What do you think?
Rate this book
En liten bok om konsten att dö
I juli förra året kallades författaren Ulf Nilsson tillsammans med sin fru till ett avskilt rum på avdelning 53 på Huddinge sjukhus. Där de fick sina värsta farhågor bekräftade: han hade cancer, och av en sådan art att ingen bot var möjlig. Den återstående livslängden var troligen inte mer än några månader. Tio veckor skulle det bli. Under hela sjukdomstiden förde Ulf anteckningar. Det blev den här boken.
- GenresNonfiction
75 pages, Paperback
Published September 9, 2022
1 person is currently reading
101 people want to read
About the author
Ulf Nilsson
153 books28 followersUlf Nilsson is a prolific author, who's written over 100 books and received many awards, including the August and American Batchelder awards.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 18 of 18 reviews
December 20, 2022
Den riktige herr Muffin säger adjö. Konstigt nog är det inte lika sorgligt som när marsvinet Muffin gör det. Författaren Ulf Nilsson (1948-2021) får ett cancerbesked och en dödsdom. Hans fru fogar samman det han antecknar under sjukdomens tio veckor. Det är en liten anspråkslös bok, inte särskilt sentimental tack och lov, däremot tröstande. Den handlar mycket om försoning och acceptans och lite om kroppens obehagligheter.
”Bra att få tidigt besked. Man kan vara snäll sista tiden. Man får uppleva andras snällhet. Alla är så snälla!”
”Föräldrar måste dö som föredömen inför sina barn. Det gäller säkert allt levande, också en gammal ko som dör.
Säger till kalvarna: Det är helt okej, var inte rädda.”
Det har gått sex månader sedan min pappa dog. Jag har sorgeår, därför väljer jag gång på gång att läsa om döden. Eftersom jag inte längre kan göra uppror mot tanken på att döden finns har jag bestämt mig för att försöka möta mina jobbiga tankar och mentala bilder, under ett år. Jag tror att förnekelse är att föredra så länge det fungerar. Men nu har jag alltså verkligen fattat att jag och alla andra ska dö och tankarna utlöser en slags nervblixtar som skjuter genom kroppen. Bilderna av pappas sjuka kropp i slutskedet är de värsta. De kommer med stresspåslag, obehag och klarvakenhet om det är natt. Men både intensiteten och frekvensen tycks minska vartefter.
Det är förvånansvärt många av Ulf Nilssons aforismer som snuddar vid mina tankegångar.
”Alla försöker hantera sin egen ångest med överdriven hjälpsamhet eller med gråt.
Det är lite svårt att vara i centrum. Man måste hålla dem borta, för de suger ut en!
De nychockades panik är problematisk. Jag kommer plötsligt en månad back i min egen utveckling mot försoning.”
Jag funderar jättemycket på varför ingen inom vården uttalade högt att pappa var döende förrän samma dag han dog. Men kommer också fram till att det gör ingen skillnad för mig. Jag visste och sa det högt till alla utom pappa. Han ville (nog) inte prata om döden så det gjorde vi inte. Kanske lyckades han förtränga faktum in i det sista? Det unnar jag honom verkligen i så fall. Jag är glad att jag respekterade elefanten i rummet.
”Jag måste förbereda mig på att dö. Kan inte bara träffa människor och prata.”
”Kommer att tänka på det högtidliga ögonblicket när jag tog ett sista farväl av min faster på hospice.
Men hon verkade mer som vanligt.
Och samma för mig nu när jag träffar mina barn. Ser att de har tårar i ögonen, men jag viker visst undan för allvarliga ögonblick.”
Ulf Nilsson pratar med sina nära och med prästen. Han gör avslut. Jag som normalt är allergisk mot elefanter i rum lär nog också göra så. Men vad vet jag. När jag väl står inför döden kanske allt ändras. Eller inte ändå. Av En liten bok om konsten att dö får jag känslan av att vara döende är ungefär som man tänker sig, varken hemskare eller lindrigare. Det tycks vara obegripligheternas obegriplighet från alla positioner.
”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt.
Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.”
”Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern.
Skottlossning då och då med tanke: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med.”
Att dö av en sjukdom är att mentalt zooma ut och ge efter för tröttheten. Jag blir lugn av den inblicken, tröttheten som en nåd.
”Får steroider.
Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr.
Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”
”Orkar inget. Kan inte ens redigera det jag skrivit…”
”Bra att få tidigt besked. Man kan vara snäll sista tiden. Man får uppleva andras snällhet. Alla är så snälla!”
”Föräldrar måste dö som föredömen inför sina barn. Det gäller säkert allt levande, också en gammal ko som dör.
Säger till kalvarna: Det är helt okej, var inte rädda.”
Det har gått sex månader sedan min pappa dog. Jag har sorgeår, därför väljer jag gång på gång att läsa om döden. Eftersom jag inte längre kan göra uppror mot tanken på att döden finns har jag bestämt mig för att försöka möta mina jobbiga tankar och mentala bilder, under ett år. Jag tror att förnekelse är att föredra så länge det fungerar. Men nu har jag alltså verkligen fattat att jag och alla andra ska dö och tankarna utlöser en slags nervblixtar som skjuter genom kroppen. Bilderna av pappas sjuka kropp i slutskedet är de värsta. De kommer med stresspåslag, obehag och klarvakenhet om det är natt. Men både intensiteten och frekvensen tycks minska vartefter.
Det är förvånansvärt många av Ulf Nilssons aforismer som snuddar vid mina tankegångar.
”Alla försöker hantera sin egen ångest med överdriven hjälpsamhet eller med gråt.
Det är lite svårt att vara i centrum. Man måste hålla dem borta, för de suger ut en!
De nychockades panik är problematisk. Jag kommer plötsligt en månad back i min egen utveckling mot försoning.”
Jag funderar jättemycket på varför ingen inom vården uttalade högt att pappa var döende förrän samma dag han dog. Men kommer också fram till att det gör ingen skillnad för mig. Jag visste och sa det högt till alla utom pappa. Han ville (nog) inte prata om döden så det gjorde vi inte. Kanske lyckades han förtränga faktum in i det sista? Det unnar jag honom verkligen i så fall. Jag är glad att jag respekterade elefanten i rummet.
”Jag måste förbereda mig på att dö. Kan inte bara träffa människor och prata.”
”Kommer att tänka på det högtidliga ögonblicket när jag tog ett sista farväl av min faster på hospice.
Men hon verkade mer som vanligt.
Och samma för mig nu när jag träffar mina barn. Ser att de har tårar i ögonen, men jag viker visst undan för allvarliga ögonblick.”
Ulf Nilsson pratar med sina nära och med prästen. Han gör avslut. Jag som normalt är allergisk mot elefanter i rum lär nog också göra så. Men vad vet jag. När jag väl står inför döden kanske allt ändras. Eller inte ändå. Av En liten bok om konsten att dö får jag känslan av att vara döende är ungefär som man tänker sig, varken hemskare eller lindrigare. Det tycks vara obegripligheternas obegriplighet från alla positioner.
”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt.
Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.”
”Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern.
Skottlossning då och då med tanke: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med.”
Att dö av en sjukdom är att mentalt zooma ut och ge efter för tröttheten. Jag blir lugn av den inblicken, tröttheten som en nåd.
”Får steroider.
Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr.
Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”
”Orkar inget. Kan inte ens redigera det jag skrivit…”
October 17, 2022
"Inte tänka på Döden som en gestalt, lieman. Hellre din mamma som hon var när du föddes. Man måste själv välja en bild av döden som man kan leva med" (s. 101).
July 21, 2023
Liten och vacker bok om ett stort ämne.
Döden har varit nära mig sedan jag fick panikångest för första gången 1994, men det har ändå bara varit på "låtsas". Jag lever och frodas. Det är därför bekräftande och trösterikt att Ulf Nilsson, som stod inför döden på riktigt, tänkte samma tankar, som jag gjort inför min inbillade död. Ett exempel:
"Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern.
Skottlossning då och då med tankar: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med."
Döden har varit nära mig sedan jag fick panikångest för första gången 1994, men det har ändå bara varit på "låtsas". Jag lever och frodas. Det är därför bekräftande och trösterikt att Ulf Nilsson, som stod inför döden på riktigt, tänkte samma tankar, som jag gjort inför min inbillade död. Ett exempel:
"Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern.
Skottlossning då och då med tankar: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med."
April 9, 2024
Jag läser En liten bok om konsten att dö med pennan i handen. Det går snabbt att läsa men tar desto mer tid att reflektera över det jag läser. Som vanligt tycker jag att Ulf Nilsson lyckas med att fånga känslan av döden, eller kanske snarare reflektionen kring döden och här i och med sitt eget döende kommer han närmre än tidigare. Den känns trösterik och lugnande, hoppfull om livet som fortsätter efter döden och minnet av den döda som får fortsätta leva i familj och vänner. Ibland skrattar jag lite när jag läser men ofta känner jag, aha - såklart. Jag sparar några formuleringar att bära med mig när jag möter människor i sorg och i arbetet med begravningar.
August 16, 2023
Trösterik, mitt i allt:
April 8, 2023
”Ibland glömmer jag det hela. Och blir förskräckt när jag kommer på det.”
”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt.”
En fin bok om de tio sista veckorna i Ulfs liv efter cancerbeskedet, baserat på hans anteckningar från sjukdomstiden. Sidorna är korta, oftast bara några meningar. Därför går den bara på någon halvtimme att läsa.
Jag önskar att jag fick mer tid med boken, hinna lära känna Ulf mer, men det materialet som står är ju det material som hann skrivas.
”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt.”
En fin bok om de tio sista veckorna i Ulfs liv efter cancerbeskedet, baserat på hans anteckningar från sjukdomstiden. Sidorna är korta, oftast bara några meningar. Därför går den bara på någon halvtimme att läsa.
Jag önskar att jag fick mer tid med boken, hinna lära känna Ulf mer, men det materialet som står är ju det material som hann skrivas.
January 13, 2023
Jag har svårt att ge denna bok något annat än 5 av 5 just därför att den är fylld av korta texter om döden och inte har något budskap eller handling. Den ger helt enkelt insyn i ett liv genom korta textstycken och det gör den både intressant och tänkvärd. Flera stycken har fastnat hos mig, däribland:
"Har inga drömmar kvar.
Dagdrömmer inte längre, som jag alltid har gjort.
Saknar det.
Men: ingen rädsla för andra sjukdomar. De kommer aldrig hinna blomma ut. ALS, parkinson, alzheimer... Allt jag kunnat vara rädd för.
Jag vet hur jag kommer att dö." s. 61
Jag kan känna igen mig i Ulf Nilsson och just därför blir det så gripande.
"Har inga drömmar kvar.
Dagdrömmer inte längre, som jag alltid har gjort.
Saknar det.
Men: ingen rädsla för andra sjukdomar. De kommer aldrig hinna blomma ut. ALS, parkinson, alzheimer... Allt jag kunnat vara rädd för.
Jag vet hur jag kommer att dö." s. 61
Jag kan känna igen mig i Ulf Nilsson och just därför blir det så gripande.
November 10, 2022
Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2022/11/0...
Read
February 25, 2024 “Falskt hopp ger aldrig chans till försoning med ödet.”
Titeln talar för sig självt: detta är en liten bok med omfattande en mans anteckningar under hans sista tre månader i livet. Om man som läsare inte på förhand visste om att författaren skriver detta under sin sista tid på jorden (och är medveten om att han bara har lite tid kvar här) skulle den inte vara lika effektfull. Det är denna medvetenhet om att döden står på tröskeln och väntar på att bli insläppt som gör anteckningarna så rörande. Vad som är mer rörande är att Ulf Lundell väljer att försona sig med sitt öde: istället för att barrikadera dörren och förvägra döden är det som att han bjuder han in honom till sitt hem på en kopp te för att försöka förstå. För att låta sin sista tid bli en fridfull tid och inte en kamp, ett krig mot det oundvikliga. Det är en tanke som är så banal och samtidigt så skrämmande att vi knappt tänker på det, men vi ska alla dö.
Men som alla andra är författaren bara en människa och ibland kryper rädslan fram: “Morgnarna är värst. Jag vet inte vad jag ska tro och hoppas. Allt flyter.” “Får steroider. Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr. Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”
Det är en mycket liten bok men jag tyckte att den gav mycket.
Titeln talar för sig självt: detta är en liten bok med omfattande en mans anteckningar under hans sista tre månader i livet. Om man som läsare inte på förhand visste om att författaren skriver detta under sin sista tid på jorden (och är medveten om att han bara har lite tid kvar här) skulle den inte vara lika effektfull. Det är denna medvetenhet om att döden står på tröskeln och väntar på att bli insläppt som gör anteckningarna så rörande. Vad som är mer rörande är att Ulf Lundell väljer att försona sig med sitt öde: istället för att barrikadera dörren och förvägra döden är det som att han bjuder han in honom till sitt hem på en kopp te för att försöka förstå. För att låta sin sista tid bli en fridfull tid och inte en kamp, ett krig mot det oundvikliga. Det är en tanke som är så banal och samtidigt så skrämmande att vi knappt tänker på det, men vi ska alla dö.
Men som alla andra är författaren bara en människa och ibland kryper rädslan fram: “Morgnarna är värst. Jag vet inte vad jag ska tro och hoppas. Allt flyter.” “Får steroider. Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr. Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”
Det är en mycket liten bok men jag tyckte att den gav mycket.
Read
August 18, 2025Ulf Nilssons böcker går hyfsat varma här hemma. Kanske särskilt dem om Lillasyster Kanin (där "Lillasyster Kanin blir jagad av en räv" är min personliga favorit), men även om de av barnen som är i bilderboksålder egentligen är i yngsta laget händer det också att vi läser "Adjö, herr Muffin".
Jag gissar att alla som sagt eller skrivit något om "En liten bok om konsten att dö" också jämfört den med just herr Muffin, men det är väl nästan omöjligt att inte göra det? Dels för att det finns någon slags ödets ironi i hur dikten blir till verklighet, men kanske främst för hur båda böckerna lyckas vara både otroligt sorgliga men samtidigt trösterika och dessutom ha precis rätt mängd humor.
En bok att lägga i det min mamma brukar kalla för "dödendöden-högen" och återkomma till fler gånger (men förhoppningsvis inte allt för snart).
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Jag gissar att alla som sagt eller skrivit något om "En liten bok om konsten att dö" också jämfört den med just herr Muffin, men det är väl nästan omöjligt att inte göra det? Dels för att det finns någon slags ödets ironi i hur dikten blir till verklighet, men kanske främst för hur båda böckerna lyckas vara både otroligt sorgliga men samtidigt trösterika och dessutom ha precis rätt mängd humor.
En bok att lägga i det min mamma brukar kalla för "dödendöden-högen" och återkomma till fler gånger (men förhoppningsvis inte allt för snart).
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
November 28, 2023
En berörande bok bestående av små vardagsreflektioner från en döende man som råkar vara en av Sveriges mest folkkära barnboksförfattare. När livet snart tar slut, vad gör man då? Mycket handlar om tacksamhet och försoning, men i samma stund finns också oro och smärta. Jag har läst ett par böcker på liknande tema tidigare, det som får just denna att stå ut är dess format. Författaren skriver ner sina tankar ganska ofiltrerat och väldigt kort. Det finns inte tid, eller ork, till att krångla till det. Särskilt mot slutet blir detta brutalt tydligt och hjärtskärande. Rekommenderas, om du känner för och orkar befatta dig med ämnet.
January 9, 2025
Fina, tänkvärda och rörande ord om döden. Känner dock inte att jag orkar insupa allt. Orden är så mångbottnade och nog väldigt svåra att verkligen förstå för någon som själv inte mött döden på liknande sätt. Vissa formuleringar skulle nog behöva marineras under flera dagar för att de verkligen skulle sjunka in. Eller så kanske de inte ska helt sjunka in? Känns som att boken inbjuder till dödsångest om man inte förlikats med livets förgänglighet.
Kort bok. Läste hela medan jag stekte pannkakor.
Kort bok. Läste hela medan jag stekte pannkakor.
March 19, 2024
Den här boken läste jag bara någon månad efter min pappa gått bort i just cancer och precis som författaren så ville pappa verkligen inte dö. Den var otroligt sorglig men också väldigt väldigt fin att läsa för mig, speciellt då när jag gick igenom alla känslor man tvingas hantera efter att någon i ens närhet dött. Jag grät mig igenom hela boken men minns det ändå som en fin läsupplevelse.
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 25, 2024
”Frågan om varför man lever verkar plötsligt idiotisk.
För att man kan.
För att vissa kan.
Döden har gett mig en hel del liv.”
Vacker och sorglig bok om döden, om att vilja skriva ända in i det sista.
För att man kan.
För att vissa kan.
Döden har gett mig en hel del liv.”
Vacker och sorglig bok om döden, om att vilja skriva ända in i det sista.
February 7, 2023
En liten bok att läsa och läsa om, närhelst du saknar någon som dött i din närhet.
July 22, 2023
En väldigt fin bok
October 17, 2023
Tyckte denna boken va vacker och sorglig. Fnissade ibland. Kände att den lilla boken var ett ärligt och okonstlat sätt att närma sig döden och accepterandet av den.
November 17, 2023
jättefin bok
Displaying 1 - 18 of 18 reviews