När jag år 2003 flyttade till Moskva bodde jag den första tiden på ett hotell inte långt från Yles kontor. Jag var väldigt lycklig då; jag hade fått ett jobb jag verkligen ville ha och kände att jag stod inför ett viktigt och svårt uppdrag. Då kändes det som om Ryssland höll på att förändras och moderniseras. Visserligen pågick kriget i Tjetjenien och olika typer av terrorattacker inträffade väldigt ofta men jag kände fläkten av en vind av förändring.
Nu bor jag av en slump på samma hotell och är allt annat än lycklig. Visst kom förändringar, Ryssland är inte samma land i dag som det var då. Många av förändringarna har varit goda, till exempel har levnadsstandarden höjts och internet och mobiltelefonin har öppnat världen på ett avgörande sätt.
Men nu står vi här med det nya krigshotet för ögonen. Jag erkänner att jag för bara en vecka sedan trodde att president Putin skulle använda andra metoder. Jag trodde inte att Ryssland skulle ta emot Ukrainas avsatte president Janukovytj och jag trodde inte på krig. Jag hade kapitalt fel.
Nu tumlar tankarna om i huvudet, jag läser analys efter analys och håller med eller tycker olika. Den allra starkaste tanken och känslan är att allt har gått fel och ingen part i detta förfärliga händelseförlopp har heder av det som har hänt och händer.
EU gick som vanligt fram trosvisst i sin övertygelse om att unionen står för det som är rätt och som alla bör eftersträva utan att inse att man trampade in på mark som är viktig som ögat för Ryssland.
Ukraina under Janukovytj försökte mjölka pengar för att komma undan den ekonomiska undergång som landet stod inför genom att spela ut EU mot Ryssland. Han insåg inte att det fanns en obändig folkvilja som strävade efter verkliga förändringar av förvaltningskulturen. Som alltså i klartext inte längre ville leva i ett land där makteliten skor sig på majoritetens bekostnad.
Då folket drog ut på gatan såg de svaga oppositionspolitikerna sin chans och sprang fram och lekte att de ledde demonstrationerna. Deras allra största misstag var att de inte stoppade den våldsamma utvecklingen på Majdan. De borde aldrig ha tillåtit barrikadbyggen, molotovcocktailar och stenslungor utan med styrka krävt genuint fredliga demonstrationer. De borde ha presenterat realistiska alternativ för Ukrainas politiska framtid.
Eftersom president Putin har använt nationalistiska stämningar som en metod för att hålla sitt stöd bland folket är han politiskt fångad av sitt eget grepp. Jag frågar mig om han verkligen vill ha krig eller om han nu bygger upp sådana skräckvisioner att alla internationella aktörer är beredda att böja sig för hans villkor för att slippa ett krig som om det bryter ut kan bli både långvarigt och fruktansvärt grymt. Tro inte att jag har svaret på den frågan. Jag tvivlar just nu på att presidenten själv har det svaret.
Nu ser vi en situation där allt har gått fel och ingen längre verkar ha förmåga att göra något som kan medföra något gott. Det är helvetiskt.
