Blev så sugen på att baka något gott till första advent. Först gjorde jag en plåt saffransskorpor med receptet från min egen bok Underbara Vinter. De lyckades jag bränna tyvärr, så de hamnade i komposten. Men sedan lekte jag fram en ny julig småkaka.

Nämligen sega saffranssnittar med vit choklad och flingsalt. Grunden är en kolakaksdeg – men smaksatt med saffran!

Ruskigt gott med det lite salta till det söta och sega.

Så här gör du kakorna.

Saffranssnittar med vit choklad och flingsalt

Print

Ingredienser

• 100 g mjukt smör

• 1 dl strösocker

• 2 msk mörk sirap

• 1 pkt saffran 0,5 g

• 1/2 tsk bakpulver

• 2 1/2 dl vetemjöl

• 50 gr vit choklad

• Flingsalt

Print

Gör så här

• Sätt ugnen på 175 grader
  
• Rör smör, strösocker, sirap och saffran poröst.
• Blanda bakpulver och vetemjöl och blanda i kaksmeten hastigt, utan att överarbeta degen.
• Forma degen till två korvar. Lägg på en plåt klädd med bakplåtspapper. Tryck ut lätt med handen så att korvarna blir aningens platta. Grädda i ca 10 minuter i mitten av ugnen.
• Smält den vita chokladen. Ringla den över kakorna när de kommit ut ur ugnen. Strössla sedan över lite flingsalt och skär därefter kakorna i snitt. Låt kallna helt och förvara svalt i en tätslutande burk.

Mörkret stryker längs med husväggarna och inne är det så skumt att det inte ens finns skuggor. Skuggor kräver ljus. Jag stryker en sticka mot ett tändplån, lågan fräser till och sätts mot ljusgarnet. Den fladdrar osäkert. Darrar som om den vid minsta pust skulle släckas ut. Men efter bara en stund är skenet fast och klart och jag ser mig förundrat omkring. Märker hur rummet får konturer. Ljuset reflekteras mot det bubbliga fönstret, mot glaset i tavelramarna, mot mässingen i ljusstaken. Det reflekteras och får allting att ta form.

Jag hämtar upp lådan med julsaker från källaren, öppnar locket och fäller försiktigt ut de spröda pappersstjärnorna som luktar lite damm. Sätter i glödlampor och hänger upp dem på sina bestämda platser. Ena sladden snurrar och jag får tvinna den motsols för att stjärnan ska hänga rakt. Det gammaldags orangegula pappret ger ett vänligt ljus. När jag går förbi får jag känslan av att det strålar värme från den. Med tumnageln skrapar jag försiktigt bort gammalt stearin och sätter nya ljus i adventsstaken. En tomatröd kulstake får hedersplatsen på matbordet. Under december ska det brinna långt fler än fyra ljus i staken. Redan innan första advent är till ända behöver första ljuset bytas ut – nästan nerbrunnet i botten. Fler stakar placeras ut. På hyllan i köket, på sidobordet vid kökssoffan. På piedestalen i ena hörnet av rummet och på skänken mot långväggen. De nyputsade vägglampetterna pryds av två långa hemstöpta ljus – så långa att jag undrar om de kommer att ge sotfläckar i taket.

I yngsta sonens rum byts nattlampan ut till den sjuarmade elektriska staken. En ljusslinga viras längs sänggaveln och i barnens adventsgran tänds ytterligare en slinga. I trappan till övervåningen hänger jag en gammaldags herrnhutstjärna med 25 uddar som spretar åt alla håll. Den hänger som en installation ovanför mitt huvud. Stjärnan i Betlehem lyste i ensamt majestät – i mitt hem räknar jag till tolv adventsstjärnor som visar vägen.

Jag ställer mig vid köksfönstret och ser ut på nakna syrenbuskar och schersmin under gnistrande ljusnät. Äppelträdet ser ut som en eldboll längst ner på gården. Och i portalen in till trädgården, där det om somrarna slingrar humle, hänger nu lysande klot och kulor. Sedd på håll glimrar gården i kapp med snön och liknar faktiskt en iskristall. Det är ljuset som betvingar vintermörkret.

(Texten är hämtad ur min julbok Underbara Vinter)