En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Jag vaknar klockan sju, är på fartygsterminalen klockan åtta och äter löskokta ägg vid tiotiden. Lyckas vid elvatiden inte få en enda full bingorad, men har druckit några lonkero innan klockan slagit två.
Försöker mig på en lur i hytten medan fartyget vräker sig igenom den åländska skärgården.
Någon har sex på den allmänna fartygstoaletten. En grupp tonåringar står utanför och flinar. Jag sippar på en spritz.
Är framme i Stockholm vid sju och promenerar in på Södermalm, sköljer ner friterad torsk med ett stop.
Indiegränsen verkar nämligen dras vid Stockholm, till Finland sträcker sig den här typen av turnéer sällan
Jag ankommer till klubben Debaser nästan halv tio på kvällen, lite innan det amerikanska indiebandet The Lemonheads enligt tidtabellen ska kliva upp på scenen.
Om man är en vän av malande gitarrer, drömska och fuzziga sound får man som finländare allt oftare ta sig till Sverige för att uppleva sina favoritband, och frågan är om resan i sig är målet eller om konserten är det?
Indiemusik var populärt på 90-talet, detsamma gällde kryssningar, så kanske det bara är att vänja sig.
Indiegränsen verkar nämligen dras vid Stockholm, till Finland sträcker sig den här typen av turnéer sällan.
Rysslands krig bitter kalk för musikdiggaren
1 300 kilometer gemensam gräns med Ryssland har upprätthållit en viss nivå av olust i generationer av finländare, främst de som växte upp i ett efterkrigstida Finland.
Under den senare tiden har vi gått med i Nato utan desto mera samhällsdiskussion, försvarsanslaget kommer förmodligen att höjas, turismbranschen saknar de ryska turisternas plånböcker och jag saknar den tiden då utländska band förlängde sina Europaturnéer till Finland.
Det väger kanske lätt i förhållande till det existentiella hot som Ryssland innebär för Finland, men jag tror att en av de starkaste frihetsupplevelser jag haft just handlar om den där stunden när en livespelning plötsligt blir elektrisk och hela världen skimrar.
I en mejlkorrespondens med Artemi Remes som i många år jobbat som promotor på Fullsteam berättar han att livesituationen delvis förändrades på grund av pandemin.
Våra geografiska koordinater och kriget i Ukraina spelar också in, men det gör också att kostnaderna för artister ökat och att de gör kortare turnéer än tidigare.
Han betonar ändå att många band fortfarande hittar till Finland.
Bilden stämmer, man kan naturligtvis fortfarande se mycket internationell livemusik i Finland.
I år har jag gått på fina konserter med Kylie Minogue i Esbo, och Smashing Pumpkins och Sturgill Simpson på olika scener i Helsingfors.
Och att det band som Spotify-algoritmen under våren oftast prackade på mig, brittiska indiebandet King Hannah, gav en fullständigt ljuvlig spelning för en halvtom klubb ger kanske en ledtråd till varför indie + Finland är en svår ekvation.
Musikutbudet är som alfa-PVP – man tar det som finns
Jag hittar en gammal broschyr om Flow 2013 i mitt skåp på jobbet och läser: My Bloody Valentine, Beach House, Haim, Julia Holter.
År 2012 var kanske ännu bättre: Björk, The War on Drugs, St. Vincent …
Det är inte bara spegeln som påminner mig om att jag blivit gammal. I Flowfestivalens program finns inte längre värst mycket för en vän av malande gitarrmusik.
Att dessutom Sidewaysfestivalen, med tydlig profil för lite mer marginell gitarr- och elektronisk musik, bommade igen i fjol gör läget ännu sämre.
Kesärauha i Åbo har lyckligtvis dukat fram artister som Slowdive, Nilüfer Yanya och Lambrini Girls under de senaste åren.
Sedan är festivalspelningar sällan lika intima och bra som klubbspelningar som inte behöver beakta tidtabeller och dylikt.
Kanske är indieutbudet i Finland som drogutbudet på Helsingfors gator: när polisen städade bort amfetaminet så fyllde alva-PVP tomrummet.
Det finns livemusik att se, men i en sämre variant, det vill säga om det är just indie man går igång på.
Allt det här slog mig som en insikt klar som dagen när genrens kanske bästa band just nu, Big Thief, släppte sin turnéplan för våren: Oslo, Stockholm, Köpenhamn och sedan tillbaka mot kontinenten.
Detsamma gäller ett annat av de bästa banden i genren just nu, Wednesday, vars countrydrypande musik skär igenom kroppen rakt in i hjärtat. De ska spela på Debaser, samma klubb som jag såg The Lemonheads på.
Fiaskot Lemonheads
Allt är ändå inte guld som glimmar. Med torsk i magen står jag i ett hav av människor och bandet är ungefär en kvart sena. Plötsligt syns en tändare blänka till några gånger, jag ser en skuggig gestalt som försöker tända på något rökbart.
Evan Dando rumlar in på scenen, får tag i en gitarr och sjunger en svajig version av låten Great Big No, från albumet Come on Feel som fyller trettio och bandet turnerar stort med.
På 90-talet var han under ett tag den alternativrockare som verkade kunna fylla tomrummet efter Kurt Cobain. Han var söt, flummig, hade en fantastisk känsla för popmelodier och hade punkbakgrund.
Jag minns att jag köpte cd:n samma lördag som min gymnasieklass tvingades se pjäsen Hype på Svenska teatern.
Hursomhelst, av dessa två har Lemonheads stannat kvar i mitt liv, så jag befinner mig i ett förlåtande tillstånd och hör inte det som egentligen händer.
Efter ett par låtar glesnar nämligen publiken.
Jag skickar en video till min hustru av Dando som spelar en Gram Parsons-låt genom att godtyckligt hamra på en keyboard. Hon skriver att det ser ut som musikerna i Muppet Show.
Jag beskriver det som att bevittna ett långsamt sammanbrott.
Efteråt dricker mina kompisar och jag ukrainsk vodka i en park. En solidarisk gest kanske, som bär på en önskan om att kriget ska upphöra.
För det ukrainska folkets skull, för de finländska familjer vars barn gör värnplikt med ångest om att det kanske inte är på lek, och på något sätt också för kulturutbudet i Finland, trots att det väger tomt i jämförelse.
Sen går vi på indieklubb och alla är glada över att tala med oss. Det visar sig främst bero på Humorgruppen KAJ. Kanske är det helt enkelt så att vi före detta indiekids är ett utdöende släkte?
Sebastian Bergholm är kulturredaktör med en evig kärlek för malande gitarrock. Han har gått på spelningar sedan han blev myndig och ämnar fortsätta med det tills benen inte längre bär. Men just nu är förutsättningarna dunkla.