria är en stor orsak till att vi kan leva som vi gör idag. Att vi kan känna oss trygga med att leva lite mera osäkert, utan fast anställning och en känsla att vi behöver gå till jobbet 8-16, varje dag. Att vi vet att vi enkelt kan dra ner på våra utgifter om det krävs, eftersom vi inte har några fasta räntor eller amorteringar i ryggsäcken. Att vi kan använda våra pengar till något kul eller som inbesparingar till framtida behov.
Det var en tid när vi i sann farfaderlig anda betalade tillbaka våra lån i rasande fart. Det kändes rätt tungt, men åh vad vi är glada idag. Och nu kanske någon sitter och tänker att vi kunde göra det för att vi hade en hög inkomst. Och visserligen, det kanske är en anledning, men den största anledningen har varit att vi har varit väldigt försiktiga med att ta lån. Vi har byggt upp vårt liv undan för undan i den takt vi har haft pengar till det. Vi har lyckligtvis inte, som tyvärr är vanligt idag, fallit i fällan att vi vill ha ALLT på en och samma gång.
Idag bor vi i ett hus på ca 160 kvm. Huset har flera gånger figurerat i inredningstidningar. Anledningen till varför jag "skryter" är att det även finns en annan berättelse ... Det har inte alltid sett ut så här. När vi flyttade hit bodde vi bara på nedre våningen och vi satte inte ens pengar på att tapetsera om i alla rum utan det fick komma vart efter. I sex års tid sov vi fyra personer i samma rum. Det gick hur bra som helst. Länge hade vi i vardagsrummet en soffa som vi köpt på auktion för 3 euro. Vi tyckte den var fin (men tusan så obekväm). Många förundrades över de handmålade tapeterna i köket. Dem hade jag målat själv för att spara pengar. Med färgpigment utblandat i filmjölk. Det tog två månader. Vi har renoverat vårt hus i åratal. Ett rum i gången. En veranda. Brädat om fasaden. Bytt tak. Men aldrig allt på en och samma gång. Aldrig mer än vi klarat av med våra egna pengar.
För visst känns det surt att konstatera att den fräsiga bilen är för dyr, att du inte har råd. Men det är bara att bita i det sura äpplet. Ibland har du inte råd. Punkt slut. Och de gångerna skall du inte lösa dina problem med lån. Du skall lösa dina problem med att konstatera att du måste nöja dig med mindre. Åtminstone för tillfället.
Tack farfar för att du i min ryggrad opererade in känslan av att pengar kan man bra sätta sprätt på. Så länge det är ens egna.
Tycker du att privatekonomi är spännande kan jag tipsa om bloggarna
Fröken Spara och
Per Penning