It is a frequent source of amazement to me how a brilliant writer can pack so much life into a few short pages. Josefiné Josefsson does just that in this story in which the joys and heartbreaks of youth rub shoulders. We can hope that she continues to write like this!
Det intressanta med den här novellen är ju det lite speciella språket. Vilket skönt flow (även om bristen på skiljetecken gör en trött i huvudet ibland, för känslan blir ju att allt går i en jävla fart)
Språket påminner en hel del om Karin Smirnoffs i janakippo-böckerna, men berättelsen är, för mig, mycket mer ointressant. Slice of life, perhaps, men gav mig inget mer än en mild obehagskänsla. Potentialen finns väl där, men det var inget för mig.
Hmm... språket var ett problem för mig, och avsaknaden av frågestunden vid de frågor som var återkommande. Berättelsen i sig var väl helt ok men ingen som kommer stanna med mig.