Frida Boisen följer upp den hyllade romandebuten Berätta aldrig det här med en gripande berättelse om våld, missbruk och övergrepp.
Under ett gräl med sin dotter ställs Frida mot väggen. Hur kunde hon förlåta sin pappa? I jakten på sanningen hittar Frida elva dammiga dagböcker och gamla brev, där hon ställs öga mot öga med sitt eget vittnesmål som barn.
Efter skilsmässan från mamma Rosita gifter pappa Peter snabbt om sig, och hans internationella karriär tar honom via Tyskland till Indonesien på andra sidan jorden. Tonåriga Frida byter uppväxten i förorten mot en ny kontinent i hopp om att äntligen få lära känna sin pappa. Men lika idylliskt som lyxlivet i det lilla palatset låter, med tjänstefolk, cocktailpartyn och swimmingpool, lika ruttet är det på insidan, med en oundviklig katastrof som hägrar vid horisonten.
Frida Boisen följer upp boken om moderns självmord (”Berätta aldrig det här”) med berättelsen som jag tror att många av oss funderade på - den om den frånvarande, framgångsrika och välbärgade pappan som liksom gick så gott som fri från klander, hur det kom sig att relationen såg ut som den gjorde och hur Frida kom att förlåta honom. Bok nr 2 heter ”Du är inte längre min dotter”.
Att reflektera över att Frida ändå verkar ha blivit en väl fungerande maka och mor som i så mycket reflekterar och gör medvetna val inser jag efter att ha fått även denna pusselbit måste tillskrivas den kvinna som verkade tappade bort sig helt som mor i slutskedet av sitt liv, Fridas mamma, som ändå - före dess - gav henne en rejält stabil bas att stå på. Så även den första boken kommer i ett något annat ljus efter att ha läst också denna.
Tack Frida för ännu en viktig, gripande berättelse direkt från ditt eget liv - att du vågar berätta hoppas jag ger styrka till fler i liknande situationer - oavsett vilken roll man själv har.
Den här boken gör ont. Jag märker hur hela min kropp gör uppror, vill egentligen inte läsa, men kan heller inte riktigt lägga boken ifrån mig. Minns tyvärr inte så mycket av Boisens första bok, men minns att även den var jobbig.
Den här boken är ju hemsk, så mycket ondska, våld och psykisk misshandel som finns i denna bok är ju nästan ofattbart. Ändå tycker jag om hur hon tacklat hela berättelsen, med tillbakablickar blandat med nutid. Och att hon försöker hitta svar på frågan "vem är min pappa" och varför han blivit som han blivit. Att också reflektera över sin egen föräldraroll ger boken ytterligare en dimension.
Jag är glad över att ha läst den, men också glad över att nu kunna lägga bort den. För attans vad ont det gjorde och vad mycket ångest den skapade hos mig. Men som alltid när det handlar om sådana här ämnen, en så viktig bok! Jag kan ändå inte ge den full pott, för sådana böcker vill jag gärna läsa igen, och denna bok kommer jag inte att läsa på nytt.
Andra delen i Frida Boisens berättelse om sina föräldrar och sin uppväxt är till och med ännu bättre än den första, och då vet man att det är riktigt bra! Den här gången ligger fokus på hennes pappa, Peter Boisen, och hur han gjort det en förälder absolut inte får göra: svika sitt barn.
Det är smärtsamt att läsa om allt som Frida varit med om. Hur hon som barn ständigt söker pappas bekräftelse och tid men i princip aldrig får det. Hur hon sviks om och om igen men ändå fortsätter älska sin pappa.
Boken känns som ett sätt för Frida Boisen att bearbeta den psykiska och fysiska misshandel hon har fått genomleva, men också som ett sätt att undersöka varför Peter Boisen gjorde som han gjorde. Det är såklart ALDRIG okej att behandla någon illa och speciellt inte ett barn. Men Frida anar det ärvda våldet genom familjehistorien, hur det gått i arv.
Det är en känslosam och upprörande läsupplevelse att följa med in i Frida Boisens innersta, när hon läser gamla dagböcker och återupplever allt det hemska. Men det ger också hopp om hur en ond cykel kan brytas. Tårarna rinner när Frida i slutet av boken frågar sin tonårsdotter hur HON kan bli en bättre mamma, hur HON kan finnas där för sina barn på ett bättre sätt.
Frida Boisens budskap med de här två böckerna är också oerhört viktigt. Våga berätta om det du är med om. Men våga också fråga andra om deras liv, våga se det som är jobbigt att se. Våga söka hjälp för hjälp finns att få.
Fruktansvärt hemsk men viktig bok om en pappa som misshandlar sitt barn, en man som misshandlar såväl sin första som sin andra hustru. Frida Boisen har redan skrivit en bok om sin uppväxt, men där var fokus hennes liv i allmänhet och hennes mammas självmord. Jag tyckte den boken var viktig för att den belyste psykisk ohälsa, men inte superbra. Den var spretig. Den nya boken är fokuserad och det är pappans grymhet som är i fokus. Svårt att förstå att författaren genomlevt så mycket hemskt.
Frida delar med sig av sin uppväxt. Vad är det som gör att ett barn förlåter sin förälder för så mycket? Korta kapitel gör den lätt att läsa, men texten är stundtals tung.
Mer 4⭐️ än tre men inte riktigt 4. Har velat läsa den ett tag och nu gjorde jag äntligen det och den var bra. Fruktansvärt vad föräldrar kan utsätta sina barn för men också intressant att läsa det får barnets perspektiv. Ska man förlåta eller inte? Vill läsa boken om hennes mamma nu också men det får bli senare😅
Älskade hennes första biografi. Ibland när det skrivs uppföljare på biografier känns det lite tomt eller typ "hur mycket har du att säga egentligen?" men det här är en sån logisk uppföljare för det var ju exakt det här man undrade över när man läste första boken: vad fan sysslade hennes pappa med? Hur kunde hon förlåta honom? Och jag vet inte om man fick svar på just det, men den passar verkligen in som den saknade pusselbiten i första boken. Riktigt bra och lika svår att lägga ifrån sig som första boken.
Andra delen i Frida Boisens berättelse om sina föräldrar och sin uppväxt är till och med ännu bättre än den första, och då vet man att det är riktigt bra! Den här gången ligger fokus på hennes pappa, Peter Boisen, och hur han gjort det en förälder absolut inte får göra: svika sitt barn.
Det är smärtsamt att läsa om allt som Frida varit med om. Hur hon som barn ständigt söker pappas bekräftelse och tid men i princip aldrig får det. Hur hon sviks om och om igen men ändå fortsätter älska sin pappa.
Boken känns som ett sätt för Frida Boisen att bearbeta den psykiska och fysiska misshandel hon har fått genomleva, men också som ett sätt att undersöka varför Peter Boisen gjorde som han gjorde. Det är såklart ALDRIG okej att behandla någon illa och speciellt inte ett barn. Men Frida anar det ärvda våldet genom familjehistorien, hur det gått i arv.
Det är en känslosam och upprörande läsupplevelse att följa med in i Frida Boisens innersta, när hon läser gamla dagböcker och återupplever allt det hemska. Men det ger också hopp om hur en ond cykel kan brytas. Tårarna rinner när Frida i slutet av boken frågar sin tonårsdotter hur HON kan bli en bättre mamma, hur HON kan finnas där för sina barn på ett bättre sätt.
Frida Boisens budskap med de här två böckerna är också oerhört viktigt. Våga berätta om det du är med om. Men våga också fråga andra om deras liv, våga se det som är jobbigt att se. Våga söka hjälp för hjälp finns att få.
Jag fick bokstavligt talat ont i både halsen och magen av den här boken. Kände Fridas lidande och minnen fast de har egentligen ingenting med mina egna att göra. Att höra historien om hur hon råkade få mens i sängen som tonåring och hur hennes bonusmamma skämde ut henne. Våldet. Det otänkbara med Opa. Fy fan vad smärtsamt och starkt att hon återupplev allt detta. Värt att läsa och jag är glad att jag, som 27-åring, har läst detta innan jag skaffat barn. Den kommer att följa med mig hela livet.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Fortsättningen, eller den andra pusselbiten lm Frida Boisens barndom och föräldrat. Boisen varvar nutid med dåtid, det vuxna perspektivet och barnets. Hon är både hänsynslöst realistisk i beskrivningen av de vuxna omkring barnet och tonåringen Frida, men också så förklarande och försonande. Det tog mig lång tid atg läsa boken och jag hoppade över många sidor för den är så smärtsam att läsa. Borde läsas av allacföräldrar, vuxna kring barn och ibga och kanske kngdomar som behöver få veta att det finns hopp även i trasiga familjer . Sååå bra bok.
Saker jag gillade med boken: -Indelning med kapitlarna. Det fanns många kapitlar och de var korta, vilket gör att jag blir mer motiverad till att läsa den utan att behöva tänka på om jag orka läsa en hel kapitel. -Beskrivningarna och uttryck. Så himla bra skriven! Fick ser många nya sätt att uttrycka och beskriva.
Saker jag tyckte mindre om: -Slutet. Jag tyckte att det var typ...lite som en labbrapport. I början i boken ställde Tilda en frågeställning som besvarades i slutet. Inget fel med det men att det skulle kunna vara bättre.
Tragisk berättelse om Frida och hennes relation till sin pappa. Mycket bra beskrivningar av hur man som barn blir så känslig för allt ens föräldrar gör. Det är en berättelse om våld på olika plan, om svek, om rädsla, men också om hopp och nya chanser. Jag sögs in i berättelsen, och det faktum att boken är självbiografisk, vilket gör den ännu mer intressant. Lite onödigt stor build up kring en viss sak, men i övrigt en riktigt läsvärd bok!
Först tyckte jag att boken mest var repetition av Fridas tidigare bok men ju längre jag lyssnade desto mer djup gavs till berättelsen om Fridas uppväxt, denna gången ur perspektivet om relationen till hennes Pappa. Man får nu mer förståelse om både Pappan och Mamman och perspektivet från förra boken skiftar ju mer som läggs på bordet. Bra, men tung läsning.
Precis som med boken om mamman framkallar denna välskrivna, varma, genuina, nyfikna, personliga berättelse ren ångest hos lig som läsare. Fy faan! Ropar jag ibland rakt ut. Precis som med förra boken lyfter den genom att kärleksfullt och förvånansvärt öppensinnigt undersöka roten till beteenden. Det här är en dokumenterad inre resa som flera säkert inte skulle våga göra. Älskar boken.
Samma som med hennes första bok om mamma Rosita - viktigt ämne, ingen stor litteratur. Barnmisshandel, sexuella övergrepp, hustrumisshandel, psykiskt våld - och hon förlåter honom, pappa Peter Bousen, åter och åter. Har svårt att förstå hur man kan älska en sådan människa? Instämmer i dottern Tildas fråga - utgångspunkten för boken - hur kunde du förlåta honom?
Alltså Frida Boisen, vilken jäkla förebild. Så viktigt att hon delar med sig och med detta belyser våld i hemmet och dess effekter, men även hur familjerelationer inte alltid är svarta eller vita. Du kan älska dina föräldrar även om de regelbundet skadar dig.
Boken visar hur stark kärleken är till ens föräldrar oavsett vad de gör mot oss. Den berör och ibland var jag tvungen att lägga undan den och bearbeta det jag läst. Samtidigt vill man inte sluta läsa. Så modigt av Frida att berätta om sin barndom på ett sådant naket sätt.