Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De missanpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.
Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.
Åh gud. Jag hade aldrig läst ut den här om det inte vore för att det är en bokklubbsbok.
Den här berättelsen har ingenting. Jag förstår inte karaktärerna, inget utvecklas någonstans, allt är bara en dimma. Kanske är tanken god, småstadsliv och kvinnlig vänskap och skuggan av familjesår, men inget går hem. Språket är alltför diffust, hon borde nog hålla sig till poesi.
Sträckläste andra halvan av boken med glansiga ögon av igenkänning. Skimrande språk (både vackert och roligt) och en historia som trampade på alla mina tonårs-tår.
Efter 49 % ger jag upp trots att det är en bokcirkelbok. Boken håller på att släcka min läslust helt.
Den här boken har ett väldigt korthugget språk vilket resulterar i en stressad och jobbig läsning. Jag vill ha lite mer utbroderat språk och inte bara en massa halva meningar.
Berättelsen är rörig och karaktärerna (jägarinnorna) är svåra att hålla isär. De flyter ihop till en.
Karaktärerna verkar vara stereotypen av festande ungdom som fanns åtminstone under mina ungdomsår.
3.5 Det tog ett tag innan jag vande mig vid språket men till slut tyckte jag om det. Älskade att läsa om något som utspelar sig i Kalmar bland gymnasietjejer. Det enda jag inte gillade var att det kändes som att beskrivningarna svävade lite ovanför händelserna vilket gjorde det svårare att komma in. Men samtidigt är boken speciell och fin som en mer abstrakt minnesbeskrivning eller beskrivning av en känsla. :)
Tillsammans mot världen, oövervinneliga – och ändå inte. Dessa gymnasietjejer som skall förändra världen, göra om språket, och helst bräcka de präktiga handbollstjejerna på vägen. Gärna bli av med oskulden också, men väninnorna kommer trots allt alltid först. I alla fall för det mesta. Vem är mäktigare än en tjej i de yngre tonåren? Alla viker för henne. Och ändå finns det en maktordning, som förr eller senare gör sig påmind. Vem måste bära på minnet av våldtäkten? Varför är det den kämpande medicinstuderande småbarnsmodern som måste betala i affären, medan barnets far slött packar ned i kassen, med en misstänksam blick på sin unga frus väninna? Tove Folkesson har språket i sin hand, förnyar det, leker med det, drar oss med sig i återskapandet av den värld som var hennes, då, när hon var en av Kalmars jägarinnor. Marken skälver under ens fötter när man läser. Som hos alla sanna humorister finns här ett stort allvar. Och en sorg. Sorgen över en kärlek som obönhörligen är på väg att rinna bort. Och vi som älskade varandra så mycket! Språket, mina vänner. Jag har sällan läst något liknande.
Jag kan tyvärr inte läsa klart denna bok. Jag älskar språket, och hur man sugs in i en tids känsla. Tyvärr har den ingenting annat att berätta än just hur det var att vara tonåring i Kalmar under 90-talet. Storyn håller inte och karaktärerna är många och smälter ofta samman, så det blir svårt att hålla reda på vem som är vem. Jag få inte heller grepp om berättaren, som berättar i jag-perspektiv.
Jag kan tänka mig att jag hade gillat denna bok mer om jag själv var tonåring under 90-talet i en marginaleserad ort, men det är inte värt tiden just nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Det märks att den är skriven av en poet, ibland kändes verkligen språket men ibland blev det lite för mycket och gjorde det rörigt. Jag gillade verkligen storyn men jag hade önskat att den var skriven mer följsamt och att inte språket svävade iväg fullt lika mycket.
Det är en bra bok men jag tror inte att jag kommer rekommendera den eller komma ihåg den.
Konsten att ha sjukt HÖGA förväntningar och sen uppleva hur ens förväntade läsupplevelse inte alls blir som man tänkt. Sen jag hörde om den här boken första gången så tänkte jag att det skulle bli en av mina favoritböcker, jag kunde känna det i hela kroppen. Men... så blev det inte. Jag tycker inte den var dålig heller men jag gör en axelryckning och går vidare till något annat ungefär.
Hade svårt att komma in i den här och var nära att ge upp efter 50 sidor. Språket var lite för flytande och dimmigt för min smak. Jag fick liksom inget grepp om karaktärerna, vem som var vem och hur de förhöll sig till varandra. Sista 100 sidorna tyckte jag dock att boken växte så jag kommer ändå ge mig på uppföljaren.
Det här var svårt att betygsätta. Även om jag är nästan 10 år äldre och man så känner jag igen mig i mycket vilket är kul men samtidigt saknar jag ett djup hur känner de egentligen? Samtidigt är språket riktigt bra på sina ställen är det rena poesin. Jag tycker den är klart läsvärd!
Kalmars jägarinnors lever tonårslivet jag inte levde. Det är mycket alkohol, många fester, droger, sena nätter men också ett kompisgäng som hand i hand tar sig igenom tonåren. De får med varandra på äventyr och låter ingen tro att man kan ha för mycke ögonskugga!
Det som gör den här boken så fin är sättet den är skriven på. Folkesson använder ett fantastiskt poetiskt språk, och stilen blir inte heller barnslig eftersom huvudpersonen Eva inte bara lever det utan ställer sig lite kritiskt till sin tillvaro. Är allt bara bubblor och fest? Är de faktiskt så bra vänner som de vill vara? Vi får också se skymtar av Eva då hon blivit vuxen, vilket spetsar till boken.
Kanske blev den lite tjatig ibland, men i det stora hela slukade den mej helt och var en fantastisk läsupplevelse!
Jag vill älska Folkessons jägarinnor, men jag vet inte om det handlar om att jag inte var en av dem, att jag inte kom nära dem eller ens vågade andas i samma rum som dem, eller om det är att jag inte längre är kvar i en tid då jag intresserar mig för vad min egen jägarinna hade gjort. Läser ju hellre framåt än bakåt. Eller om barndomar som är långt ifrån min egen. Vill sällan känna igen mig i litteraturen. Även om det är det jag beklagar mig över ovan. Nej, mitt ointresse för tonåren består.
Rappt språk, småroliga karaktärer och uppfriskande porträtt av unga kvinnor. Men alldeles för statiskt för min smak - saknade driv i berättelsen. Vart tog dramaturgin vägen? Slutade leta efter den ungefär halvvägs in i romanen.
Läste denna i en litt.vetkurs. Skulle skriva en recension och hyllade den nog mer än vad jag egentligen tyckte om den. För hmm. Näe, det är inte jättebra, även om jag vet att jag gillade vissa delar som vägde upp historiens annars ganska platta berättelse.
Pretto vardagsrealism från slutet av gymnasietiden i slutet av 1900-talet från småstaden. En hel del igenkänning, bitvis poetiska associationer. Girlpower, nej.
Hur kan jag inte ha läst den här boken tidigare? Sandra, Fiesta, biostaden, ölandslimpa - omg så mycket igenkänning för mig som är uppvuxen på Öland och gått gymnasiet (Stagnelius) i Kalmar! Och själv varit en typisk jägarinna (5 år senare). Själv varit förfestdrottning, härjat runt i tjejgäng med brinnande hjärta, gjort Kalmar ostadigt, monterat ner vuxenvärlden med vår rastlöshet och våra hyss. Gemenskap vs självständighet är ett genomgående tema i den här uppväxtskildringen/generationsromanen, och den är skriven med rasande tjockt språk, som ur ett rus; träffande och egendomligt. På något sätt märks det att det är en "skrivskoleroman" ( = experimentell lyrisk autofiktiv prosa i första person - am I right?), och den blir stundtals lite tröttsamt fragmentarisk och _meta_ på något sätt som är svårt att sätta fingret på. Men alltså, nä, jag är golvad ändå!
Läses bäst: på besök i ditt barndomshem, men med ett ordentligt avstånd från ditt gymnasie-jag (minst 10 år) Mitt betyg: ⭐⭐⭐⭐️ Insta: tuvarichert_boktips
Skulle eventuellt inte känt lika starkt för den här boken om jag inte varit tonåring på 90-talet, men ser inget problem med det. Allt måste väl inte vara så himla allmängiltigt och medelmänskligt hela tiden. Ibland kan det väl bara få vara åttiotalistiskt. Eller kanske till och med bara en-viss-typ-av-åttiotalist:iskt. Åttiotalisttjej-som-växte-upp-i-småstad:iskt.
Det är inte bara nostalgi. Älskar också att Kalmars jägarinnor inte handlar om något annat än en liten klick i en liten miljö. Så var det där och det kanske inte hände så jäkla mycket hela tiden, men det är levande och vidöppet att läsa in vad man vill och tolka som man vill. Massa intressanta perspektiv på klass, kön, missbruk, ungdom, småstad osv osv finns att hämta för den som vill.
Språket är en fröjd. Sparsmakat, välavvägt och innehållsrikt.
Försökte verkligen ge den en chans. Gav den till och med en andra chans... men den är så tråkig. Jag gillar inte språket, som ska försöka vara originellt. Jag tycker inte att det funkar. Karaktärerna smälter in i varandra. Har ingen aning om vem som är vem. Hittade ingenting i karaktärerna som jag fastnade för heller. Tyckte inte om nån av dem. Och det händer ju inget? Inte ens när Eva flyttat från Kalmar till Stockholm så händer nåt?
Så trist eftersom jag tyckte boken lät helt klockren och extra kul då jag kommer från en stad i närheten av Kalmar. Men nej, det går inte. Läste aldrig klart den.
Snyggt språk, men inte tillräckligt engagerande innehåll. Allt det här tonårsfestandet gör mig uttråkad trots att författaren försökt förpacka det häftigt. Saknar ett tydligare driv i berättelsen, saknar en möjlighet till djupare förståelse för personerna. Då hjälper det inte långt att språket är småpoetiskt och att de roliga referenserna duggar ganska tätt. Läste egentligen den här för att jag blivit nyfiken på Ölandssången och ville läsa serien i rätt ordning. Nu är jag lite tveksam till om jag alls ska fortsätta med serien.
Riktigt mycket nostalgi för oss födda på 80-talet! Fick så mycket tillbakablickar till mina egna tonår av att läsa om jägarinnorna i Kalmar. Längtan, tonårsångest, vänskap, identitet, fest och bus. Lite rörigt att hålla reda på de olika jägarinnorna men fint med delar av boken som är skriven i nutida berättelse av huvudpersonen.
Texten refererar än in i sig själv, än ut i oändligheten. Kan vara positivt, men ibland känns det enbart som extrem postmodernism gone wrong. Men berättelsen är vacker.