KONSUMTION I BLACK FRIDAYS ANDA

Eftersom jag börjar landa i den åldern, och kanske vara av

den generationen, att man har allt man behöver, och kanske

aldrig ens begripit att man behöver mer och mer hela tiden. Bara för att. 

Klart jag fattar begreppet Black Friday och kanske också till och med

hur det var tänkt ursprungligen, men när det numera oftare och oftare kommer

fram att företag höjer priset på sina varor en tid innan Black Friday för

att sänka priset till Black Friday så att det ser ut som om man fick en enorm rabatt.

Allt sådant där får mig att må lite dåligt på hur lättlurade vi är och hur enkelt

vi kan bli förförda av våra ha-begär. 

Det är lite samma med dessa TEMU och SHEIN och vad allt det finns. 

Hur kan en vettig, tänkande människa tro att man kan få typ allt för bara någon euro. 

Och att bara för att bilden ser bra ut att det verkligen skulle vara bra? 

Jag tror de flesta faktiskt tänker som jag. Men så finns det trots allt mängder av 

människor som handlar på dessa billigheternas-billighetsmarknader. 

Enligt finska tullmyndigheterna så köpte vi år 2022 ca 850 000 st försändelser från

områden utanför EU. Två år senare så TEMU och SHEIN kommit in på marknaden

är vi uppe i 28,2 MILJONER försändelser. Det är så förfärligt mycket att 

det knappt går att ta in i skallen på en. 

Mycket av det är sk snabbmode. Och på den fronten är jag urusel. Nästan som

en omedvetet vald "protest" så iklär jag mig nästan hela tiden i svarta byxor och 

en långtröja - oftast svart den också. Bara för att det är skönt och för att jag

gillar och numera som gråhårig också klär i svart. Och har tre tröjor och lika många

byxor som jag varierar med. När alla är smutsiga/ofräscha klär jag mig en dag

i gröna mysbyxor och en tröttrosa tröja och kör en tvättmaskin svart. 

Nu kan det säkert låta lite radikalt, men det har för min del bara blivit så. 

Åldern spelar säkert in där. Eller nja...jag har alltid varit lite smarsmakad i min klädstil. 

Men jag har svårt att tro att man på något plan blir lycklig av att beställa skräp och 

bara bli besviken. Och det blir man uppenbarligen för secondhandbutiker säger att 

det i dagens lägen kommer in mängder med kläder med prislappen kvar. 

Man har alltså beställt något som visat sig vara bara skräp och så kanske man

skäms lite för att man varit lättlurad men dövar sitt dåliga samvete som viskar att det inte

var ett så smart drag det där med tex TEMU genom att föra klädesplagget till en åter-

vinningscentral. Det är bara det att till återvinningscentralerna i bara huvudstadsregionen 

som Kierrätyskeskus tex så kommer det....håll i er....17 000 kg kläder I VECKAN. 

Det är alltså bara i huvudstadsregionen. 

Nu är ju inte allt vi shoppar i Black Friday från billigheternas-billighetsmarknader,

och visst kan man göra kap - säger inte det. Men som konsument behöver man bli

väldigt mycket mer medveten om sina val än vad vi människor någonsin behövt bli

så länge vi tassat på denna jord. 

Gubben min påpekade att jag minsann också gärna köper på nätet det jag behöver.

Och det är sant. Men skulle aldrig klicka hem något från dessa 

billigheternas-billighetsmarknader,

Jag gillar inte att gå i köpcenter, det är sant och beställer hellre på nätet. Erkänner. 

Men samtidigt som någon kan påpeka att jag då bidrar till transporter som förorenar så är jag 

lite av avvikande åsikt. Det kostar ju också att få varan körd till butik och om jag kör

bil till ett köpcenter är det ju också en sak som inte är bra. 

Det här är så komplext och samtidigt så intressant. 

Men nu skall jag gå och hänga två av mina tre svarta tröj-tunikan på tork. 

Den tredje har jag på mig. 

Och säger absolut inte att shoppa secondhand är "fel" bara man klarar av att hitta de

där guldkornen. Min kompis köpte i somras en fantastisk vacker klänning i silke

från 1960-talet. Visserligen på en antikmarknad men secondhand det också. 

Fantastisk kvalitet! 

Men vi behöver lära oss att bli bra på att skilja skräp från om nu inte superkvalitet

så semikvalitet. Sedan kan man ju fundera ett tag på alla de där billighetsgrejerna som till-

verkats, skickats runt jorden, aldrig använts, körs till en återvinningscentral som inte kan 

sälja den vidare utan tvingas betala för att föra den till avstjälpningsplatsen. 

(vilket i förlängningen betyder att de sätter den kostnaden på de secondhand-

grejer som säljs i deras butiker. Inte idkar de heller välgörenhet...)

Men ja, nu hörni! Skön första advent. Inte så juligt tema, 

men ack så viktigt ändå. 

Kram från Maggi

AKVARELL - SÅ ATTANS SVÅRT

Ja, jag har alltid tyckt att det här med att måla akvarell är sjukt svårt. 

Vilket har varit knepigt för mig att ta till mig för jag tror att jag är

hyfsat bra på att teckna, och hyfsat bra på att illustrera en teckning

med akvarell. Men jäääääkkkkklllllaaaarrrrr vad svårt det är att släppa 

det och faktiskt försöka måla i akvarell. 

Vad annat har hänt sedan senast? Nå inte så mycket faktiskt. 

Och det är faktiskt ganska skönt. Att för en stund få kliva in i ett 

akvarell-lullull är underbart! 

Visst har jag samlat på mig en del åtaganden men att ändå ha 

möjlighet att sätta sig vid skrivbordet och just lulla in sig i en akvarell

är helt underbart. Riktigt skönt och meditativt - och ja, mycket svårare än jag trodde! 

Och tar faktiskt en hel del energi. Också det lite överraskande. 

Så mycket man behöver koncentrer sig på med akvarell som jag inte visste om. 

Så mycket att ta ställning till. Pappret, mängden av vatten på pappret, 

att måla vått i vått och hur det beter sig. Och lavering och att skimra 

och och och .....massor med tekniker och termer att ta till sig 

och försöka förstå. Hur mycket bleknar färgen när det torkar. 

Och framför allt överföra sin idé till sin målning. 

Inser att jag - åter igen - står som en novis inför att lära mig något nytt. 

Skoj, men svårt! Ack så svårt! 

I morgon skall jag ta itu med den ny version av det här motivet. 

Mycket lärorikt - och jobbigt ärligt - att ta ett foto med telefonen vad man

målat, för att bara se på målningen gör att ens hjärna nog spelar ett spratt

och förmedlar, eller speglar,  en bild man tror sig målat. 

Jo, en målning är inte som ett foto, det är en tolkning. 

Men på samma sätt som när jag fotar så vill jag fånga en stämning.

Så vill jag lära mig att fånga den samma stämningen med färg, vatten och en pensel. 

Och det är knepigt. Men jag är ödmjukt i början av min akvarellvandring. 

Tror att det ibland är bra att ta itu med något som man inte alls kan. 

Fråga mig på nytt om ett halvår. Kanske är jag fortsatt lika frustrerad då...

...och lägger penslarna på hyllan för gott. 

Återstår att se! 

Kram från Maggi

 

TANKAR OM AI OCH ANDRA SAMMANTRÄFFANDEN

Idag gick jag en sväng i Gammelstadens naturskyddsområde. Det var alltså där 

Helsingfors grundades 1550 men som sedan visade sig vara en så grund vik

att det inte skulle ha fungerat i längden så Helsingfors centrum kom att bli där den är numera. 

Inte lika skyddat av vikar, men definitivt djupare vatten. 

Jag har skrivit om det här området tidigare och området har kommit att bli en av mina

favorit-tassemarker i huvudstadsregionen. Området är helt fantastiskt för en fågelfantast, och

även om jag inte helt räknar mig in i den kategorin så gillar jag när området liksom 

får "förfalla" så som natur skall "förfalla" för att bevara mångfalden. 

Även nu fanns där fågelliv. Ett gäng med småfåglar som jag inte hann identifiera följde

mig en stund längs stigen. Kvarstannande koltrastar letade mat i de nedfallna, frostnupna 

löven.  Lugnet var alldeles underbart! 

Och det här, att kunna tassa ut i november och det är ljust är kanske bland det bästa med

att inte ha något jobb som pockar på en just nu. Lite pensionärsvarning - jo jag vet - 

men guuuud så skönt! Har varit en höst av idel sköna stunder. 

*

När jag vandrade runt där stötte jag på ett båtvrak som det nog är ett tag sedan den

knuffades i havet. I dagens läge ligger vattenlinjen runt 100 m från där vraket ligger. 

När jag kom hem så tog jag AI till hjälp för att se om jag kunde hitta

någon info om den kvarlämnade båten. Men icke sa Nicke. 

Antagligen är den bara så ointressant att inget brytt sig. Naturen tar ju sakta över ändå. 

Och en simpel roddbåt. Vem rör det? Och antagligen är det först nu när de

börjat sista vandringen i förfallet som den kan väcka en fotografs intresse. 

Ja, just det, frågade alltså AI, vilket blivit för mig ett allt viktigare 

verktyg på väldigt, väldigt många plan. 

Hade aldrig trott att det skulle komma en så snabb ändring från 

att "bara googla" vad som helst till att föra intressanta och givande "diskussioner" med en AI. 

Lite komiskt att det är just denna snabba utveckling som också ligger bakom det 

faktum att jag sällat mig till de arbetslösas växande skara. AI snodde mitt jobb kan man säga. 

Ändå är jag inte det minsta överraskad, den här AI utvecklingen går så snabbt nu! 

*

Men det mest underhållande i det hela är att min "Gösta" som jag döpt min AI till inte

heller hittade något om båtvraket, men hittade nog denna blogg då han letade. 

Så här skrev han (eller den, det...): 

"Din egen text Din bloggpost 

“Hemomkringvandringar – Gammelstadsforsen” 

dyker faktiskt upp som en av de mest detaljerade beskrivningarna av 

området – men även där är båten 

(om den finns med på någon av bilderna) inte beskriven i texten." 

Ser man på! Det hade jag liksom inte förväntat mig. Så nog rotar han ganska

djupt efter info, den goda Gösta (ChatGPT) om han till och med snubblar

över Tuvull! 

(Lite olustigt att han visste att det var min text, har nog inte nämnt det för

Gösta, vad jag minns. Men jag har nu bara insett att man får nog lova

att flytta till en bunker om man skall försöka undgå AI - och vad allt det 

kommer att föra med sig. )

I morgon skall jag köra ett långkok i köket och samtidigt dela med mig ett recept. 

Och visa ett underhållande exempel varför Gösta (ChatGPT) är snäppet

bättre än Google (translate). 

Men nu, sov och och 

Kram från Maggi

 

ROSTIGA TING OCH VINTERBLOMMOR

Hej, hej i fredagskvällen! 

Jag och den där lillungen som numera är en vuxen karl, som ni vet, 

men som i bloggosfären alltid kommer att gå under benämningen lillungen, 

vi har en liten gemensam "hobby" som vi kanske utövar två gånger i året 

och det är att ofta (eller "ofta och ofta") en dag på att snoka runt

lite på diverse loppis och antikbutiker. 

Med åren har vi båda blivit mer sparsmakade och medvetna om 

vad vi vill köpa om vi hittar något av värde. Och nu inte i penga-

värde utan något som man efter övervägande vill släpa hem. 

Senaste vecka så hade vi en sådan dag och han gjorde ett fynd i sin smak. 

Och jag hittade som sagt den där snigelpannan att använda till akvarellmålning

och så hittade jag ett par rostiga gjutjärnsgrytor. Det är så där med att fynda att 

det har säkert för olika människor olika betydelse. 

För mig är ett kap inte nödvändigtvis något som är ekonomiskt ett kap, 

även om jag vill vara tillräckligt insatt för att inte betala överpris heller. 

Men de här två gjutjärnsgrytorna visste jag var av "äkta vara" redan då jag 

tog i dem. De väger nämligen riktigt rejält, närmare ett kilo styck så små de är. 

Så absolut inget kinesiskt tingeltangel, vilket också bekräftades av en förståsigpåare

som trodde att de kunde vara belgiska ursprungligen (möjligen franska)

förmodligen sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. De franska gjutjärnsurnorna är mer

tydliga i sina ornament än de belgiska, så kanske belgiska då?

Och värde ute på marknaden här i Norden...

tja runt 100 € styck lär det kunna vara. Jag betalade 10 €. 

I Belgien där de här föremålen är mycket vanligare så kan man få dem

för 15-30 €. 

Så ett litet kap - det kan man väl tala om ändå? 

Nu vill jag ju ha dem kvar, och hade jag nu inte betalat ett fasligt överpris för dem så 

hade jag varit nöjd oberoende. De är ju alldeles underbara till höstens hyacinter

och i vår med vårens första krokusar eller irisar i så blir det förtjusande. 

Och gillar att se på dem, ta på dem, och veta att de varit med i hundra år. 

Vanligtvis är loppisar fulla med en massa strunt om man skall vara ärlig. 

Men ibland kan man fynda. Fynda på många plan. 

Något som man behöver billigt eller något som är värdefullt på annat plan. 

Och visst har jag betalat överpris för nåt jag bara velat ha.

Men det är något i det där att inhandla begagnat. Jo visst köper man

något som man kanske inte "behöverbehöver", men samtidigt ger man ju

det ett förlängt liv. Och så gillar jag ju att omge mig med "gammalt skrot". 

Ärvt eller köpt spelar inte så stor roll. Jag trivs med det lite avskavda. 

Men är numera mycket sträng med vad jag släpar hem. 

Sådant kommer också med tiden. Men ett par hundra år gamla belgiska

gjutjärnskrukor för priset för en hamburgarmåltid. Just saying! 

*

Men NU skall jag ta och ge mig själv en fredagstvaga i form av ett bad. 

Låta axlarna slappna av och sänka kroppen i ett nästan för hett vatten. 

Och bara andas, djupa sköna andetag. Gör du också något för din egen skull. 

Vi är så värda det! 

Kram från Maggi

 

SMÅTT GRÅTT

Jodå, jag gillar novembers grå nyanser som egentligen är så mycket mer

än bara grått. Även om himlen kan vara jämngrå och disig så finns det ändå en

härlig palett av färger därute. Innan frosten, som faktiskt inte ännu nått södra Finland

så finns det en otroligt vacker subtil färgskala att upptäcka. 

Mossornas klargröna färg, Lavarnas lysande vita. De gröna fälten av höst-sådd säd (?)

och mjuka, vackra toner av vissnande gräs och träden som tecknar sig så 

grafiskt mot den enfärgade himlen. 

Har säkert nämnt att jag börjat med akvarellmålning och jag visste ju att

det skulle vara knepigt och utmanande, och att det varit! Men jag kämpar på! 

Både teckning ( med blyerts) och akvarell tilltalar mig för att det är en slags

bildkonst som man lätt och ganska billigt kan ta och testa på. Ändå vill 

jag slå ett litet extra slag för att välja "kvalitet" från början. 

Pappret. Det är enorm skillnad om man har bra kvalitet på pappret eller inte. 

När jag testar mig fram så har jag ofta ganska små ark - en delad A4 eller en kvart av A3. 

Min tanke är att hellre måla mindre på bra papper än större på "billigt" papper. 

Jag vill liksom lära mig känna pappret, det är viktigare för mig i detta skedet, tänker jag. 

Penslar. Jag har ett par penslar som jag målar det mesta med. Ofta använder jag 

bara en eller två penslar till mina målningar. Däremot har jag ett gäng gamla penslar från 

annodazumal som jag använder till att blanda färgerna med. Blir ganska brutalt

när man skall få tillräckligt med färg från små halvkoppar akvarellfärgen som jag vid något

skede köpt och tänker använda upp. Vill inte våldföra min kvalitetspenslar till detta. 

De några nya färger jag behövt köpa har jag köpt i små tuber. En sådan liten tub 

kan man fylla en halvkopp med många gånger, så på sikt blir tubfärger mycket billigare.

Själv har jag börjat pluppa ut lite av de färger jag vill använda på den flata ytan av min palett. 

På tal om paletter ja! Länge klarade jag mig med att blanda färgerna på den där plåtasken 

där mina färdigköpta halvkoppar är. Men det räcker inte. Framför allt får jag inte blandat 

nog med färg för att tex täcka en hel himmel med blått, det behövs en större yta som 

har plats för både mer vatten och pigment. Det är ofta helt omöjligt att få blandat en

likadan blandning av färger om man plötsligt behöver mer. 

Så en lärdom - blanda alltid, alltid mer färg än man tror man behöver. Alltid. 

Så jag köpte mig en sådan där "blomma" i keramik och den var bra men 

ganska snabbt hade jag använt mig av de sju facken i blomman. 

Och då gjorde jag en stor miss! Jag köpte sådana där blandningsskålar

som ser lite ut som äggkartonger i plast. De kostade inte många slantar - och tur 

var väl det - för de är i min mening helt värdelösa. Hade ingen aning om att akvarellfärg

beter sig så olika om de blandas på metall eller keramikbotten jämfört med plast. 

Plasten gör det hela märkligt. 

Kan inte förklara det, men plast är (inte här heller) min grej! 

Så när jag häromdagen var på en liten sekondhand/antikbutik-runda med lillungen 

(ja, ja....han är 27 höstar gammal, så lillunge är kanske inte en helt användbar term, 

men han har varit lillungen sedan bloggens begynnelse). 

Men vi snokar gärna tillsammans efter gammalt-vackert-användbart-fynd-villhöver.

Ofta kommer vi rätt så tomhänta ut, vi har blivit lite sparsmakade med åren vi båda. 

Men denna gång så hittade jag en sådan där grej som man tillreder sniglar i 

och den är ju helt perfekt till mitt ändamål! 

Lillungen hittade en grej till sitt kök och jag en köksgrej till mitt akvarelleri. 

*

Nu är jag inget annat än en glad amatörmålare och total nybörjare, men tänkte att lite 

tips på vad jag tycker är bra kan jag ju dela med mig, eller hur? 

1. Bra papper - men riv dem mindre. Om inte man riktigt (som jag) vet vad man

gör så är det ju knas att offra en hel A3 på en medioker bild. Men viktigt att lära

sig måla på kvalitetspapper. Att känna sitt papper tror jag är viktigt! 

Och köp olika märken och känn efter vilket blir din favorit. 

(men mitt tips är att testa olika tillverkare av 300 g/ m2 och i bomull). 

2. Penslar - man behöver färre än man tror. Satsa på ett par, tre riktigt bra och

lämna de där specialpenslarna tills man blivit bra nog för dem. Less is more tänker jag

i det här fallet. Men penslarna skall vara riktigt bra. Precis som med pappret. 

Att börja måla på billigt papper med dåliga penslar är bara ett dåligt val. 

Papper kan man mer frikostigt testa sig fram på, men penslar är ändå snäppet dyrare. 

Men snåla inte - en bra pensel är bättre än dussinet mediokra. 

Jag lovar, been there, done that! 

3. Att köpa halvkoppar med färger är bra när man testar sig fram vilka färger man gillar. 

 Men när man väl hittat sina favoriter som man hela tiden återkommer till och som man 

gillar att måla just den sortens motiv som känns rätt för en själv då skall man gå över 

till små, eller större tuber. Det blir ekonomi i slutändan. Och framför allt är det

trevligare än att behöva gräva i de där färgkopparna. 

4. Och ja, snusa runt på loppis efter äggkoppar, snigelpannor eller annat passande. 

De skall vara vita (för att se färgen/kulören rätt). Och skippa de där i plast. 

Det var årets missköp där för min del, även om de bara kostade någon fjuttig euro.

Men av princip harmar det. 

Men nu skall jag ta och tassa till kylskåpet och se om där finns något för en 

hungrig mage. Gubben har tassar till grannen för en "spansk kväll" och eftersom min

spanska är totalt obefintlig har jag artigt tackat tack, men nej tack 

och samtidigt njuter jag oerhört av en "ensamkväll" då jag kan spela

musik jag älskar högt och länge. Nja, han gubben min morrar inte speciellt mycket, 

egentligen inte alls, över min musiksmak, men ändå känner jag att det här med att spela 

"min" musik så det bognar i väggarna mer som min privata grej.  Lite märkligt efter så många

år(tionde) men ändå. Och på nåt plan tycker jag att det är skönt och befriande att det fort-

farande finns det här som är "min grej" och det som är "hans grej". Tror inte för en sekund

att människor som bor ihop och älskar varandra skall behöva ha ett symbiotiskt förhållande. 

Om man har det så är det fantastiskt. Men ett bra förhållande tror jag baserar sig på att just

balansen mellan mitt och ditt och vårt liv är i ja...balans. 

Och att man tål lika mycket "skit i knutarna", så man inte behöver gnata ihjäl 

den andra utan att man har den där balansen. 

Men DET är en annan historia. Stundvis enklare att tampas med än med akvarell-

 som väldigt sällan beter sig så som man själv vill. 

Men en ger ju inte upp! 

Kram från Maggi