Mumin - femte volymen

Bokens titel: Mumin - femte volymen
Författare: Tove Jansson
Originalets titel: The Complete Tove Jansson Comic Strip
Förlag: Alfabeta förlag, 2011
Antal sidor: 86

Jag erkände för en vän att jag aldrig läst Tove Janssons Muminböcker (var rädd för dem när jag var liten) och hon svarade "Men du har väl läst serierna?". Det hade jag inte, för jag visste inte ens att de existerade.

Ett dussin Mumin-romaner som gett upphov till tecknade filmer, teveserier och tusentals porslinsmuggar - det var vad jag kände till om de vita trollen.

Så jag fick en fantastiskt fin, inbunden bok om Mumintrollen av henne. Det är den femte volymen, de fyra tidigare har andra färger (och innehåller givetvis andra serier). Så supersnygg så man kunde ha den framme som coffee table-bok.

Jag förstår mig inte riktigt på den här familjen, ärligt talat. De säger mig just inget. Jag har tänkt att Tove Jansson är en livserfaren, klok person som människor ser upp till - och att hennes figurer därför ska klämma ur sig smarta saker om livet, döden och framför allt hösten (fråga mig inte varför...) Men gör de verkligen det? Eller så är det så många metaforer här, som går mig totalt förbi.

Muminfamiljen ska gå till sängs för att vintern nalkas - de går tydligen i ide - och deras hem fylls successivt av gäster, som de aldrig bett om. Krävande gäster, till råga på allt!

Men så växlar historien spår och börjar plötsligt handla om hur både familjemedlemmarna (som ger upp drömmen om att sova hela vintern eftersom de ideligen blir störda) och deras gäster har mängder av hemligheter som de inte vill berätta för varann.

Fanns det någon sens moral här, som gick mig helt förbi? Det är en trevlig serie men för mig är den just inte mycket mer. Hur har det kunnat bli en hel industri kring dessa? Det är lättare att begripa Bamse, som kämpar mot kapitalister som Krösus Sork och mobbare som Reinard Räv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Vuxen-Pixi: Rocky

Vuxen-Pixi x 6: Rocky
Författare: Martin Kellerman
Förlag: Kartago förlag, 2017

En jättefin liten box med sex stycken Pixi-böcker som innehåller färglagda serier med Rocky, på teman som "alkohol", "döden" och "naturen". Så himla fin! Passar perfekt i såna där paketkalendrar som ungar får varje dag fram till jul, om man har en tonåring hemma. Eller en annorlunda present till värdinnan när man är bortbjuden på glöggmingel, kanske?

Visserligen har jag läst många av serierna redan eftersom jag är en inbiten Rocky-fantast sedan något decennium tillbaka och äger flera av böckerna som getts ut (förutom att jag läser DN varje dag, där ju Rocky finns med), men det spelar ingen roll. En liten Rocky-bok sitter alltid bra!

Nästa år kommer Jan Stenmark ut med en box med Pixi-böcker. Ni vet han med de svart-vita eller bleknade fotona från 50-talet som har kompletterats med absurda och ganska galghumoristiska påståenden?

Vei

Bokens titel: Vei - bok 1
Författare: Sara Bergmark Elfgren (text) och Karl Johnsson (illustrationer)
Förlag: Kartago, 2017
Antal sidor: anges ej, skulle gissa på ca 140

Ett vikingaskepp kommer lastat... med vikingamän på jakt efter jättarnas rike Jotunheim. De börjar tvivla på att de någonsin ska hitta dit och ombord hotar myteri.

Ute till havs finner de en kvinna som flyter halvdöd i vattnet. De plockar upp henne men behandlar henne inte väl, eftersom hon öppnar ögonen och de visar sig vara honungsgula med den sortens pupiller som nästan bara ormar har. Är hon en häxa? Kvinnan surras fast vid en mast medan man dividerar om hur man bäst ska hantera henne. Stämmer det som hon säger, att hon kan vägen till Jotunheim?

Det är Vei, den nästan drunknade kvinnan, som är berättarrösten. Hennes tankar portioneras ut i små textrutor som kan vara lite knepiga att följa om man inte är van vid att läsa serier. Boken är betydligt mer "vuxen" än jag hade förväntat mig: man slår varann på käften så tänderna flyger ur munnen, har sex, försöker hänga någon, dricker sig berusade, kastar folk överbord för att drunkna - bara för att nämna en bråkdel.

Ett vackert seriealbum med dramatiska och genomarbetade bilder. Starka färger och djupa skuggor. Fartfyllt rakt igenom. Jag gillar alla detaljerna; som att Dal - den unge, atletiske mannen som följer Vei har dreadlocks istället för sedvanligt rödlätt burr på huvudet, och att hans tatueringar är blekröda runor över hela bålen. Och perspektiven, vinklarna. Jättarna får mig att tänka på filmen Avatar, men på det hela taget är figurerna - människor, jättar, halvgudar och alla andra - otroligt maffiga med sina stora, starka, köttiga, nästan nakna kroppar.

Mitt foto: Nej, det är inte en dagisunge som gjort halsbandet! Det är en replika av ett glaspärlehalsband man funnit i en vikingagrav. Jag har fått det i present, att använda till min vikingatida klädedräkt som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar.

Omdöme: Passar alla oss som både gillar seriealbum, nordisk mytologi, vikingar och folksagor - och säkert många andra med! Jag hade inte begripit att den skulle vara så rå. Hade tänkt ge bort boken till en 11-åring men är ytterst tveksam till det. Det är inte en saga om onda mot goda, med starka hjältar och ståtliga hjältinnor. Det är smutsigt, elakt, brutalt. Det är rått, snuskigt, hämndlystet. Det är sex och lust men framför allt en hel del våldsam död.

Länk till boken på Adlibris: KARTONNAGE

Tjejerna på Höjden

Bokens titel: Tjejerna på Höjden
Författare: Frida Malmgren
Förlag: Kartago förlag, 2017
Antal sidor: 176

För något år sedan fick jag seriealbumet "Mitt dåliga samvete" av Stina Hjelm, om en ung kvinna i Malmö och hennes tämligen ohämmade liv där. Jättefina teckningar i dagboksform, mycket ångest varvat med livsglädje, tajta tjejkompisar och gott om killar att ligga med, ett stort musikintresse och en fritid som jag inte alls kunde känna igen mig i. Jag hade hysteriskt roligt åt den boken men kunde inte känna igen mig i någonting.

Nyligen fick jag ett seriealbum som har vissa likheter med ovanstående: "Tjejerna på Höjden" av Frida Malmgren. Jag har tidigare haft med en av hennes seriestrippar här i bloggen, apropå mansplaining, och just den ingår faktiskt i boken:

På många vis är Frida Malmgren väldigt träffsäker i sina iakttagelser om hipsters, tjejers dubbelmoral, jobbångest och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor, tankar om miljöförstöring och att vårda sina "personliga varumärken".

Det är avskalade teckningar, lättlästa pratbubblor, genomtänkta rutor där den sista nästan alltid avslutas med något klatschigt eller dräpande.

Jag skulle verkligen kunna rekommendera den här boken till en yngre generation, men känner inte igen mig själv i mycket. Det hade ju varit jättehärligt att bo i ett slarvigt kvinnokollektiv där vi synkade våra menscykler, men jag har inte provat det - vet inte ens hur det är att bo i studentkorridor.

Det finns många fördelar med att vara väldigt ung när man träffar sin livskamrat. Till nackdelarna hör dock sånt som att man inte vet hur det är att vakna upp i någon okänd killes lya, inte har behövt ragga på krogen, inte kan älta sitt ex alla dåliga sidor, inte är så bekant med fenomenet att dregla över dörrvakter eller någonsin behövt spekulera i om man ska dela spermadonator med sin tjejkompis så att ens barn blir halvsyskon...

Mitt omdöme: Det finns flera skickliga, unga, kvinnliga serietecknare som är klart läsvärda - Malmgren hör till dem. Jag skulle nog säga att jag är lite för gammal och oerfaren för det här albumet och att det passar bättre för en 25-30-åring med ett mer utåtriktat storstadsliv. (Usch, så trist och tråkig jag själv plötsligt verkade...).

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD

Tack till Kartago förlag för recensions-exet och till Frida för den fina hälsningen inuti!

Synd

Bokens titel: Synd
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Kartago förlag, 2017
Antal sidor: 157

Elin Lucassi har jag koll på. Minns inte var jag först såg hennes fantastiska teckningar med kondenserad samhällskritik men jag har följt henne på avstånd de senaste åren.

Den här illustrationen från LitteraturMagazinet hade jag väldigt roligt åt, eftersom den stämmer

så bra in på min egen bokklubb med sex kvinnor som delat mycket under årens lopp.

Elin Lucassis bok "Synd" handlar om de sju dödssynderna, främst sedda ur hennes eget perspektiv och med fokus på kvinnor i Sverige idag. Avundsjuka, girighet, vrede och lusta är ämnen som behandlas - liksom utseendefixering, patriarkat, våldsamma fotbollshuliganer (jo, jag minns tydligt att jag såg Elin bli intervjuad om den hemska händelsen, "Det är ju hon serietjejen" vet jag att jag tänkte), att vara en mes och skrika som en tjej, att bli pappa till en flicka och med automatik förvandlas till feminist.

I och för sig måste jag väl säga att själva temat om synderna är lite konstruerat. Seriestripparna är himla bra som de är och ibland känns det som att de är påtvingat katalogiserade i någon av de katolska dödssynderna för att få ihop boken på ett snyggt sätt, men men. Vad mig anbelangar hade albumet inte behövt ett tema, serierna håller hög klass var och en för sig ändå.

Jag älskar serier och har i perioder läst en hel del. (Inte Knasen, Elvis, Nemi och sånt - jag gillar Martin Kellermans Rocky, Lena Ackebos Brynebrinks, Jan Stenmarks underfundiga rutor) och just Lucassi hör till de där som jag verkligen värdesätter. Fatta vilken känsla att då få den här dedikationen!!!

På ett sätt tror jag att det här är en mer lättsmält feminism än att plöja en agiterad skrift eller lyssna på ett långt föredrag. Man serveras små bitar och förhoppningsvis stämmer det till eftertanke.

"Synd" har vissa likheter med "Brev till min dotter" och "Hela kakan", två andra nyutkomna böcker som jag fått som recensions-ex, i det att de handlar om tjejer och kvinnor i yrkesliv och mammaroll i ett Sverige år 2017. Kakans bok är föredömligt kort. "Brev till min dotter" är en antologi med (lagom) långa, personliga brev. Men styrkan i serietecknandet är just att en enda sida - eller en enda ruta! - kan sammanfatta så mycket och vara så lätt att exponera i sociala media eller på exempelvis en t-shirt.

Det här är ett seriealbum som jag kommer att återvända till! Ett extra plus i kanten för de störtsköna kvinnorna som tillåts vara högst ordinära, mulliga, med glipande tröjor och slängiga bröst, tjocka rumpor och märkligt köttiga blygdläppar, hår under armarna och mörka ringar under ögonen. Och som bokens titel antyder så är det inte bara utseende utan främst beteende som behandlas i boken: hur får egentligen en kvinna vara? Varför är vissa beteenden okej hos en man men direkt frånstötande hos en kvinna?

Mitt omdöme: Sätt i händerna på era pojkvänner, konservativa väninnor, nyblivna småbarnsföräldrar och tonårssöner! Feminism utan krusiduller.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD

Tack till förlaget för recensions-exet!

Mitt dåliga samvete

Bokens titel: Mitt dåliga samvete
Författare: Stina Hjelm
Förlag: Kolik förlag, 2014
Antal sidor: (inte paginerad och jag orkar inte räkna)

Otroligt modigt att ge ut något så självutlämnande - när det dessutom till övervägande delen handlar om att författaren (och seriens huvudperson) ligger med främmande killar var och varannan helg för att komma över att hennes pojkvän dumpat henne, super på tok för mycket och gör en massa pinsamheter under tiden och röker hasch trots att hon själv anlitats för ett anti-drog-projekt. Inte direkt såna sidor man brukar vilja visa upp!

Boken är snyggt formgiven av Josefin Svenske och framför allt otroligt fint tecknad av Stina Hjelm, på papper och Post-it-lappar, myndighetskuvert och randiga block, dyra Moleskin-anteckningsböcker och vad som finns till hands. Den kan sägas vara utdrag ur en ung kvinnas dagbok under ett turbulent år i hennes liv. Hon har just fått veta att hennes mamma är svårt sjuk - och hennes pojkvän, hennes Stora Kärlek, har gjort slut. Hon är nerstämd och sorgsen, kanske rent av deprimerad, och gör vad som krävs för att dämpa ångesten (promenader i obefintligt novembersolsken, sex med främmande män, självmedicinering med hjälps av sprit och tabletter samt terapisamtal med tålmodigt lyssnande vänner).

Dagboken får ta emot alla möjliga förtroenden som nog inte var menade för omvärlden. I slutet får man se en av hennes bästa vänner säga just det, "Jag vet inte om jag VILL att du visar det här för alla!".

Något dåligt samvete tycker jag verkligen inte att Stina Hjelm borde ha! Vet inte vad titeln syftar på, men hon tycks ju inte ha glömt eller försummat någon mer än möjligen sig själv och hon verkar inte ha varit elak mot någon heller.

Jag själv är nog så långt man kan komma från den här huvudpersonen - som jag uppfattar faktiskt ÄR Stina Hjelm, på riktigt - för jag kan knappt komma på en enda sak vi delar.

Hon bor i lägenhet i Malmö, hon dricker mer på ett sommarlov än jag gör på ett år, hon röker cannabis och springer på klubbar och sover över hos kompisar och har tuffa dreadlocks och kan massor om musik och ligger med någon enstaka tjej och mängder av killar och jobbar som serietecknare och verkar bo äckligt stökigt och har massor av sköna kompisar som hon kan stövla in till när som helst på dygnet. Dessutom tycks hon pendla mellan ångest och eufori.

Jag känner inte igen mig ett enda dugg. Jag är som ett ufo. En präktig tant i jämförelse, en tönt, någon som gått miste om allt det där man förväntas göra när man äntligen blivit myndig men ändå inte är fullständigt stelnad vuxen.

Men det hindrar inte att jag sitter på pendeltåget och fnissar högt åt hennes underbara serier, beundrar hennes osannolika liv som skiljer sig så totalt från mitt, gläds åt att se äkta "girl power" och feminism. Eller att jag tar med mig boken in i badrummet där min man senare tar ett foto av mig med sin mobil (han tyckte väl att hans läshungriga fru gått över alla gränser som satt och borstade tänderna på badrumspallen och läste en seriebok och frustade så att det sprutade vitt tandkrämsskum i luften).

Mitt foto: Några (oanvända) tamponger vid sidan av den uppslagna boken, som en hint till den läbbiga strippen med näsblod och mensblod...

Betyg: Fin och underhållande!

Rekommenderas till: kanske lite yngre människor, som har ännu mer att känna igen sig i - eller alla som gillar smarta serier. En fantastisk present till en 25-åring!

Snackis: Kanske, men eftersom det är en dagbok så blir det inte så mycket att analysera och ha åsikter kring; så här är huvudpersonens liv och det är väl bara att förhålla sig till det.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAT ALBUM

P.S. Nu när jag har skrivit klart recensionen, hittade jag att författaren har en egen blogg. Gå in och kolla där!

Recensions-ex: Jag uppfattade det som att jag fick detta recensions-ex av Norstedts, men tydligen är det Kolik förlag jag ska tacka! Eller så är de egentligen samma? Kolik är tydligen ett hyfsat nytt förlag och deras paroll är passande nog "intelligent underhållning", läser jag på nätet.

Här bor Brynebrinks

Bokens titel: Här bor Brynebrinks
Författare: Lena Ackebo
Förlag: Kartago Förlag, 2006
Antal sidor: 111

Jag har alltid gillat serier, åtminstone såna som har något särskilt att säga. (Kalle Anka är inte min grej!) Det finns många duktiga serietecknare, både i Sverige och resten av världen, som ritar socialrealistiskt och humoristiskt. Rocky är ett exempel, men det finns många andra.

Lena Ackebo har en skön stil, tycker jag: hennes figurer är så noggrant och omsorgsfullt tecknade med mängder av detaljer. De är nästan alltid fula, men på något vis helt ordinära svenskar. Just "Här bor Brynebrinks" är en sanslöst bra bok om att konsumera och spendera.

Jag har bara lovord att säga om detta seriealbum, för det är i mina ögon en helt enastående satir om den köplystna familjen Brynebrink och deras grannar Muppemyrs. Familjerna läser reklambladen som information och IKEA-katalogen som bibeln. De anser att TV-shop är ett konsumentupplysningsprogram och tycker att bland det roligaste man kan göra är att besöka den nya shoppinggallerian - och träffa tevekändisar av den där sorten som man bara kan namnet på under ett halvår eller så.

Så otroligt bra och så hejdlöst roligt! Först hade jag lite svårt att begripa en del av talspråket (som yang ikea - det vill säga Young IKEA) men nu tycker jag att talspråket tvärtom tillför mycket.

Boken har några år på nacken, men försök låna den eller skaffa fram den i alla fall. Väl värd att läsa och känna igen sig (eller sina vänner) i. Klicka på fotona om du vill se en förstoring.

Betyg: Helt suverän samtidsskildring av en köpglad och okritisk Svensson-familj.

Rekommenderas till: alla.

Snackis: kanske, kanske inte.

Boken tycks vara slutsåld, men det är väl värt att leta reda på den.

Askungens syster

Bokens titel: Askungens syster
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Bonnierpocket, 2006
Antal sidor: vet inte, finns ingen paginering

En liten förkrympt pocketbok med "girl power" som dels berättar Disney-versionen av Askungen, men denna gång sedd ur den elaka styvsysterns synvinkel (här framstår Askungen som äckligt präktig, självgod och faktiskt riktigt taskig) och dels en version av Bröderna Grimms gamla saga, där man får se den betydligt mycket mer brutala gamla sagan men med en tvist att Askungen inte direkt är bildskön och vän, utan frimodig, tuff och knubbig.

Det här är en tankeväckande serietecknad roman som man slukar i ett nafs. Mycket fin! Skulle passa att dela ut till sjätte- och sjundeklassare som är precis sådär äckligt utseendefixerade och självmedvetna och konstant tvivlande på sig själva. En klassuppsättning borde varje skola ha!

På Bokus hittade jag följande citat av författaren:
"När jag var sju år läste jag Disneys Askungen. Berättelsen oroade mig eftersom jag inte alls identifierade mig med den söta, goda Askungen. Istället hörde jag ekon av mig själv i de modersbundna, avundsjuka, egoistiska, stornästa och storfotade styvsystrarna. 

Det som var allra mest förvirrande var att jag på en sjuårings känslomässigt genomkloka, men samtidigt helt oformulerade vis, förstod att jag kände med helt fel person. Något hade gått snett och det slog mig aldrig att det kunde vara sagan det var fel på. 

Eftersom bilden av Askungen är avgörande för hur vi definierar vackert och fult, bra och dåligt, gott och ont, värdigt och ovärdigt, har jag nu dammat av den gamla berättelsen och skapat min egen version av vem Askungen och hennes elaka styvsyster är. Om min Askunge och hennes syster börjar kräva en plats i vår gemensamma inre bildbank, då har jag lyckats."

Mitt betyg: Det här är två annorlunda versioner av Askungen och de utgör ett bra komplement till den ursprungliga sagan.

Rekommenderas till: alla föräldrar som har prepubertala döttrar och alla döttrarna själva.

Snackis: Kanske inte diskussionsämne för en hel, lång kväll - men helt klart pratvänlig och intressant om vilka ideal som gäller för dagens tjejer.

Tyvärr verkar boken vara slut på förlaget och finns inte att köpa varken på Adlibris eller Bokus. Testa Bokbörsen, de brukar ha det mesta!

Far och jag. Fortsättningen

Bokens titel: Far och Jag. Fortsättningen
Författare: Jan och Maria Berglin
Förlag: Ordfront Galago, 2012
Antal sidor: 150

"Far och jag" kom ut 2005 och nu, många år senare, har fortsättningen släppts. Det här är serier som jag föreställer mig att folk klipper ut ur tidningen (jag antar att stripparna trycks i någon dagstidning?!) och sätter upp på kylskåpsdörren. Så träffsäkra iakttagelser och en underbart torr, krass humor!

I Berglins serier finns en pappa, född någon gång på 1960-talet, som försöker nå fram till sin son, född någon gång på 1990-talet. Här berättas i små seriestrippar delar av deras liv - oftast framför datorn eller över köksbordet - där de förhandlar om pengar, betyg, sommarjobb, flickvänner och killkompisar, läggtider och hushållsgöromål.

Ibland känns språket eller meningarna lite krystade men oftast tvärtom: det är precis så här det är att ha tonåringar i huset. Pappan menar bara väl men det blir rätt ofta fel i alla fall. Sonen är nog en rätt schysst kille egentligen, men ganska ofta framstår han som irriterande ignorant.

Betyg: Mycket gott betyg för en fin och humoristisk skildring av förhållandet mellan en far och son, de som egentligen älskar varann men alltsomoftast tjafsar, missförstår eller talar förbi varann.

Rekommenderas: Till alla tonåringar och deras föräldrar, kanske i synnerhet till alla oss som faktiskt är födda på 60-talet och har barn födda på 90-talet - vi lever mitt i den verklighet som serieskaparna gör.

Snackis: Skulle inte tro att det finns mycket att prata om, mer att skratta tillsammans och igenkännande åt.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.